Jag - Göran Demnert - äger och driver StockholmsBuss AB sedan maj -89 och SällskapsResor AB sedan feb -05. Har bloggat sedan 2006. Många funderingar har det blivit.

Började cykla vintern 2014. Har sedan dess cyklat Vätternrundan 2014, 2015, 2016 och 2017. Mälaren Runt 2014, 2015 och 2016. Har också cyklat ett antal mindre motionslopp.

Har även cyklat från Malmö till Paris 2015, 2016 och 2017 med Team Rynkeby och ska göra det även 2018.

Gjorde min första Halva Ironman i Pula, Kroatien i september 2016. Gick åt h-e, men var kul ändå. Nu gör jag nytt försök i Zell-am-See i augusti 2017.

torsdag, augusti 31, 2017

Sååå jäkla nöjd. Grovplanen för revansch är nu lagd.

Hemma igen. Nöjd. Glad. Och missnöjd.

Kan ju verka konstigt, men trots att det blev ännu en DNF på en Ironman så känns det ändå som jag vunnit.

Jag hade trots allt så jäkla kul så länge det varade och det är väl ändå huvudsaken. Att ha kul och vara nöjd trots att man "förlorar".

Glad och nöjd i nån uppförsluta, för jag tycks
ligga på lillklingan.

Sedan i söndags har jag tänkt massor på loppet. Ältat loppet in absurdum, anser kära hustrun med ett litet leende.

Det mer korrekta ordet är analys. Jag har analyserat loppet och min insats. Grundligt. Tror inte ens jag är helt klar om jag ska vara ärlig.

Lika självklart har jag hittat de felaktiga delarna som jag nästa gång kan göra bättre, till och med mycket bättre. Trots allt missade jag med ynka fem minuter, eller ännu mindre, efter att ha hållt igång tre timmar och 40 minuter

För revansch, det blir det. Ge aldrig upp en dröm förrän den är uppfylld.

Hyfsat stor sannolikhet att jag bokar en duell med Mr Ironman en gång till i Zell-am-See om ett år. Man mot man. Trots allt var det en bra cykelbana som egentligen borde passa mig. Är ju trots allt bara 1,5 mil jobbig cykling över ett berg av totalt 9 mil. Berget borde jag kunna besegra lite snabbare nästa år.

Okey, så här ska jag göra då för att lägga Mr Ironman på rygg. Om jag kör i Zell igen på samma banor.

Simningen
Här finns massor av tid att vinna. Nu blir det regelbunden träning framöver, för nu är det plötsligt roligt med simning. Säg att jag går från 64 minuters simning ner till 55, det känns väl hyggligt rimligt för en gubbe som mig. Med lite tur ända ner till 50 minuter kanske.


Omöjligt att dölja min glädje och lycka att ha klarat simningen.
Faktum är att den glädjen överskuggar DNF:en.

Cyklingen
Känner mig ändå nöjd med den. Hade ju ändå ett snitt på 30 före och efter backen. Här måste jag träna benstyrka mer. Har alltför klena ben vilket mitt FTP-värde visar även om det höjdes med hela 12 % under det här loppet.

Kunde faktiskt legat på lite mer fram till backen, jag mesade lite där av rädsla att bränna benen både inför backen och den kommande löpningen.

Måste även ge allt jag har i själva backen, inte stanna och pusta eller lätta på trycket bakom en buske. Trodde ju att jag hade ocaner av tid innan cut off-tiden rann ut.

En sak till. Varför zickzackade jag inte upp i den värsta branten? Vägen var ju avstängd, jag var ensam och kunde ju utnyttja hela vägbanan.

Såg en kille hundra meter framför mig som gjorde så, varför gjorde inte jag det? Kommer du ihåg regeln från fysiken i skolan?  Det man vinner i kraft förlorar man i väg.

Alltid lätt att vara efterklok.

Löpningen
Ingen aning, för jag kom ju inte så långt. Men oavsett det måste jag bli en bättre löpare. I alla fall uthållig. Inte nödvändigtvis snabbare, bara uthållig och stark nog för att springa 21 km under 3 timmar. Långsamt, jag vet, men mitt mål är bara att komma i mål innan maxtiden överskrids.

Svårare än så ska det inte behöva vara. Nu ska jag göra en träningsplan som sträcker sig över vintern med spinning, styrka, löpning och simning. Det blir kul.

Måste bara berätta om vår miserabla hemresa.

Bokade på en flight från Salzburg kl 10:40. Eftersom vi inte kände till hur rusningstrafiken mellan Zell och S-burg är, så var vi på plats god tid.

Fick besked om försening 1 timme. Sen en timme till. Sen ytterligare en timme. Så höll det på. Plötsligt hade vår flight fått en avgångstid senare än en annan till samma destination, Berlin, där vi skulle byta flight.

Vi gick till desken och blev ombokade. Likaså taggade de om vårt bagage, tre väskor plus stora cykelväskan.


Vi kom iväg så småningom och landade i Berlin. Dock så långt från terminalen att vi fick åka buss dit.

Någonstans på flygplatsen stannade föraren, klev ur och flyttade på en väska som låg mitt i vägen, tydligen tappad från en bagagevagn av någon bagagehanterare som inte är så bra på sitt jobb.

DET ÄR JU MIN VÄSKA!!! HELVETE!!!

Den väskan känner jag igen direkt, men kan inget göra där jag står i bussen.

När vi är framme berättar jag det för föraren som säger att han fixar det. Han ser till att någon åker ut och plockar upp den.

