Jag - Göran Demnert - äger och driver StockholmsBuss AB sedan maj -89 och SällskapsResor AB sedan feb -05. Har bloggat sedan 2006. Många funderingar har det blivit.

Började cykla vintern 2014. Har sedan dess cyklat Vätternrundan 2014, 2015, 2016 och 2017. Mälaren Runt 2014, 2015 och 2016. Har också cyklat ett antal mindre motionslopp.

Har även cyklat från Malmö till Paris 2015, 2016 och 2017 med Team Rynkeby och ska göra det även 2018.

Gjorde min första Halva Ironman i Pula, Kroatien i september 2016. Gick åt h-e, men var kul ändå. Nu gör jag nytt försök i Zell-am-See i augusti 2017.

söndag, juli 31, 2016

Köpte mig ett sexpack och testade LSD

Lördag
Träningsvilodag. På kvällen ville hustrun se en film, eller serie eller vad det nu var. Det ville inte jag. Så jag gav mig helt enkelt på ett cykelrengöringsprojekt. Bort med både kedja och kassett för rejäl rengöring och lite allmän puts på ramen.



Resultatet blev ju rätt okey.

Söndag
Det kostar att ligga på topp. Plötsligt var jag inte nöjd med min våtdräkt. Det är en allrounddräkt, dvs inte specialsydd för simning och allra minst för bröstsimning. För det är bröstsim som jag kommer att satsa på i Pula. Jag har helt enkelt lagt crawl på hyllan tillsvidare för det funkar inte alls för mig.

Har kollat in lite tips på jotjob och hittat en bra och snabb teknik. Verkligen superkul. Bröstsim är min grej, thats it. Har äntligen kommit till det tillståndet då jag liksom hamnar i min egen bubbla och jag bara simmar på och andningen känns naturlig och enkel. En skön känsla. Det var den jag letade efter, men aldrig hittade, i crawl. Men jag kommer fortsätta leta efter den även där. Efter Pula.

Det var ju det jag sa för några månader sedan, jag är den ende människan i hela Svealand som inte kunde lära sig simma crawl.

Så därför köpte jag en ny våtdräkt. Jag tyckte den jag valde var läcker, och dessutom, om man kisar lite när man kollar bilden kan man se en antydan till sexpack på magen. Värt varenda krona. Dessutom är den sydd så den passar även för bröstsimmare. En bonusgrej alltså.

Vet. Skitfånig bild. Som om jag hade svällande
biceps att visa upp. Men kolla magen, visst kan man
ana lite sexpack? Med lite fantasi i alla fall. Och om man kisar.

Dotter tillika medarbetare uttyckte förskräckt "-men duddy, det där är ju en swimrundräkt, nu måste du ju ställa upp i ett swimrunlopp också." Mmm, sa jag, men inte i år, men 2017 kanske. Vem vet.

Dräkten måste ju testas i skarpt läge såklart. Så därför begav sig Mr Ego och svärson Jonas till Edsvikens strand för att träningssimma. Svärson Jonas ska köra klassikern nästa år, så han måste i plurret och träna för att klara Vansbrodelen. Jonas satsar också på bröstsim.

Vid Edsvikens strand. Även Reka var lite sugen att bada. F´låt simma, menade jag,


Vackert så man blev tårögd. 
Eller om det var för att simglajjorna läckte.

Min nya våtis var superb, och så kul det var att simma i öppet vatten. Vi simmade 1100 meter. Det kändes fint och inte jättejobbigt. Ännu roligare var det att svärson Jonas hade lite bekymmer att hänga med mig.

Sist vi simmade tillsammande försvann han som en manlig Sara Sjöström mot horisonten. Idag hade han det tufft att matcha svärfarsan. Mellan dig och mig bara, jag simmade helt enkelt ifrån honom. Men berätta inte det för hans kompisar, det kan ju kanske upplevas lite skämmigt att bli frånsimmad av svärfarsan.

Plötsligt ser jag ett ljus i min simtunnel. Nu känner jag en stor förhoppning att klara simningens cut off-tid i Pula. Nu jäddrar ska jag träna simintervaller också, då blir man snabbare även på längre sträckor. Min framtid som bröstsimmare är utstakad.

