Jag - Göran Demnert - äger och driver StockholmsBuss AB sedan maj -89 och SällskapsResor AB sedan feb -05. Har bloggat sedan 2006. Många funderingar har det blivit.

Började cykla vintern 2014. Har sedan dess cyklat Vätternrundan 2014, 2015, 2016 och 2017. Mälaren Runt 2014, 2015 och 2016. Har också cyklat ett antal mindre motionslopp.

Har även cyklat från Malmö till Paris 2015, 2016 och 2017 med Team Rynkeby och ska göra det även 2018.

Gjorde min första Halva Ironman i Pula, Kroatien i september 2016. Gick åt h-e, men var kul ändå. Ett nytt försök i Zell-am-See i augusti 2017. Gick åt fanders en gång till. Nytt försök i Ruegen i september 2018. Man ska aldrig ge upp en dröm.

torsdag, augusti 17, 2017

The countdown has started. Ten.

Håll med om att det låter mycket coolare med en engelsk rubrik. 10 dagar kvar nu tills race day.

En sak kan jag säga utan att ljuga. För varje dag som går nu blir jag mer och mer nervös inför min start.

Å andra sidan känner jag mig mer och mer förhoppningsfull att klara det första hindret, simningen. Har tränat, och fortsätter att träna fokuserat och engagerat. Jag vill så gärna klara den. Och resten också såklart.

Men man vet ju aldrig vad som händer i kropp och skalle när fossingarna passerar tidtagningsmattan i vattenbrynet. 2500 supertaggade människor i kö för springa ner i vattnet för att sätta nya rekord varav 2490 st är yngre än vad jag är. Fler är vi inte i min åldersgrupp 65+.

Men man får se det positiva i det. Jag kommer inte att bli fysiskt översimmad, alla är ju redan framför mig, jag får en lugn vattenyta att forcera. Det blir lätt att hitta min påse i T1-området och det blir lätt att hitta min cykel i cykelfållan.

Rent teoretiskt borde det finnas max 50 cyklar kvar när jag kommer dit. Brukar alltid vara några som bryter simningen eller inte kommer till start.

Det trista är möjligen, om jag kommer så långt, att målområdet är tomt på publik när jag kommer ångande på upploppsrakan efter typ 8 timmar.

Varför är det så förresten? Varför tränar och tävlar man inte när man passerat 60-65 år? Vi är 10 gubbar av 2500 anmälda. 0,4 %. Det är rätt uselt.

Har man liksom gjort sitt, eller orkar man inte? Om man gjort allt i yngre dagar kanske man är mätt, det kanske är så enkelt.

Jag har aldrig hållit på med uthållighetsidrott. Jag började för bara några år sedan, så det kanske är därför som jag håller på med sånt här och vill se vad min kropp kan klara.

Fast den största anledningen är faktiskt att jag vill vara fysisk stark och beredd för smällar jag nästan garanterat kommer att få framöver. Ju starkare man är desto fortare går det att rehaba.

Nu pågår förberedelser med lättare träning och genomgång av grejerna jag ska tävla i.

Världens bästa cykelmeck, Rille.
Team Rynkeby Stockholms meck både 2016 och 2017.
Förhoppningsvis även 2018.

Under min senaste cykling började växlarna strula. Blev stundtals som en automatväxlad cykel, kedjan hoppade lite då och då mellan kransarna utan att jag gjorde något och det var stört omöjligt att byta klinga fram.

Fick lite hjärtklappning och tankarna gick omedelbart till mitt bankkonto för att minnas saldot. Skulle det räcka till en ny cykel, eller kan Rille ordna biffen för en bråkdel av kostnaden för en ny cykel.

En ny hoj är nämligen inplanerad till nästa säsong. Men om det kan jag berätta någon annan gång. Min fru läser min blogg nämligen. Det pågår parallellt en frukostbordsdiskussion om en toalettrumsrenovering så jag måste väga och välja mina ord väldigt noga.

Alternativ träning är bra. I går kväll började höstsäsongen i gubbdubbelligan i tennis. Har inte hållt i min racket sedan mitten av maj. Men det gick bra. Visserligen blev min partner och jag totalt överkörda i första set, 0-4. Vi spelar nämligen bara seten till 4 för att hinna så många som möjligt på 60 minuter.

Men sen hände det grejer, vi spelade som fulltränade och vann andra med 4-2, och i sista hann vi inte längre än 3-3. Oavgjort i första matchen är klart godkänt.

Jäklar vilken träningsvärk jag har idag. Nya muskler som haft ledigt i tre månader vaknade till liv tydligen. Men kul som attan var det i alla fall.


Ett litet orosmoln har dykt upp inför racet. Vi flyger ner med Air Berlin. Läste häromdagen att de har våldsamma finansiella problem och ligger i riskzon för konkurs. Men Tyska staten har visst lånar dom 150 miljoner euro, eller något liknande, så de kan hålla igång trafiken ett tag till. Hoppas för guds skull att det inte dimper ner något mail nästa vecka som förkunnar att alla deras flighter är inställda. Då blir det det jobbigt.

Men nu ska vi tänka positivt. Klart det kommer att funka.