Jag gör en lång historia kort. När vi kommer hem, FEM OCH EN HALV TIMME FÖRSENADE, kommer min tappade väska bland de första på bandet. Pjuuu, va skönt, den kom med.



Sen kom inga fler väskor till familjen Demnert. Så j**** typiskt. Blev till att göra en anmälan om bagageförlust.

Normalt brukar flygbolagen leverera missat bagage hem till dörren, men nu blev vi informerade att pga Air Berlins konkurshistoria, så gör de inte det. Vi är tvungna att själva hämta bagaget på Arlanda när och om de kommer tillbaka.

Inte nog med det, de ringer inte ens för att tala om när bagaget kommer tillbaka till Arlanda, utan det måste man kolla själv. Gjorde så i morse och då hade de kommit. Så det blev en tur för att hämta väskorna. Rätt onödigt. Klart man blir förbannad.




En liten sidohistoria är att på flygplatsen i Salzburg pratade vi med ett par som på nervägen blev av med bagaget vid flygbytet i Berlin. Samma par blev av med sina väskor även på hemresan. Air Berlin i ett nötskal? Skiter de i allt nu när de är under konkurs?


Familjen Demnerts hälsning till Air Berlin
på något socialt media.
Alltså, det är inte mitt ekonomiska obestånd utan Air Berlins

Ja, därmed är det nog dags att stänga dörren till min stora satsning i år, Ironman 70.3. Gick inte i år heller, men nästa år, då jävlar ska det ske, då ska jag hämta hem medaljen. Måste ju skynda på nu, åren går alldeles för fort på slutet.


Det blir fighting face ännu ett år.


måndag, augusti 28, 2017

Ironman 70.3 Zell-am-See. DNF, så jag är fortfarande en triathlonwannabe.

Idag, dagen efter racet, känner jag mig lika skrynklig som min nummerlapp.


Inte trött, inte utmattad, ingen träningsvärk. Bara besviken. Jag räckte inte till den här gången heller.

Det började så bra redan under racebriefingen. Humöret på topp och allt kändes kalasbra.

Mr Ego, dotter Ego som körde stafett, och Elin som skulle köra hela.

Men trots besvikelsen att det blev ännu en DNF är jag ändå jättenöjd med min insats. Jag överträffade mig själv ända tills jag fick svart flagg på cykelbanan och blev avplockad och fick åka "bus of shame" tillbaka till målområdet.

Simningen, som jag våndats över, gick kalasbra. Kom in på 64 minuter vilket var ungefär enligt plan. Om jag orkade ända in i mål alltså. Vilket jag gjorde. Har aldrig simmat crawl så långt och länge. Bara för några månader sedan kunde jag ju inte ens crawla 100 meter.

Starten var lite bökig, stog nästan 50 minuter i kö i våtdräkt och i brännande sol närmare 30 grader. Men det gick bra det också. Plötsligt var det min tur att kliva i vattnet och jag är glad att jag körde Try Tri som träning veckan innan med tanke på stöket och böket i starten.

Hittade i alla fall fritt vatten och började crawla. Efter 75 meter blev det superjobbigt och jag tog ungefär 10 bröstsimtag innan jag tänkte "för helvete Göran, nu ska du simma crawl ända in i kaklet". Då gick jag över till crawl och kan du fatta, efter 200 meter kom jag in i min bubbla och armarna bara vevade på och andningen satt som en smäck. Stannade inte en enda gång för att vila eller hämta en tappad anda.

Men det var ju skitlångt bort till första bojen att runda efter ca 900 meter. Tog en evig tid kändes det som. Sen rundade jag andra bojen och därifrån 900 meter raka spåret in mot mål. Den biten kändes som den gick superfort. Hade ett tjugotal simmare bakom mig och tomt långt fram till de före mig.

Stökigt och bökigt, men inte för mig. I det här läget bör jag
vara någonstans längst bort vid den snea fyrkantiga bojen.

Det var så kul att simma när allt funkade utan några som helst andningsproblem.


Här är jag strax i mål. Bara lite drygt 50 meter kvar till mål.
I den här stunden kände jag en nästan obeskrivlig lycka. Jag klarade det.
Massor av "räddningsbåtar" efter hela banan. Kändes tryggt.


Bara några armdrag kvar. Som synes kom jag inte sist, bara en sån sak.
Det var ett tjugotal kvar i vattnet när jag var klar.


Kände mig lite gubbig när jag, i och för sig precis som alla andra är det bäst att tillägga, fick hjälp upp från vattnet. Om du inte vet, så rubbas balanssinnet när man simmar så länge, så de första metrarna i land vacklar man som värsta fyllot.

Ta det lugnt, vi hjälper farbror upp



Oj, vilken härlig känsla att springa upp till 
växlingen påhejad av massor av folk efter kanten.

Vid växlingsområdet stog Sofia och väntade. Hon grät av lycka när jag kom. Hon vet hur mycket jag kämpat med simningen. Så då började jag också att gråta och så stog vi och kramades en stund. Och jag tappade viktig tid inför cyklingen. Men det var kramen värd.

När vi kramats färdigt sprang Sofia iväg och filmade
mig på väg till ombytestältet

Tog gott om tid att byta om. Strax över 10 minuter. Åt h-e för lång tid skulle det visa sig. Borde ha skyndat mig istället skulle det visa sig.

Men upp på hojen och iväg. Så gott som ensam. En magisk känsla att cykla helt ensam på en Österrikisk landsväg omgiven av ett fantastiskt alplandskap på en helt avstängd väg för alla sorters fordon förutom Ironmancyklister. Här och var satt människor och skrek, hojtade och peppade när jag cyklar förbi. Och efter varje sån passage, så cyklade jag lite fortare en stund. Sån pepp betyder massor.