Efter 200 meter stog en Paparazzi vid strandkanten och ville snacka lite. Klart man ställde upp på en intervju inför mitt stora Pulaäventyr.




Men att bara köra ett pass per dag är ju lite slött. Kommer du ihåg Dr Dengroths bevingade ord från filmen Yrrol?  "-Man får inte va slö, för då blir man dö".

Så därför begav jag mig om aftonen ut på en löptur, dags för att testa en dos LSD, Long Slow Distans,  alltså ett långpass i superlugnt tempo.

Me and my friend Skuggan. 
En pålitlig kompis som alltid hänger med.

14 km fick jag ihop. Rekordlångt för mig. Har aldrig i hela mitt liv sprungit så långt. Och om bara 49 dagar så ska jag springa 22 km. Hualigen.

Kan inte säga att det var en enkel match. Det funkade kanon fram till 11 km ungefär, då började benen stumna rätt rejält, men inte värre än att jag kunde fortsätta. Hade egentligen målet 15 km, men 14 kändes bra det också.

Note to myself. Funkar inget vidare att ha pulsband under långa pass. Svider rejält. Måste lösas på nåt sätt, för jag vill kunna hålla koll på pulsen.

Är det inte rumpan som blir sårig 
så är det bröstet.

I morgon blir det vilodag igen, för idag utsatte jag kroppen för en rätt tuff behandling. Men det var kul, helt enkelt skitkul, och det är huvudsaken. Särskilt kul att jag verkar ha hittat simningen, även om det är bröstsim och inte crawl.

torsdag, juli 28, 2016

Backar, backar, bara backar. Och ett Strava-PB.

Kommer du ihåg det jag skrev häromdagen? Att jag inte kände mig sugen på att cykla.

Idag bestämde jag mig för att testa om jag tröttat på cykling eller inte.

Iklädde mig neutral uniform, hällde i mig en energibomb och kände mig oövervinnerlig. Bara Contador och Froom skulle kunna spöa mig idag, för idag tänkte jag köra backar, bara backar.

Efter bara 50 meter fick jag en slags lyckokänsla i kroppen. Jag hade inte tappat lusten, det var skithärligt. Fartvinden smekte mina kinder och jag for fram i en jäddrans fart. Kom på att jag måste tagga ner och köra lite lugn uppvärmning innan jag slog på turbon.

Började leka Tour de France och jag utmanade just herrarna Contador och Froom.

Nämen kolla överarmarna. Tillbaka till gymmet gubbjävel.

Rundade Edsviken borta vid Edsbergs Slott i god fart och tog Landsnoravägen och backen upp mot Bergendal. För mig en jobbig och sugande backe, men ingenting för Contador och Froom. De drog ifrån mig lätt. Mjölksyran sprutade ur låren och luften tog nästan slut i lungorna. Men strunt samma, här skulle köras.


Kopplade in turbon och körde, ja i princip i överljudsfart faktiskt. Inte ens en höghastighetskamera hann registrera min framfart.

Rullade nerför på andra sidan, vände och körde tillbaka upp igen och sedan järnet tillbaka runt Edsviken till Strandvägen. En lång raka som avslutas med en 90-graderssväng och en hyfsat brant liten trevlig backe uppåt. Hela den sträckan är ett Stravasegment. Inte så lång, typ 1,4 km, men ändå.

La mig i bocken och tänkte att nu jäddrar ska här slås rekord. Det var liksom en sån dag idag. Contador och Froom lyckades inte hålla mitt bakhjul på platten och tamigfan om jag inte fick ett PB på hela den sträckan. Det var häftigt. Försprånget till Contador och Froom blev så stort så de hann inte ikapp till målet uppe på toppen. Synd för dom.

Sen tog det en stund innan pulsen gick ner till nomalnivå och när det var gjort så körde jag ännu några korta men skarpa knäppor i mitt absoluta backmax.  Då hade Contador och Froom redan lagt av, det orkade inte mer sa dom.

Inga jättebackar, men tillräckligt branta för att
det ska kännas rejält i lår och lungor.

