Jag - Göran Demnert - äger och driver StockholmsBuss AB sedan maj -89 och SällskapsResor AB sedan feb -05. Har bloggat sedan 2006. Många funderingar har det blivit.

Började cykla vintern 2014. Har sedan dess cyklat Vätternrundan 2014, 2015, 2016 och 2017. Mälaren Runt 2014, 2015 och 2016. Har också cyklat ett antal mindre motionslopp.

Har även cyklat från Malmö till Paris 2015, 2016 och 2017 med Team Rynkeby och ska göra det även 2018.

Gjorde min första Halva Ironman i Pula, Kroatien i september 2016. Gick åt h-e, men var kul ändå. Ett nytt försök i Zell-am-See i augusti 2017. Gick åt fanders en gång till. Nytt försök i Ruegen i september 2018. Man ska aldrig ge upp en dröm.

torsdag, augusti 31, 2017

Sååå jäkla nöjd. Grovplanen för revansch är nu lagd.

Hemma igen. Nöjd. Glad. Och missnöjd.

Kan ju verka konstigt, men trots att det blev ännu en DNF på en Ironman så känns det ändå som jag vunnit.

Jag hade trots allt så jäkla kul så länge det varade och det är väl ändå huvudsaken. Att ha kul och vara nöjd trots att man "förlorar".

Glad och nöjd i nån uppförsluta, för jag tycks
ligga på lillklingan.

Sedan i söndags har jag tänkt massor på loppet. Ältat loppet in absurdum, anser kära hustrun med ett litet leende.

Det mer korrekta ordet är analys. Jag har analyserat loppet och min insats. Grundligt. Tror inte ens jag är helt klar om jag ska vara ärlig.

Lika självklart har jag hittat de felaktiga delarna som jag nästa gång kan göra bättre, till och med mycket bättre. Trots allt missade jag med ynka fem minuter, eller ännu mindre, efter att ha hållt igång tre timmar och 40 minuter

För revansch, det blir det. Ge aldrig upp en dröm förrän den är uppfylld.

Hyfsat stor sannolikhet att jag bokar en duell med Mr Ironman en gång till i Zell-am-See om ett år. Man mot man. Trots allt var det en bra cykelbana som egentligen borde passa mig. Är ju trots allt bara 1,5 mil jobbig cykling över ett berg av totalt 9 mil. Berget borde jag kunna besegra lite snabbare nästa år.

Okey, så här ska jag göra då för att lägga Mr Ironman på rygg. Om jag kör i Zell igen på samma banor.

Simningen
Här finns massor av tid att vinna. Nu blir det regelbunden träning framöver, för nu är det plötsligt roligt med simning. Säg att jag går från 64 minuters simning ner till 55, det känns väl hyggligt rimligt för en gubbe som mig. Med lite tur ända ner till 50 minuter kanske.


Omöjligt att dölja min glädje och lycka att ha klarat simningen.
Faktum är att den glädjen överskuggar DNF:en.

Cyklingen
Känner mig ändå nöjd med den. Hade ju ändå ett snitt på 30 före och efter backen. Här måste jag träna benstyrka mer. Har alltför klena ben vilket mitt FTP-värde visar även om det höjdes med hela 12 % under det här loppet.

Kunde faktiskt legat på lite mer fram till backen, jag mesade lite där av rädsla att bränna benen både inför backen och den kommande löpningen.

Måste även ge allt jag har i själva backen, inte stanna och pusta eller lätta på trycket bakom en buske. Trodde ju att jag hade ocaner av tid innan cut off-tiden rann ut.

En sak till. Varför zickzackade jag inte upp i den värsta branten? Vägen var ju avstängd, jag var ensam och kunde ju utnyttja hela vägbanan.

Såg en kille hundra meter framför mig som gjorde så, varför gjorde inte jag det? Kommer du ihåg regeln från fysiken i skolan?  Det man vinner i kraft förlorar man i väg.

Alltid lätt att vara efterklok.

Löpningen
Ingen aning, för jag kom ju inte så långt. Men oavsett det måste jag bli en bättre löpare. I alla fall uthållig. Inte nödvändigtvis snabbare, bara uthållig och stark nog för att springa 21 km under 3 timmar. Långsamt, jag vet, men mitt mål är bara att komma i mål innan maxtiden överskrids.

Svårare än så ska det inte behöva vara. Nu ska jag göra en träningsplan som sträcker sig över vintern med spinning, styrka, löpning och simning. Det blir kul.

Måste bara berätta om vår miserabla hemresa.

Bokade på en flight från Salzburg kl 10:40. Eftersom vi inte kände till hur rusningstrafiken mellan Zell och S-burg är, så var vi på plats god tid.

Fick besked om försening 1 timme. Sen en timme till. Sen ytterligare en timme. Så höll det på. Plötsligt hade vår flight fått en avgångstid senare än en annan till samma destination, Berlin, där vi skulle byta flight.

Vi gick till desken och blev ombokade. Likaså taggade de om vårt bagage, tre väskor plus stora cykelväskan.


Vi kom iväg så småningom och landade i Berlin. Dock så långt från terminalen att vi fick åka buss dit.

Någonstans på flygplatsen stannade föraren, klev ur och flyttade på en väska som låg mitt i vägen, tydligen tappad från en bagagevagn av någon bagagehanterare som inte är så bra på sitt jobb.

DET ÄR JU MIN VÄSKA!!! HELVETE!!!

Den väskan känner jag igen direkt, men kan inget göra där jag står i bussen.

När vi är framme berättar jag det för föraren som säger att han fixar det. Han ser till att någon åker ut och plockar upp den.

Jag gör en lång historia kort. När vi kommer hem, FEM OCH EN HALV TIMME FÖRSENADE, kommer min tappade väska bland de första på bandet. Pjuuu, va skönt, den kom med.



Sen kom inga fler väskor till familjen Demnert. Så j**** typiskt. Blev till att göra en anmälan om bagageförlust.

Normalt brukar flygbolagen leverera missat bagage hem till dörren, men nu blev vi informerade att pga Air Berlins konkurshistoria, så gör de inte det. Vi är tvungna att själva hämta bagaget på Arlanda när och om de kommer tillbaka.

Inte nog med det, de ringer inte ens för att tala om när bagaget kommer tillbaka till Arlanda, utan det måste man kolla själv. Gjorde så i morse och då hade de kommit. Så det blev en tur för att hämta väskorna. Rätt onödigt. Klart man blir förbannad.




En liten sidohistoria är att på flygplatsen i Salzburg pratade vi med ett par som på nervägen blev av med bagaget vid flygbytet i Berlin. Samma par blev av med sina väskor även på hemresan. Air Berlin i ett nötskal? Skiter de i allt nu när de är under konkurs?


Familjen Demnerts hälsning till Air Berlin
på något socialt media.
Alltså, det är inte mitt ekonomiska obestånd utan Air Berlins

Ja, därmed är det nog dags att stänga dörren till min stora satsning i år, Ironman 70.3. Gick inte i år heller, men nästa år, då jävlar ska det ske, då ska jag hämta hem medaljen. Måste ju skynda på nu, åren går alldeles för fort på slutet.


Det blir fighting face ännu ett år.