Höll igen lite för att inte bränna ut benen inför den avslutande löpningen. Trots det hade jag närmare 30 i snitt när jag närmade mig det där berget man måste över. Ganska lätt cykling, men ändå, det är inte varje dag jag har ett sånt snitt när jag hojar ensam.

Som kom backeländet, 12 km pina, misär och elände. Stannade till en kort stund vid depån innan stigningen och tryckte i mig lite gel och energidricka. Borde jag inte ha gjort skulle det visa sig.

Nu bara uppför, allt mellan 5 och 12 % lutning.

Någonstans i mitten stannade jag några minuter för att pinka bakom en buske. Borde jag inte gjort skulle det visa sig.

Men jag kämpade mig uppför en mil och kom till de sista 2 km där det blev ännu jävligare.


Här börjar det bli överjävligt jobbigt. 
Bilden tog vi dagen när vi med bil rekade banan.

Började i stor stil men kom inte längre än några hundra meter, sen sa benen ifrån. För brant, så jag började promenera. Efter en stund provade jag att cykla igen men kom bara några hundratal meter innan det inte gick längre. Sen gick jag resten av backen upp.

Cyklade över krönet och där började serpentinvägen ner med nu 15% lutning. Det är brant. Skitbrant för att prata svenska.

Men även här kände jag en härlig lycka och jag skrek rätt ut av glädje att nu kommer jag att klara cyklingen också.

Sen bombade jag på nerför några kilometer och kom ut på lite flackare mark. Plötsligt, efter 4,6 mil, står en gubbe mitt i vägen och håller upp en svart flagga. Det betyder att loppet är slut. Det pratade de om på racebriefingen att om man ser en svart flagg är loppet avblåst.

Jag fattade först ingenting. Min första tanke var att det hänt något hemskt terrordåd. Min andra tanke var att det hänt någon cykelkrach med dödsfall, för jag blev passerad av några ambulanser med blåljusen på.

Frågade storögt vad som hänt och fick svaret -"cut off-time. Its over for you. Please take the bus there", och så pekade hapå en buss som stog vid sidan. Sen ryckte de cykeln ifrån mig och hängde in den i cykelsläpet efter bussen.

Där stog jag, med fyra andra, och kände besvikelsen skölja genom kroppen. Det här är ju min paradgren, inte fan missar jag en cut off på den inte. Finns inte en chans.

Så det blev att åka buss tillbaka til Zell.

På kvällen kollade jag tiderna och insåg att jag missade cut offen med mindre än 5 minuter. Fatta, mindre än fem jävla minuter. Hade jag skyndat mig vi växlingen, hade jag struntat i att pinka, hade jag strunta i att stanna och pusta två gånger i backen hade jag ju klarat det. Faaaaaaaan.

Hade jag klarat den här  passagen hade jag enkelt klarat mig förbi kommande spärrar, för kvar var bara lätt cykling.

Monsterbacken enligt min Garmin.
Vi punkten till höger tog loppet slut för mig. Trist, för 
resten av banan var enkel och superfin. Som att cykla
genom ett vykort. Det vet jag, för bussen körde hela cykelvägen.


Högst upp i mitten ser du en cut off-tid vid Maria Alm.
Där plockade de mig. Uslingarna. Du ser också på banskissen
uppe till vänster att det nu bara var plattcykling till målet.

Bara att bryta ihop och ta nya tag. Trots allt kan jag inte vara missnöjd med min insats. Jag gjorde mitt absolut bästa, simmade mitt längsta crawl någonsin, cyklade hyfsat fort på platten, kämpade så gott det gick uppför och bombade nerför så fort jag vågade.

Min Garmin belönade mig med att höja mitt FTP-värde med inte mindre än 12%, så det bevisar i alla fall för mig att jag satsade allt jag kunde. Men det räckte ändå inte.

I morse hade vi familjeråd vid frukosten.

Det här är inte frukost, det var gårdagens middag, men
bilden får symbolisera frukostmötet.

Vi enades om att jag måste ta hämnd på Mr Ironman. Nu är det en personlig sak. Han ska inte få hindra mig från att nå min dröm, att springa under en Ironmanmålbåge.

Kanske kommer jag tillbaka hit igen nästa år, kanske jag kör någon annanstans i Europa. Jönköping hade varit kul, men den krockar med min Rynkebycykling till Paris.

Kanske en HIM är för svårt för oss äldre. Kanske jag tar mig vatten över huvudet. Det kanske finns ett skäl till att bara 11 gubbar äldre än 65 år anmälde sig och att bara tre passerade mållinjen.

Men jag vill i så fall vara en av tre nästa år. För då jävlar ska jag springa under målbågen och få min efterlängtade Ironmanmedalj. Då är jag nästan 67 år och det blir väl ännu svårare kan jag tänka, men jag vill inte ge upp min dröm ännu.

Han är ju ändå väldigt peppande, han den mystiske Mr Ironman

Summa summarum: jag är således fortfarande en smula åldrig triathlonwannabe, men jag fick i alla fall en fin tribränna.


Ett jättestort tack för alla otroligt snälla, peppande och tröstande kommentarer jag fått på sociala medier. Jag blir rörd av alla fina ord, och det verkar som jag trots allt inspirerar en och annan. Det känns stort.