Nu är jag hemma igen och det värker så jäkla skönt i låren och en härlig känsla strömmar genom min kropp. Fan va kul det var att cykla igen.

En annan grej är också kul. Min kära hustru har lite konstnärsådra i sig. Hon ritar  lite ibland och tycker det är kul att färglägga bilder. Idag kom hon hem med den här boken med massa roliga cyklar att färglägga. Det smittar av sig i familjen trots allt. Men att få henne att sätta sig på en riktig cykel, nä, se det kommer aldrig att hända, tro mig.



tisdag, juli 26, 2016

Det är riskabelt med vilovecka

Jag gillar inte viloveckor. Jo, jag gillar dom för det är skönt att bara softa och glida runt liksom. Men jag har ett mindre h-e att starta om igen. Latheten slår lätt klorna i mig.

Skulle löptränat igår, men gräset i gräsmattan hade blivit lite för högt under Pariscyklingen, så jag tog ett varv med gräsklipparen och när jag var klar med det så orkade/hade jag inte lust att ge mig ut att springa.

Där fick jag minuspoäng av mig själv. Fan va dåligt av mig. Skämmes. Men du ser, latheten slår till blixtsnabbt.

Så därför satte jag klockan att ringa kl 06 idag för att jag skulle hänga på låset till simhallen och köra lite simteknik och kanske ett antal vändor distans.

Kom dit precis när de öpppnade. Åh, vad lite folk, vad skönt, tänkte jag. Bytte om, duschade och knallade in i simhallen.

Ridå. En tom bassäng.

Det var i alla fall inte trångt

Jaha, här gäller avancerad problemlösning, tänkte jag positivt. Jag går in på gymmet och kör ett pass där istället. Då kom jag på att jag hade Foppatofflor och fel byxor och fel tröja så det liksom sket sig även där.

In i bilen och hem, nu var jag en smula förbannad, ska det vara så jävla svårt att få till ett träningspass?

Jag rusade in utan att säga något, en förvånad hustru tittade upp från frukostbordet och undrade vad det var för tornado som ångade runt i huset och rev bland väskor, träningskläder, pulsklockor, skor och hörlurar.

Måste träna, stönade jag fram lite stressat och gav mig iväg ut utan att pussa hustrun.

Premiär för mina nyinköpta löpardojor av märket Brooks. De väger hela 124 gram mindre än mina förra. Och min egen vikt minskade med 3 kg under Parisveckan. Jag håller på att tyna bort, min vikt är numera blygsamma 0,49 kg per centimeter kroppslängd.

Oj vad de nya skorna levererade. Sprang min vanliga testrunda på 5,3 km. Och vet du, nytt PB på den sträckan. Inte nog med det, på rundan hade jag mitt lägsta pulssnitt ever på den rundan. Betyder det att jag är vältränad? Jo, så är det nog. Döhäftigt. A ja ba, woop woop liksom. Yeaaahhh.! 



Men en sak oroade mig lite, när jag tänkte cykling som alternativ kände jag ingen lust till det. Kändes konstigt, har jag bränt cykellusten? Måste nog ta ett cykelpass ikväll för att känna efter ordentligt.

Om jag vaknar i rätt tid i morgon kör jag ett morgonpass i Huvudstabadet. Där borde det finnas vatten i alla fall.

måndag, juli 25, 2016

Highway to Hell. På den vägen är jag nu.

Sorgligt. Sommaren närmar sig sitt slut känns det som. Vätternrundan är över, Pariscyklingen är över, de stora sommaräventyren på något sätt.

Båda har upptagit en stor del av min vardag när det gäller träning och mental fokusering. Jag är jättenöjd över mina insatser i båda rejsen, särskilt Pariscyklingen. Kändes betydligt lättare och bättre än förra året, även om jag fick kliva av och promenera i några för mig överjävligt branta backar. Men några monster från förra året spöade jag i alla fall. Det kändes bra.

Men nu är det andra saker som gäller. I lördags började jag fokuserad träning på den halva Ironman i september som jag anmält mig till. Fast det vet du ju redan.

