Båda har upptagit en stor del av min vardag när det gäller träning och mental fokusering. Jag är jättenöjd över mina insatser i båda rejsen, särskilt Pariscyklingen. Kändes betydligt lättare och bättre än förra året, även om jag fick kliva av och promenera i några för mig överjävligt branta backar. Men några monster från förra året spöade jag i alla fall. Det kändes bra.
Men nu är det andra saker som gäller. I lördags började jag fokuserad träning på den halva Ironman i september som jag anmält mig till. Fast det vet du ju redan.
Nu har jag växlat tillbaka till den vägen igen efter det stora cykeläventyret Paris. The Road To Pula.
Fast det känns mer som Highway to Hell. Gubbrock, yeaah, du måste klicka på länken och studsa med en stund.
I lördags genomförde jag ett test med ow-simning. Ca 1200 meter i Östersjön utanför Trosa. Simmade mest bröstsim men la även in crawl så mycket som jag mäktade med. Jag tycker crawl är jobbigt, bröstsimmet har liksom kommit med modersmjölken så det simsättet känns mer naturligt för mig. Men det är ett långsamt simsätt.
Det är så långsamt så den tiden jag simmade de 1200 metrarna på omräknat till HI-sträckan ligger precis på cut off-tiden och det är för snålt. Jag måste bli snabbare. Alltså måste jag sannolikt crawla längre sträckor och "vila" upp mig då och då med bröstsim.
Ska jag vara ärlig, och det ska man ju, så känns Pula just nu mer som en kommande skräckupplevelse än njutning. Jag är skitskraj att jag inte ska klara simningen, för gör jag inte det är ju tävlingen över. Det får bara inte ske.
Tänkaren. Hur i h-e ska jag kunna simma
1900 meter på max 70 minuter. Det blir en strid på kniven.
När Marcus, min son som rodde bredvid i följebåt, sa att när jag crawlade så fick han ro för att hänga med, med bröstsim så kunde han lätt bara glida med.
Mycket coolare att visa en film där jag crawlar
och inte bröstsimmar
Som publik hade jag barnbarnen, här Albin som fyller 12 år i morgon.
Albin tycker min cykelbränna är tuff
Nu tänkte jag försöka mig på att simma minst tre gånger i veckan. Men jag behöver även löpträna, så det kommer jag också att göra, om inte varje dag, så i vart fall varannan dag. Intervaller varvat med lite distans.
Cyklingen är jag minst orolig för, den sitter numera i ryggraden, men självklart kommer jag att köra cykelträning också. Backar och intervaller står för huvuddelen av den träningen.
Visst ja, jobbet har jag ju också att tänka på. Och gräsmattan. Alltid är det något som ska förstöra träningen.