Särskilt tack till Stina, min andra simpis, tillika Rynkebyteamkompis 2015. Även hon skulle köra det här racet men av olika skäl körde hon inte utan var istället hejarklack. Det är underbart med hängivna supportrar och det är underbart när Stina nästan går helt bananas när jag kommer upp från simningen. Även hon vet hur mycket jag kämpat med simningen.



Som bonusläsning får du nu ytterligare två race reports från loppet.

HÄR hittar du Dotter Ego´s race report. Hon är grym. I det omdömet är jag såklart helt opartisk, har ingenting med familjeförhållanden att göra.

Även min simpis Elin Sällström har lite att berätta om sitt lopp. Även teamkompis i Rynkeby Stockholm 2015 och 2016.

Till saken hör att hon vid resan hit ner, vid flightbytet i Berlin, blev av med sin cykelväska innehållande en superfin tempohoj. Detta var i torsdags, och ännu denna dag har Air Berlin inte hittat väskan. I sista stund kunde hon hyra en enklare cykel så hon i alla fall kunde köra racet.

Höll på att bryta simningen efter 100 m. Fick andnöd och var tvungen att stanna i vattnet. Det höll i sig ett tag. Och det tog lång tid innan jag hittade ngn rytm. Navigerade också väldigt väldigt dåligt

På cykeln kändes det väl helt okej med tanke på att det var en instegsracer och inte en rätt bra tempohoj med zipphjul de första 2 milen som var Lätt cyklade. Även första delen av backen var bra och jag tog placeringar men insåg rätt snart att jag redan tidigt vad på lättaste växeln.. Och det är mot slutet av backen som det blir riktig brant. Så när jag är där I 14-16% lutning så är min lättaste växeln så himla tung. Jag cyklar om alla bara jag trampar men måste stanna 2 ggr för att orka med. Kändes rätt tufft iom att jag känner mig väldigt trygg med min kapacitet uppför annars.. Var rätt förbannad 😊

Sen kom löpningen och magen krampar. Känner mig sjukt tung och försöker tänka bort magen. Det är uppåtlut på väg ut och jag är inne i en negativ bubbla och tänker bryta för att det intr känns kul.. Men springer till depån. Där kommer jag på att det är ju exakt samma som mina andra ironman. Jag tål inte sportdrycken. Så när jah slutar dricka den känns det bättre med ca 10 km kvar. Kan öka tempot igen och får iaf en negativ split. Vaden krånglar också som den gjort hela veckan (försökte springa igår men bröt efter 400 m..)

Trots dessa svårigheter simmade hon på 44 minuter, cyklade på 2:55 och sprang på 1:51.




Om du orkade läsa ända hit, tack för visat intresse. Nu börjar jag satsningen mot något lopp 2018.

onsdag, augusti 23, 2017

Förberedelser och genrep

Sanslöst så fort tiden går på slutet. Nu hänvisar jag inte längre till tävlingen i augusti, eller ens 27/8, utan nu är det "på söndag" som gäller. Så nära är det nu.

Nu är jag absolut färdigtränad. Kan inte göra mer. Nu är det i stort sett bara vila som gäller fram till starten kl 11 på söndag.

I morgon flyger vi till Berlin, switchar flight och studsar ner till Saltzburg där hyrbil väntar och så kör vi de sista 10 milen ner till Zell-am-See.

På fredag och lördag blir det bankontroll och lite lätt jogg, lite lätt simning och sannolikt lite lätt rull på cykeln. Gud så proffsigt det känns.

Men mycket måste förberedas på hemmaplan också. Prognosen säger uppåt 30 grader varmt, så första åtgärd blev att klippa håret så inte hårkalufsen håller kvar värmen.

Min kära hustru gillar inte den här frillan.
Hon tycker jag ser ut som en huligan.


Alla kläder måste tvättas såklart


Plugga lite teori i sista minuten kan ju aldrig vara fel


I går la jag så att säga sista handen på träningen. Först ett morgonpass i 50-metersbassängen i Huvudsta. Gick lite tungt men ändå helt okey.


Ett ganska lagom pass designat av Aqtivate. Reklam igen.

På kvällen blev det ett riktigt triathlongenrep. Körde Vattenfalls Try Tri-träning vid Sjöhistoriska på Djurgården.

Ett par hundra människor var vi nog den här gången

Började med simningen, 375 meter i Djurgårdsbrunnskanalen.


 Ner med huvudet gubbjävel, hur svårt kan de va?

Simningen blev inte riktigt som jag tänkt. Trångt som tusan, hamnade såklart bland alla bröstsimmare som ju lika självklart tar rätt mycket plats med bensparkarna. Fick några tjottablängare så jag tappade mitt eget fokus så rätt som det var bröstsimmade även jag.

Men efter en stund hittade jag en lucka och kunde övergå till crawl en stund, men så var vi där igen. Trångt och stökigt, gick inte att crawla. Fick ingen lugn i min simning, dessutom sprutade adrenalinet ur öronen på mig. Kände mig stressad och tävlingsinriktad.

Nä men den där ska ju inte få simma ifrån mig med bröstsim. Jaga ikapp nu, gubbjävel.

Oj, den där kan jag simma om om jag tar i lite till. Så där höll jag på och tappade såklart all teknik i både armar, kropp och andning.

Men icke desto mindre förbättrade jag min tid jämfört med förra årets motsvarande upplägg med 4 minuter på en simsträcka av ca 375 meter. Måste jag ju ändå vara nöjd med. För första gången, var med även 2015, så kom jag inte sist eller bland de sista den här gången. Massor av simmare hade jag bakom mig när jag klev ur vattnet. En skön känsla faktiskt.