Nu har jag växlat tillbaka till den vägen igen efter det stora cykeläventyret Paris. The Road To Pula.

Fast det känns mer som Highway to Hell. Gubbrock, yeaah, du måste klicka på länken och studsa med en stund.

Men trots en veckas träningsuppehåll känns kroppen ännu en smula sliten. Kanske för att jag inte tränat på en vecka. Hoppas att det är det som är skälet och inte någon trist infektion.

I lördags genomförde jag ett test med ow-simning. Ca 1200 meter i Östersjön utanför Trosa. Simmade mest bröstsim men la även in crawl så mycket som jag mäktade med. Jag tycker crawl är jobbigt, bröstsimmet har liksom kommit med modersmjölken så det simsättet känns mer naturligt för mig. Men det är ett långsamt simsätt.

Det är så långsamt så den tiden jag simmade de 1200 metrarna på omräknat till HI-sträckan ligger precis på cut off-tiden och det är för snålt. Jag måste bli snabbare. Alltså måste jag sannolikt crawla längre sträckor och "vila" upp mig då och då med bröstsim.

Ska jag vara ärlig, och det ska man ju, så känns Pula just nu mer som en kommande skräckupplevelse än njutning. Jag är skitskraj att jag inte ska klara simningen, för gör jag inte det är ju tävlingen över. Det får bara inte ske.

Tänkaren. Hur i h-e ska jag kunna simma 
1900 meter på max 70 minuter. Det blir en strid på kniven.

När Marcus, min son som rodde bredvid i följebåt, sa att när jag crawlade så fick han ro för att hänga med, med bröstsim så kunde han lätt bara glida med.

Mycket coolare att visa en film där jag crawlar
och inte bröstsimmar

Som publik hade jag barnbarnen, här Albin som fyller 12 år i morgon.

Albin tycker min cykelbränna är tuff

Nu tänkte jag försöka mig på att simma minst tre gånger i veckan. Men jag behöver även löpträna, så det kommer jag också att göra, om inte varje dag, så i vart fall varannan dag. Intervaller varvat med lite distans.

Cyklingen är jag minst orolig för, den sitter numera i ryggraden, men självklart kommer jag att köra cykelträning också. Backar och intervaller står för huvuddelen av den träningen.

Visst ja, jobbet har jag ju också att tänka på. Och gräsmattan.  Alltid är det något som ska förstöra träningen.

fredag, juli 22, 2016

Ett mycket svårt beslut

Nästan en vecka har gått sedan Parisäventyret tog slut. Nu ska jag redogöra för min träning sedan dess:











Just så, inte ett enda pass har jag genomfört. En planerad vila. Min kropp behövde definitivt en rejäl tid för återhämting. Att cykla till Paris är en oerhörd påfrestning på kroppen, särskilt på en kropp som snart ska pensioneras. Visserligen en vältränad sådan, men ändå, det är slitigt.

Men jag längtar som f** att börja röra mig igen. Men cykeln lär få stå några dagar till så sårskorporna på rumpan trillar bort av sig själva. Jo, så illa var det, det blev öppna sår redan under andra etappen.

Inte jättemånga som läser det här har cyklat till Paris och därför inte vet hur det känns. Däremot har rätt många en relation till Vätternrundan.

Tänk dig att varje dag i en vecka starta varje morgon kl 08 och cykla till typ Karlsborg. Vissa dagar några mil längre, några dagar lite kortare. Oavsett väder och vind. Sen äta, vårda cykeln, tvätta kläder, sova och så upp i sadeln igen och vara startklar kl 08 morgon därpå.

De första tre dagarna i grym motvind, de sista dagarna över jätteberg, med som värst 2350 höjdmeter på en etapp. Totalt närmare 10000 höjdmeter under veckan.

Inte undra på att våra läkare fick åka och fylla på lagret av Alvedon och Voltaren efter några dagar.

Om du tänker dig en sån cykling kanske du får en aning om hur det känns i kroppen när vi väl nådde Paris. Men jag är säker på att du även förstår den oerhörda lyckokänslan att ha klarat det. Den är obeskrivlig och nästan vanebildande.

