Jag - Göran Demnert - äger och driver StockholmsBuss AB sedan maj -89 och SällskapsResor AB sedan feb -05. Har bloggat sedan 2006. Många funderingar har det blivit.

Började cykla vintern 2014. Har sedan dess cyklat Vätternrundan 2014, 2015, 2016, 2017 och 2018. Mälaren Runt 2014, 2015 och 2016. Har också cyklat ett antal mindre motionslopp.

Har även cyklat från Malmö till Paris 2015, 2016, 2017 och 2018 med Team Rynkeby och ska göra det även 2019.

Gjorde min första Halva Ironman i Pula, Kroatien i september 2016. Gick åt h-e, men var kul ändå. Ett nytt försök i Zell-am-See i augusti 2017. Gick åt fanders en gång till. Nytt försök i Ruegen i september 2018. Äntligen lyckades jag komma i mål.

söndag, februari 05, 2017

Som Jocke säger, Tack som fan

Den som aldrig sett en konsert med gruppen Kent kanske inte fattar rubriken. Strunt samma egentligen, men tack för alla kul och peppande kommentarer kring mitt förra inlägg. Sånt värmer. Jättemycket.

I onsdags hade vi en ny spinningfröken när vi i Team Rynkeby skulle köra vårt sedvanliga onsdagspass. Eller ny och ny, hon har pryat en gång tidigare. Vår kapten Jonas, som brukar vara ledare på dom passen, var sjuk så det blev Tina som tog över den rollen. Ingen duvungen det inte, vare sig som spinningledare eller cyklist.

Hon har minsann ett SM-brons som merit. Som cyklist alltså, inte som spinningfröken.

Spinningfröken Tina, till höger i bild, väldigt nöjd med att princip 
ha kört slut på oss.

För att inte ännu en gång hamna i det s.k. genusträsket vill jag påpeka att kapten Jonas också brukar köra slut på oss. Men han har ingen SM-medalj i cykling.

Eftersom Tina körde så gott som slut på mig, så blev det en vilodag på torsdagen.

Vilodagar kan ibland vara extra festliga och syndiga.

Men sen fick det f** i mig vara nog. På fredagen var det dags att börja kampen att spöa lillbrorsan i marklyft.

105 kg på stången, i set om 3x5 lyft är tungt, 
men inte jättejättetungt. Hanterbart, som man säger.

Vet inte hur mycket lillbrorsan orkat med, han är 15 år yngre, så jag famlar lite i blindo hur den träningen ska läggas upp. Eller snarare hur jag skulle lägga upp den träningen. Jag har nämligen bestämt att inte ta upp kampen. Min rygg protesterar lite så jag väljer att ligga kvar på mitt pers från förra året, 140 kg. Känner mig nöjd med det, även om mitt mål var 150 kg, så jag håller mig till vikter runt 100 med fler lyft istället för att få själva träningen i kroppen.

På kvällen kom suget efter ett trainerpass, så då blev det den nya Vulkanbanan i Zwift.

Självklart knäppte jag en bild där jag lyckades krama ur en hyfsat
anständig watt i en uppförsluta. 

Men alltså, jag kan inte låta bli. Den bästa musiken för mig när jag kör trainer är ZZ Top. Käcka pojkar som rockar lagom fett. Om man säger så.



Lördagen blev träningsfri igen. Alltså träningsfri från sedvanlig träning. Bryggbygge på landet stog på programmet.


Eftersom killarna på bryggan alla är kunniga i byggandets konst tog jag på mig uppgiften att dokumentera bygget. Plus att jag var hantlangare, dvs jag fick bära ut plank från upplägget 75 meter från bryggan. Jag lovar, idag har jag mer träningsvärk i hela kroppen än jag har efter ett tufft pass på gymmet. Så helt träningsfritt blev det inte. Kommer dock inte att registreras i min träningslogg, sånt här räknas som vardagsmotion.

Inte fasen törs jag ge mig ut på såna här bygguppdrag.


Min aktivitetsklocka ansåg att jag gick närmare 
en mil med tunga plankor. Klart man får träningsvärk då.
Fast jag tror stegräknaren ljuger rätt rejält.

Som vanligt avslutades den här veckan med ett gympass med Rynkebygänget. Den här söndagen blev det cirkelträning. Sanslöst jobbigt. Men kul såklart.

Här en liten blygsam film. Först plankan med hantellyft, sedan har vi marklyft med blygsamma 40 kg. Sen hade vi ytterligare sju stationer. Tre varv. Superjobbigt.

Vi har också kört några skivstångspass under säsongen. Fina grejer det också, men som Melissa idag sa så bra, cirkelträning ger mer teamkänsla. Preics så är det, man går runt i salen och peppar varandra på ett helt annat sätt än om var och en står på samma ställe under ett skivstångspass.



Men så har det också hänt tråkiga saker i mitt liv som är så jobbiga att jag inte ens vill skriva om det. Då är det rätt skönt att begrava sig lite i fysisk träning. Men det som inte dödar mig, stärker mig. Man får tänka så helt enkelt.

Vi måste också snacka bandy. Hand upp om du tycker bandy-VM är värt att sända i TV. Jag håller båda mina händer i nerfällt läge.

Bandy-VM är ju ett rent löjeväckande event. Det finns två lag i hela världen som med trovärdighet kan kalla sig bandylag. Och dom möts såklart i "finalen". 34-6 i en kvartsfinal, 17-2 i en semifinal säger väl det mesta om den här sporten.

Men all respekt för dom som håller på, det är säkert jättekul att utöva, men VM, det är bara för mycket. Tycker jag.