Cyklingen gick hyfsat. Cyklade förbi ett oräkneligt antal cyklister men körde ändå hela sex sekunder långsammare än förra året. 6,3 km var sträckan runt Kaknäsområdet. Rullsnitt ca 30.

Så sista delen, löpningen. 2,3 km efter Djurgårdbrunnsvikens strandkant. Blev såklart omsprungen av rätt många som jag bombade förbi på cyklingen.

Trots det så blev det mina snabbaste kilometertider i modern tid, spöade förra året med en halv minut. Inte mycket, men ändå lite snabbare.

Det ser inte ut att gå fort, vilket det inte gör heller.
Men man gör så gott man kan. Det är det viktiga.

Slutsumma från den träningen. Jag kom långt ifrån sist. 2015 hade jag bara någon enstaka bakom mig i mål, förra året kom jag sist. I år hade jag massor av folk bakom mig vid målgången. Det kände kul, kanske därför jag skrattar på bilden.

Nedanstående skrev jag efter det här passet 2015, alltså för ganska precis två år sedan. Jag gjorde det, gjorde ett försök i Pula förra året, det gick åt helvete, och nu är det dags för ett nytt försök. Ibland är jag envis som synden.

Det var så jäddrans kul så nu funderar jag allvarligt på om jag under vintern ska träna stenhårt för en halv Ironman nästa år. Det skulle kunna gå faktiskt. Mer sim- och löpträning bara. Och cykling också, men det är ju numera så självklart att jag inte ens behöver nämna det.

Som sagt, nu är jag färdigtränad inför årets stora utmaning på söndag, Ironman 70.3. Så här har min träning sett ut den senaste månaden. En rätt bra fördelning.


Du vet väl att du kan följa mig de närmsta dagarna på Instagram. Där heter jag gorandemnert.

fredag, augusti 18, 2017

Nine

9 dagar kvar.

I går kväll blev det ett materialtestlöp på knappt 8 km. Måste ju nogsamt testa alla grejer innan race day.

 Backar. Alla dess j-a backar, oavsett om de kommer under 
cykling eller löpning. Backar förstör alltid humöret


Mina cykelstrumpor funkar utmärkt att springa i


Tribrallorna har jag testat förut,
lika sköna nu som då.


Orosmoment A:
Jag är skadad. Men bara lätt. Någon fara för start är det inte frågan om. Men ändå. Lite tilltufsad är jag allt.


Tredje tån. Både från vänster och höger.
Du ser att den är blåslagen va?

Så här gick det till. Efter onsdagskvällens tennismatch for jag hem. Såklart. Klockan var strax efter 22 och hustrun hade redan gått och lagt sig. Hon läste. Självklart ville jag berätta om kvällens tennismatch, helst så detaljrikt som möjligt.

Det bar sig inte bättre än att jag i min berättariver smällde höger fot rätt in i ett sängben så det sjöng om det.

Kändes som en tå gick av och det gjorde ohyggligt ont. Du har säkert råkat ut för sånt också. Nåväl, det går väl över hoppas jag.

Orosmoment B:
På slutet av löpet igår fick jag plötsligt lite krampkänning i ena vaden. Har jag aldrig känt förut. Dessutom började mitt artrosknä att värka som bara fan. Tidigare har jag bara känt en antydan, men igår kändes det rejält.

Men min knädoktor hävdar bestämt att det är ingen fara, inget går sönder, inget blir värre, det är bara min smärttröskel och pannben som sätter gränsen hur mycket jag kan springa när värken kommer.

Jamendåså, så är det ju bara att mata på.

Orosmoment C:
Värmen. Jag får det jättesvårt när temperaturen går upp mot 30 grader. Riktigt svårt faktiskt.



Förhoppningsvis blir det svalare


Glädjeämne A:
Idag på lunchen blev det ett härligt simpass. Inomhus. Utan våtdräkt. I 25-metersbassäng. Det var länge sedan jag simmade i sån bassäng. Plötsligt kändes en sån balja jätteliten.

Så himla skönt att andningsproblemet släppt. Idag simmade jag totalt 1175 meter varav 800 i ett sträck. Men jag är ännu en smula långsam, måste få till armdragen så de blir lite mer effektiva så jag kommer längre på varje drag.

Men ändå, så inihelvete skönt och kul att jag nu kommit till en nivå där det känns kul att simträna och att jag känner mig mer som simmare än ett drunkningstillbud.

I dag kände jag mig grym, till och med really bad.
Det stog till och med på väggen.

Skulle behövt några veckor till att träna på, det skulle jag, men jag är som sagt oändligt glad att att jag nu kan crawla. Nu känns det till och med jobbigare att bröstsimma. Trodde jag aldrig att jag skulle uppleva.

I morgon är det bara åtta dagar kvar. Spännande att se vad det blir av den dagen. Återkommer såklart i ärendet, so stay tuned.

torsdag, augusti 17, 2017

The countdown has started. Ten.

Håll med om att det låter mycket coolare med en engelsk rubrik. 10 dagar kvar nu tills race day.

En sak kan jag säga utan att ljuga. För varje dag som går nu blir jag mer och mer nervös inför min start.

Å andra sidan känner jag mig mer och mer förhoppningsfull att klara det första hindret, simningen. Har tränat, och fortsätter att träna fokuserat och engagerat. Jag vill så gärna klara den. Och resten också såklart.

Men man vet ju aldrig vad som händer i kropp och skalle när fossingarna passerar tidtagningsmattan i vattenbrynet. 2500 supertaggade människor i kö för springa ner i vattnet för att sätta nya rekord varav 2490 st är yngre än vad jag är. Fler är vi inte i min åldersgrupp 65+.