Beroendeframkallande, sa vår kapten Jonas. Som omedelbart tackade ja när han fick frågan från Team Rynkeby om han ville vara kapten även 2017 för Team Stockholm. Grattis till det teamet säger jag. Jonas är i mina ögon en suverän kapten.

Men nu är det över. Nu återstår bara det otroligt svåra beslutet om jag ska göra det igen 2017. Om jag blir antagen alltså.

Glömde berätta en grej tidigare. Vid näst sista middagen, efter den där härligt vidriga långa cyklingen, fick jag Tumme-upp-priset.

Jag blev glad för utmärkelsen, jag blev faktiskt det trots att jag
ser en smula förbryllad ut. Beror på beslutsångest om nästa
års deltagande. Men vänta, tänk om riktningen av tummen
är ett tecken på hur jag ska göra? Scary thing.

Juryn bestog av vice kapten Elin och hon beslutade enhälligt att jag skulle få utmärkelsen.

Motiveringen var två:
A/ att jag smällde ända in i kaklet näst sista dagen.
B/ för förtjänstfull insats i mitten av klungan under hela rejset.

Jag vill så gärna göra det här en gång till för hela projektet är så obeskrivligt kul, men kanske finns det annat att göra istället? Men vad? Får ägna några veckor att fundera klart, sista ansökningsdagen är 18/8.

Om du vill söka gör du det HÄR. Det finns många team att söka till lite varstans i landet.

I morgon börjar min hårdträning igen. Nästa delmål är Mälaren Runt, 32 mil den 13/8. Andra delmålet är Roslagshösten 28/8.

Båda loppet är superroliga. Anmäld dig du också. HÄR för MR och HÄR för RH.

Sen är det dags att tokfokusera på säsongens huvudmål, att klara en Halv ironman 18/9. Jag darrar redan, bara jag tänker på det.

tisdag, juli 19, 2016

Till Paris. Lördag. MÅLET ÄR NÅTT

Tamigfan, jag gjorde det en gång till. Helt otroligt. Jag har cyklat till Paris ännu en gång.

Det blev ett himla regelbryteri med att lyfta cykeln över hvududet,
det får man inte göra enligt reglerna.
Men lyckligtvis finns en ny regel som ger Rynkebycyklister
som cyklat till Paris dispens.

Sovmorgon. Avcykling kl 0930. Bara sju mil kvar in till Paris. En jäddrans tur att det inte var längre, kroppen min var ju rätt sliten från gårdagen. Men jag kände mig ändå i fin form.

Lite fakta. Av alla 28 cyklister var det bara 4 st som inte käkade Voltaren, Alvedon och liknande under turen. Kroppar blev slitna, ben, axlar, lår, knän, ryggar, ja allt som kan värka värkte lite här och var på folk.

Egentligen var vi då fem st, mitt Alvedonintag berodde på att jag hade ont i röven på grund av skavsår. Lite märkligt, jag har haft mina Rynkebybyxor, vi fick två var, sedan 1:a april och tyckt de varit suveräna. Inga skavsår alls, inte ens under misärrundan runt Vättern.

Så får jag jätteskavsår första dagen till Paris. Jättesår. Öppna sår. Ett på varje skinka. Ett rent helvete att sitta ner. Jag är nog den i teamet som stått upp och cyklat längst av alla.

Men sånt kan man ju inte träna bort. Men, och det är hit jag vill komma. Inte en enda smärta har uppkommit i min kropp under hela resan. Supernöjd att jag tränat så bra så kroppen höll för påfrestningen.


Klart man känner sig nöjd med en kropp som håller

Viktigt med rena cyklar. Det anbefalldes cykel- och materialvård
innan vi startade


 Lotta

 Sandra


 Teamets ekonomichef Patrik


Coreteam samlar in rumscyklar övervakade av Eva


Som vanligt en morgonbriefing inför sista etappen

Sen var det dags att ge oss iväg till slutmålet Paris. Ingen brådska, vi hade gott om tid. Draglaget var sugna på att komma extra tidigt så de brände iväg ibland lite onödigt fort. Tyckte jag och många fler. De flesta var inställda på en relativ lugn tur och blev lite förvånade när vi brände på.

