Jag - Göran Demnert - äger och driver StockholmsBuss AB sedan maj -89 och SällskapsResor AB sedan feb -05. Har bloggat sedan 2006. Många funderingar har det blivit.

Började cykla vintern 2014. Har sedan dess cyklat Vätternrundan 2014, 2015, 2016, 2017 och 2018. Mälaren Runt 2014, 2015 och 2016. Har också cyklat ett antal mindre motionslopp.

Har även cyklat från Malmö till Paris 2015, 2016, 2017 och 2018 med Team Rynkeby och ska göra det även 2019.

Gjorde min första Halva Ironman i Pula, Kroatien i september 2016. Gick åt h-e, men var kul ändå. Ett nytt försök i Zell-am-See i augusti 2017. Gick åt fanders en gång till. Nytt försök i Ruegen i september 2018. Äntligen lyckades jag komma i mål.

fredag, augusti 11, 2017

Det går bra nu

Nu känns det jäddrans kul. Formen håller på att stabilisera sig. Häromdagen en urkul cykling som kändes kalasbra i både kropp och ben.

I går ny rekordhastighet på kortdistans i löpning.

Idag kom det stora genombrottet. Det som jag väntat på i evigheter. Jag kan plötsligt crawla.

Har kämpat i mer än två år för att lära mig crawla. Har slitit ut flera simfröknar under den tiden.

Men ändå kämpat på och aldrig gett upp helt och hållet även om det varit nära ett oändligt antal gånger.

Ett litet genombrott kom i våras när jag började träna crawl mer regelbundet, två gånger i veckan, med mina simpisar Elin och Stina. Som för övrigt ska köra samma race som jag i Zell-am-See.

Men det riktigt stora simgenombrottet kom idag.

Under min semester a.k.a Trosa Training Camp, har jag kört ow-simning efter ett program designat av min dotter Sofia och hennes företag Aqtivate. Vet, det blev lite reklam här igen.

I dag var det någon slags examen i det programmet, långsimning 1500 meter. Mitt tidigare rekord är 750 meter med pauser typ var 25:e meter.

Värmde först upp med att crawla lugnt och fint ungefär 2x50 meter. Sen satte jag igång med långracet som var en kortare rundbana på ca 260 meter som jag skulle köra minst 5-6 varv.

Plötsligt gick det så jäkla bra, armdragen kändes bra, rotationen kändes korrekt och andningen kändes som en lugn löpjogg. Låg puls hela vägen. Andades föredömligt i tretakt. Nemas problemas.

När jag tittade ner på havsbotten, där jag simmar är det mellan 2-5 meter, så kändes det som jag plöjde fram genom vattnet som en torped.

Plötsligt stog det 1700 meter på min klocka. Korrekt längd sannolikt lite längre än så, eftersom min klocka inte alla gånger registrerar alla längder på rundbanan. Kunde fortsatt ännu mer, men just då kände jag mig mer än nöjd, så då slutade jag.



Jag som hela tiden hävdat att jag är den ende mannen i hela Svealand som inte kan lära sig crawla.

Så fel jag hade. Jag kunde lära mig. Det tog en jävla tid, men nu kan jag. Känns ohyggligt bra inför min Ironman 70.3 om två veckor. Minsta möjliga marginal, kan man tycka. Nu ska jag träna ännu mer fram tills race day.

Tack ni som försökt lära mig crawla, Henrik Dahlin, Hans Albrektsson, Pål Török, Ulf Hausman pch så klart min dotter Sofia. Sannolikt har jag glömt något namn också. Har slitit ut rätt många "simfröknar" under de här åren. Men tillsammans lyckades ni med Mission Impossible. Tack alla.