Men man får se det positiva i det. Jag kommer inte att bli fysiskt översimmad, alla är ju redan framför mig, jag får en lugn vattenyta att forcera. Det blir lätt att hitta min påse i T1-området och det blir lätt att hitta min cykel i cykelfållan.

Rent teoretiskt borde det finnas max 50 cyklar kvar när jag kommer dit. Brukar alltid vara några som bryter simningen eller inte kommer till start.

Det trista är möjligen, om jag kommer så långt, att målområdet är tomt på publik när jag kommer ångande på upploppsrakan efter typ 8 timmar.

Varför är det så förresten? Varför tränar och tävlar man inte när man passerat 60-65 år? Vi är 10 gubbar av 2500 anmälda. 0,4 %. Det är rätt uselt.

Har man liksom gjort sitt, eller orkar man inte? Om man gjort allt i yngre dagar kanske man är mätt, det kanske är så enkelt.

Jag har aldrig hållit på med uthållighetsidrott. Jag började för bara några år sedan, så det kanske är därför som jag håller på med sånt här och vill se vad min kropp kan klara.

Fast den största anledningen är faktiskt att jag vill vara fysisk stark och beredd för smällar jag nästan garanterat kommer att få framöver. Ju starkare man är desto fortare går det att rehaba.

Nu pågår förberedelser med lättare träning och genomgång av grejerna jag ska tävla i.

Världens bästa cykelmeck, Rille.
Team Rynkeby Stockholms meck både 2016 och 2017.
Förhoppningsvis även 2018.

Under min senaste cykling började växlarna strula. Blev stundtals som en automatväxlad cykel, kedjan hoppade lite då och då mellan kransarna utan att jag gjorde något och det var stört omöjligt att byta klinga fram.

Fick lite hjärtklappning och tankarna gick omedelbart till mitt bankkonto för att minnas saldot. Skulle det räcka till en ny cykel, eller kan Rille ordna biffen för en bråkdel av kostnaden för en ny cykel.

En ny hoj är nämligen inplanerad till nästa säsong. Men om det kan jag berätta någon annan gång. Min fru läser min blogg nämligen. Det pågår parallellt en frukostbordsdiskussion om en toalettrumsrenovering så jag måste väga och välja mina ord väldigt noga.

Alternativ träning är bra. I går kväll började höstsäsongen i gubbdubbelligan i tennis. Har inte hållt i min racket sedan mitten av maj. Men det gick bra. Visserligen blev min partner och jag totalt överkörda i första set, 0-4. Vi spelar nämligen bara seten till 4 för att hinna så många som möjligt på 60 minuter.

Men sen hände det grejer, vi spelade som fulltränade och vann andra med 4-2, och i sista hann vi inte längre än 3-3. Oavgjort i första matchen är klart godkänt.

Jäklar vilken träningsvärk jag har idag. Nya muskler som haft ledigt i tre månader vaknade till liv tydligen. Men kul som attan var det i alla fall.


Ett litet orosmoln har dykt upp inför racet. Vi flyger ner med Air Berlin. Läste häromdagen att de har våldsamma finansiella problem och ligger i riskzon för konkurs. Men Tyska staten har visst lånar dom 150 miljoner euro, eller något liknande, så de kan hålla igång trafiken ett tag till. Hoppas för guds skull att det inte dimper ner något mail nästa vecka som förkunnar att alla deras flighter är inställda. Då blir det det jobbigt.

Men nu ska vi tänka positivt. Klart det kommer att funka.


tisdag, augusti 15, 2017

Lite svårt att fokusera på vardagen

Inte ens två veckor kvar till min start i Zell-am-See. Har svårt att tänka på annat än just det racet.

Låter kanske lite märklig, men det känns som det loppet just nu är det viktigaste som finns. Eller kanske inte så märkligt, har ju tränat så hårt och mycket jag bara kan i alla tre diciplinerna för att äntligen få springa genom en Ironmanmålbåge.

Förra veckans semester, eller som jag hellre kallade det, Trosa Training Camp, var verkligen en bra träning. Jag sprang, cyklade men framförallt simmade jag mycket ow och äntligen släppte det. Det kändes, och känns, ohyggligt fint.

En av många fantastiska morgnar. Såg nästan ut som viken
var isbelagd, men det var behagliga 20 grader.

Men allt har ju ändå sitt slut och vardagen kom tillbaka lite snabbare än en blixt kändes det som.

Trots allt hann vi även med lite kultur också, enligt hustruns program. Ganska rättvist ändå, att hon fick bestämma programmet och inte bara jag som styrde med mina träningar.

En gammal gubbe och en ännu äldre gubbe
markerat som en gravsten.
En sån fin vill jag också ha när den dagen kommer.


Det gäller att passa på när tillfälle ges till
att äta godsaker.


Hur gärna jag än ville fortsätta ledigheten så fanns det till slut ingen återvändo. Back to office.

Man får inte hasta. Det krävs en viss invänjning att återgå.

I dag dags för simträning på hemmaplan igen. Det blev en tidig morgonsimning i Huvudstabadet. Körde ett av mina pass från Aqtivate som jag körde mycket duktigt och diciplinerat.

En trött Mr Ego efter 1200 meter teknikträning.
Plus några blygsamma intervaller.

Kan inte säga att jag var övervakad, möjligen med ett halvt öga. Dotter Sofia med sitt Aqtivate hade nämligen samtidigt ett PT-pass med en tjej på banan bredvid.