But no danger on the roof, ingen gnällde officiellt, så vi tuffade på och i sanningens namn så lugnade draglaget ner sig lite efter en stund.

Fler än jag som tar selfies. Här är det Lars. 
Och jag råkade hamna på samma bild

Vi cyklade först genom fina landskap och ju närmre Paris vi kom desto fler förorter cyklade vi igenom.


 I en av förorterna tog det stopp för kapten Jonas. Framhjulspunka.
Jag stannade och hjälpte till. Och dokumenterade såklart.



Öronsnäcksgänget


Den här bilden för inte historien framåt, men jag tycker
det är en cool selfie. Killen bakom glasögonen är Jörgen.

Paris hade utlyst en tyst minut kl 12:00 för offren i Nice och självklart deltog vi i den stunden med att stå på led efter kanten. Vi hade även valt att ha sorgband på våra armar och att inte cykla in i Paris med ballonger, flaggor och liknande. Flera andra team tog samma beslut.

 Ett fint sätt att delta i den tysta minut Parisarna hade utlyst

Vi nådde till slut samlingsplatsen där alla 37 lag med nästan 1500 cyklister skulle samlas innan den gemensamma incyklingen till Paris.

Många cyklar och cyklister på samma ställe

Kl 14 startade processionen genom Paris. En mäktig upplevelse som är svår att fånga på bild. Det enda man såg både framför sig och bakom sig, var en enda lång gul orm. Det var stopp och start mest hela tiden, som en vanlig bilkö, om du förstår vad jag menar.

Kul men kanske lite onödigt lång, det tog 1,5 timmar.


Av 37 team fick vi vara bland de sista teamen i processionen.

Vid framkomsten till samlingsplatsen väntade tusentals vänner, bekanta och släktingar. Ja alltså, inte mina, utan sammanlagt för alla teamen.

Vårt fantastiska coreteam hade dukat upp ett festbord utan dess like till oss.

Världsklass. Ingen i teamet fattade hur vårt coreteam kunde
fixa alla dessa läckerheter.

 Jag och min kompis Tina från Fredrikshofs CK firade att vi båda
cyklat till Paris. Inte bara en gång, utan två.
Tina cyklade med Team Täby och hon spöade mig inte uppför
Mur de Huy i år som hon gjorde 2015. Detaljer varför är oviktiga.

Självklart avslutade vi det hela med att ta en gruppbild av teamet. Då händer det. Det som Doctor Gabriella inte hade en aning om i går, som jag skrev om i förra blogginlägget.

Plötsligt går Ludwig ner på knä och under stort jubel 
friar till vår doktor Gabriella.


Bella svarade lyckligtvis ja på Luddes fråga

När alla gädjetårar torkat så cyklade vi iväg till hotellet strax utanför city. Vi lastade våra cyklar på lastbilen som fraktar de tillbaka till Sverige. Sen var det dags att göra oss i ordning för kvällens avslutningsmiddag.

Där fick jag en medalj som jag värderar väldigt högt. Markus Abler, som tillsammans med sin pappa just genomfört cyklingen tillsammans till Paris höll ett väldigt fint tal till sin pappa.

Sen delade han även ut tre privata medaljer till några i teamet varav jag fick en. Marcus motiverade min medalj på ett otroligt rörande och vänligt vis. Kommer inte ihåg allt han sa, jo det gör jag, men slutsatsen jag drog var att jag trots allt verkar vara en rätt schysst gubbe. Tack snälla Marcus, medaljen, eller snarare motiveringen till den, betyder mer än du tror. Jag känner mig stolt över det du sa. Fast jag tror du överdrev en smula.


Även Carolin delade ut en medalj till alla i teamet. Tack Carolin, ett jättefint minne

Team Rynkeby Stockholm 2016.

Nu återstår bara en sak. Att ta det svåra beslutet om jag vill vara med även 2017. Är nämligen inte säker på om jag vill eller inte. Det är en fantastisk upplevelse, men som tar både tid och energi. Vi får se hur det blir, jag funderar lite till helt enkelt.