Familjebild. Jag pustar ut och Sofia håller koll på sin elev
i banan bredvid.

I dag hände ännu en sån där kul grej. Efter min simning satt jag och pratade med Sofia. När jag gått kom en kille fram till Sofia och frågar om hon är Sofia. Hon nekade inte. "-var det där Göran?" sa han och pekade på mig som nu var halvvägs till bilen.

Hon förnekade inte det heller.

Då berättade han att han läste båda våra bloggar och tyckte det var kul att följa min träning inför tävlingen i Zell. Han själv hade just vunnit, eller om han kom tvåa, i sprinten i en triträvling i Malmö, så han är ju definitivt en duktig triathlet. Ruggigt kul att en sån vass kille håller koll på en smula åldrig triathlonwannabe. Skitkul faktiskt.

"-jag håller verkligen tummarna för att Göran klarar det" fortsatte han, "-det är många i Zell som kommer att hålla tummarna för honom" la han till. Vad han nu menade med det. Spännande. Nu fick jag ännu lite mer prestationsångest.

Nu kommer min träning att gå ner lite på halvfart, enligt min PT Tommys förmaningar. Fortsätta träna, men med lite mindre intensitet. I stort sett bara hålla igång.

Nu kan jag inte göra ett endaste dugg för att förbättra mig inför tävlingen, det enda som hjälper är en lågintensiv träning med fokus på rörlighet och teknik. Nästa vecka drar jag ner ännu lite mer och fokuserar på att ladda med kolhydrater och att vila.

Vill du följa mig mer eller mindre dagligen framöver kan du göra det på Instagram. Där heter jag gorandemnert.

Jag är så laddad så om jag kopplar in mig på elnätet kommer propparna att gå i hela kvarteret.

fredag, augusti 11, 2017

Det går bra nu

Nu känns det jäddrans kul. Formen håller på att stabilisera sig. Häromdagen en urkul cykling som kändes kalasbra i både kropp och ben.

I går ny rekordhastighet på kortdistans i löpning.

Idag kom det stora genombrottet. Det som jag väntat på i evigheter. Jag kan plötsligt crawla.

Har kämpat i mer än två år för att lära mig crawla. Har slitit ut flera simfröknar under den tiden.

Men ändå kämpat på och aldrig gett upp helt och hållet även om det varit nära ett oändligt antal gånger.

Ett litet genombrott kom i våras när jag började träna crawl mer regelbundet, två gånger i veckan, med mina simpisar Elin och Stina. Som för övrigt ska köra samma race som jag i Zell-am-See.

Men det riktigt stora simgenombrottet kom idag.

Under min semester a.k.a Trosa Training Camp, har jag kört ow-simning efter ett program designat av min dotter Sofia och hennes företag Aqtivate. Vet, det blev lite reklam här igen.

I dag var det någon slags examen i det programmet, långsimning 1500 meter. Mitt tidigare rekord är 750 meter med pauser typ var 25:e meter.

Värmde först upp med att crawla lugnt och fint ungefär 2x50 meter. Sen satte jag igång med långracet som var en kortare rundbana på ca 260 meter som jag skulle köra minst 5-6 varv.

Plötsligt gick det så jäkla bra, armdragen kändes bra, rotationen kändes korrekt och andningen kändes som en lugn löpjogg. Låg puls hela vägen. Andades föredömligt i tretakt. Nemas problemas.

När jag tittade ner på havsbotten, där jag simmar är det mellan 2-5 meter, så kändes det som jag plöjde fram genom vattnet som en torped.

Plötsligt stog det 1700 meter på min klocka. Korrekt längd sannolikt lite längre än så, eftersom min klocka inte alla gånger registrerar alla längder på rundbanan. Kunde fortsatt ännu mer, men just då kände jag mig mer än nöjd, så då slutade jag.



Jag som hela tiden hävdat att jag är den ende mannen i hela Svealand som inte kan lära sig crawla.

Så fel jag hade. Jag kunde lära mig. Det tog en jävla tid, men nu kan jag. Känns ohyggligt bra inför min Ironman 70.3 om två veckor. Minsta möjliga marginal, kan man tycka. Nu ska jag träna ännu mer fram tills race day.

Tack ni som försökt lära mig crawla, Henrik Dahlin, Hans Albrektsson, Pål Török, Ulf Hausman pch så klart min dotter Sofia. Sannolikt har jag glömt något namn också. Har slitit ut rätt många "simfröknar" under de här åren. Men tillsammans lyckades ni med Mission Impossible. Tack alla.

tisdag, augusti 08, 2017

Race day minus 19. Semester vs Trosa Training Camp

Två veckor ledigt. Min hustru och jag är en smula oense om det är semester eller Trosa Training Camp. Nåväl, det var länge sedan jag skrev något, så det här blir väl ett onödigt långt inlägg.

Champagne eller sportdryck.
Det är ledighetens stora fråga. 
Sannolikt båda, men vid olika tillfällen såklart.

Personligen tänkte jag använda ledigheten för att finslipa formen. I jämställdhetens tecken så har även hustun "sina" dagar där hon bestämmer programmet.

Det närmar sig nämligen Race day för Ironman 70.3 i Zell-am-See. Den som jag anmält mig till. Som jag just nu känner näst intill panikångest inför. Bara 19 dagar kvar nu.

Jag har tränat bra, jag är sannolikt i mitt livs bästa form trots att jag snart fyller dubbelsex. Nä, nä, det där sista ska inte missuppfattas av någon med snuskig fantasi.

Jag har tränat för det här i två år nu. Gjorde ju ett försök för ett år sedan i Pula, men det gick helt åt fanders. Blev ju en DNF. Fixade inte simningen, och då får man inte fortsätta tävla. Surt, sa räven.

Men skam den som ger sig. I år nytt försök i Österrike, med lite snällare simvatten.

En stillsam insjö känns helt okey

Lite knepigare cykling, med massa höjdmetrar. Men en fin bana. Så här beskrev en som cyklat den:

Cykelbanan är underbar! Som att köra i ett vykort. En backe (ca 10 km lång, sista 2 km är branta) - inga tekniska partier, utan mest trampa och njuta


Lite jobbig backcykling, men det som går upp går också ner.

Mitt stora problem är som möjligen bekant simningen. Det är där tävlingen avgörs för mig. Det blir en strid på kniven att jag klarar cut off-tiden för den. Från det jag kliver i vattnet har jag max 75 minuter på mig att simma 1900 meter och sen snabbt som Stålmannen svida om till cykeluniformen.

Det blir tight, det blir stentufft för mig. Men jag har tränat idogt. Näst intill varje dag enligt min dotters träningsprogram. Jo, det blev lite reklam där, om du klickar på länken. Men man måste hjälpa sina barn.

20 grader i vattnet. 
Östersjön är en trevlig träningsmiljö.

Så har vi löpningen 22 km. Inte helt lätt det heller. Kämpar på och tränar, men har aldrig sprungit längre än 14 km någonsin. Blir nog en grej för pannbenet att ta hand om.

Rätt trist att löpträna. Man kommer ju liksom ingen vart.
En raksträcka tar ju evigheter att passera.

Idag blev det en rejäl cykelgenomkörare med en distansare med folk från Fredrikshofs Nacka/Värmdösektion. Där allt startade för mig. Det var ett tag sen jag cyklade med dom, så det kändes lite som att komma hem igen. Superkul.

Samling i Vagnhärad, en jättelångt stenkast från vår stuga. Helt perfekt.

14 st blev vi i gruppen. 

Dagens mål var Nyköping via diverse fantastiska cykelvägar med minimal biltrafik. Allt som vanligt perfekt regisserat av Mäster Anders, Anders Johansson.

Dagen till ära var även Fredrikshofs ordförande Lars-Åke Henriksson med och cyklade. Till dig som inte träffat honom kan jag meddela att han gav ett mycket ödmjukt och sympatiskt intryck på mig.

Cyklingen började skönt och behagligt i 26-27 tempo som efter någon mil eller två skruvades upp vartefter till typ 30+ nivå.

Lite mot- och sidvind störde den fulländade njutningen, men ingen fara, vi for fram som en varm kniv i smör. Jag kände mig stark så jag hängde med ganska lätt.

Plötsligt, när jag låg i bakre delen av klungan, blev det en plötsligt hastighetsökning. Hm, måste vara mina Rynkebykompisar Ylva och Christer som drar nu, tänkte jag. Kollade upp, och javisst var det dom två som gärna trycker på lite extra. Kände jag igen från årets Pariscykling.

Efter några timmar kom vi fram till Nyköping och det blev en god lunch på Hamnkrogen.

Efter ca 45 minuter dags för hemfärd. Efter någon mil släppte två i gruppen pga trötthet och det blev som jag befarade, en klar och tydlig hastighetsökning. En tanke for genom mitt huvud att jag skulle joina de två som släppte, men slog bort tanken lika snabbt. Här ska inte ges upp, här ska cyklas ända in i kaklet.

Nu gick det stundtals rätt fort. Plötsligt hamnade jag i fronten ihop med Ylva. På en lång raka fick hon för sig att hastigheten inte skulle understiga 40. Så jag var ju tvungen att matcha det. Och det gick utmärkt. Men rätt jobbigt, om jag uttrycker mig milt.

Vid ett annat tillfälle låg jag i fronten med Christer. Han spottar minsan inte i glaset om man säger så. Han ger gärna järnet och jag klarade av att matcha honom. Det gick så bra så Mäster Anders röt åt oss att hålla igen lite. Det var kul. Sa jag att jag kände mig starkt idag?

Efter 10 mil nådde vi slutupunkten, fikastället Utsikten i Vagnhärad. Där intog vi fika och snacka lite om dagens härliga runda vars rullsnitt till sist hamnade på 29,5. Annonserad fart var 28-29, så det var ju fullt godkänt. Själv fick jag ihop 13 mil inklusive fram- resp hemcykling från/till stugan.

Men varför är alltid hemcyklingen efter en träning eller distanspass alltid den jävligaste delen av cyklingen. Det är som att hjärnan och kroppen stänger ner när målet är nått. Och dit räknas tydligen aldrig hemcyklingen.

Tina, Mr Ego, Christer, Ylva
dvs 28,57 % av dagens grupp cyklade till Paris i somras
med Team Rynkeby. Tina med Team Täby och vi övriga
med Stockholmsteamet.

 Hela gänget som cyklade idag.

Avslutar med lite info för kalenderbitaren.


Det gick hyfsat fort på slutet. Utom på min hem-
cykling. Med tuff motvind HELA vägen hem, ca 15 km.


Mina puls- och wattzoner




Belönades med en hel hoper PR enligt Strava, för jag 
har cyklat den här sträckan flera år med Hovet.

Avslutar med en peppbild inför min triutmaning. Precis som i "tomma" yoghurtförpackningar finns alltid minst 10 % kvar att hämta ur kroppen. De 10 %-en måste jag säkerligen ta fram den 27/8.