Hoppas jag lyckats förmedla hur fantastiskt det är att var med i Team Rynkeby. HÄR kan du fylla i din ansökan till 2017 år team. Tänk om vi ses i Paris 2017, det vore väl kul.

Till sista, min allra sista selfie med team 2016. Tack alla, ingen nämnd, ingen glömd, vi har haft ett helt fantastiskt år tillsammans och som alltid kommer att finnas i min minnesbank.


PS, jag lider idag av separationsångest.

Här hittar du de tidigare dagarna:
Dag 1 lördag
Dag 2 söndag
Dag 3 måndag
Dag 4 tisdag
Dag 5 onsdag
Dag 6 torsdag
Dag 7 fredag

måndag, juli 18, 2016

Mot Paris. Fredag. Liboichant -> La Ferte Sous-Jouarre . Ett extra jobbigt slut.

Klockan ringde äckligt tidigt. Vi skulle starta dagen redan kl 06 eftersom den här dagen är resans absolut jobbigaste etapp. Blir mest bilder idag. Äsch, det är massa text också.



Klockan är 06. 7 grader i luften och dimma.

En rejäl tuff start på dagen. Vi började med en backe som man inte leker med hur som helst. Fin uppvärmning, eller hur?

En rätt vidrig cykeldag på 225 km. Inte många platta och enkla mil inte.
Men ändå jäkligt kul.
Men så är jag medlem i DPR-klubben också.
(DPR=Dum På Riktigt)


 Vi skvätte till och med vackert i morgonsolen.


En måltidsförstärkt mikropaus

Efter svåra umbäranden nådde vi ändå till slut Champangedistriktet där Världens Bästa Coreteam hade hittat en helt underbar plats för lunchdepån.




 Å ena sidan...


.. å andra sidan. 
Mr Ego och Carolin njuter av både lunch och utsikt.
Kapten Jonas snett bakom verkar överhungrig, mycket mat
skulle stoppas in i munnen på bara 30 minuter.


 The Doctor Gabriella, i detta läge lyckligt ovetandes vad som kommer
att hända kommande dag. (cliff hanger). Och Eva till höger.

Vi som var med även i 2015 års team.
Jag, Claes, Lotta, Jörgen, Elin, Jonas, Janica
De är rätt små i storlekarna dom där andra. Men de är stora inuti.

Efter en alldeles för kort lunch var det dags att åter äntra hojarna och ge oss iväg igen.

Snyggt enkelled på smala vägar. 
Gissa vem som ligger sist som värsta hönsmamman?

Champagneområdet bjuder på backar, backar och ännu mer backar. Den ena jävligare än den andra. Det var ett himla sjå att tugga sig vidare genom landskapet. Men det som går upp, går också ner. Självklart hade vi lika många absolut underbara nedförskörningar också. Allt var inte jobbigt minsann.

Men till slut hade vi ändå bara fem mil kvar och det var dags för eftermiddagsdepån.

Me and my friend Kjell, teamets båda lite äldre tonåringar.


Mr Dubbelhaka och Carolin.

Det är tufft att ligga i draglaget. Jossan får välbehövlig massage.


 Mr Ducklips och urstarke göteborgaren Micke som innehar
teamet vassaste cykel. Han har uppgraderat precis allt till
det bästa av det bästa. Den enda med elektriska växlar t.ex

 Här har vi världens bästa coreteamback, Jeanette Back, och Lotta, alltid lika glad

Jag låg aldrig i draglaget. Min uppgift var att ligga i sjunde led, dvs precis i mitten av klungan och hålla ordning och reda på främre gruppen.

Lotta som du ser på bilden ovan, är inte jättestor. Hon låg ofta framför mig. Som du förstår erbjöds inte mycket till vindskydd där inte. Så egentligen har jag legat i draglaget för bakre delen av klungan. Så kan man kanske säga. Men Lotta är en fin och härlig människa med stort hjärta så det gjorde ingenting. Dessutom är hon smart, lika ofta valde hon platsen bakom mig, lite lagom skyddad från vinddrag.


Lina och Rille, Världens Bästa Cykelmeck.


Två trötta hjältar, varav den ene är Jörgen

Det är nu det händer. Det som jag hatar mig själv för. Jag är nu så trött och sliten att jag precis innan vi ska hoppa upp på hojarna får ett mindre psykbryt av trötthet och går iväg bakom några buskar för att inte visa för de andra att trötthetstårarna rinner bakom mina glasögon. Gårdagens också rätt tuffa etapp påverkar också såklart.

Kapten Jonas och jag har kört ihop så många gånger nu i olika sammanhang, så han vet hur jag reagerar när tröttheten är på väg att besegra mig. Han kommer fram och kramar om mig och frågar om jag vill åka i följebilen, som vi kallar biktbilen, sista biten till hotellet. Nej, säger jag och hoppar upp på cykeln.

Biktbilsbenämningen, där Emilia, vår andra läkare och Rille, vår cykelmeck sitter i, har den regeln att allt som sägs i den bilen stannar i bilen. Där kan man snacka om vad som helst och om vem som helst. Därav namnet Biktbilen.

Så vi kör vidare både uppåt och nedåt men jag hänger i och kämpar och det enda jag tänker på är att inte släppa hjulet framför mig. Jag tittar hela tiden på min Garmin och räknar ner kilometrarna till hotellet. De sista milen kommer jag inte ihåg, det är som ett tomt hål i huvet på mig. Det enda som gäller är att inte ge upp. Jag ska cykla hela vägen, jag ska det.

När vi kommer fram till hotellet halvslänger jag cykeln mot en vägg och går bort till en grässlänt och lägger mig ner och får ett psykbryt modell större. Efter en stund börjar världen att snurra och jag kan inte ens stå upp. Känns som jag ska svimma vilken sekund som helst.

Teamets båda läkare kommer till undsättning och trycker i mig energi och vätskeersättning. De hjälper mig upp och vi tar några steg till en av följebilarna där jag får halvlägga mig.

Där ligger jag som det känns i en evighet. Orkar inte prata, kan inte prata, kan inte ens resa mig upp. Till sist får jag tillbaka lite krafter och kan med stöttande kamrater stappla bort till de andra som sitter i en ring på asfalten och dricker champagne.

Fler än jag som var trötta efter det här tuffa dagen.
Ludde häller ju dyrbar champagne bredvid Monicas glas. 
Hon blev helt bestört.

När de börjar skandera Göran, Göran, Göran, blir jag så rörd, eller vad det nu är, så jag bryter ihop igen. Sicken jäla tuffing man är va?

Fick hjälp att ta mig upp till mitt rum och de tvingade i mig ännu mer vätskeersättning och energi. Jag hade tömt kroppen på all energi som överhuvudtaget fanns i kroppen, jag var tom. Trots att jag druckit flera liter sportdryck och vatten hela dagen och föredömligt ätit energibarer. Vi kallade dom barkbåtar efter några dagar. En lite läskig känsla faktiskt att känna att kroppen bara med största besvär kunde göra någonting överhuvudtaget.

Men vet du, jag är ju ändå med i DPR-klubben, jag älskar (!) det här tillståndet, då vet jag med säkerhet att jag gett precis allt jag har.

Till middagen hade jag återfått krafterna hyfsat igen. Där fick jag en en present av Mats som tack för mitt stöd till honom under hans stora resa. Han är 50+ och helt nybörjare och hade även sin son Marcus med i teamet, deras mål var att cykla tillsammans till Paris. Och de lyckades. En fantastisk prestation. Den blir inte mindre av att Mats tillhör teamets mest engagerade i att samla in pengar till Barncancerfonden, vilket är huvudsyftet med det här projektet.


Far och Son, Mats och Marcus


Dagens etapp, 225 apjobbiga kilometrar. Men samtidigt underbara.
Nu är slutmålet Paris nära. Bara ett stenkast i det här sammanhanget. Bara 7 mil.
Den etappen berätta jag om inom kort.


Visserligen en jobbig dag, men definitivt ett minne för livet

Här hittar du de tidigare dagarna:
Dag 1 lördag
Dag 2 söndag
Dag 3 måndag
Dag 4 tisdag
Dag 5 onsdag
Dag 6 torsdag