Jag - Göran Demnert - äger och driver StockholmsBuss AB sedan maj -89 och SällskapsResor AB sedan feb -05. Har bloggat sedan 2006. Många funderingar har det blivit.

Började cykla vintern 2014. Har sedan dess cyklat Vätternrundan 2014, 2015, 2016, 2017 och 2018. Mälaren Runt 2014, 2015 och 2016. Har också cyklat ett antal mindre motionslopp.

Har även cyklat från Malmö till Paris 2015, 2016, 2017 och 2018 med Team Rynkeby och ska göra det även 2019.

Gjorde min första Halva Ironman i Pula, Kroatien i september 2016. Gick åt h-e, men var kul ändå. Ett nytt försök i Zell-am-See i augusti 2017. Gick åt fanders en gång till. Nytt försök i Ruegen i september 2018. Äntligen lyckades jag komma i mål.

fredag, mars 23, 2018

En vanlig torsdag bara

Ibland är det roligt att träna. Ibland känns det som jag är på väg till min egen avrättning.

Så kändes det inte igår även om torsdagsträning ofta är en smula jobbigt eftersom vi kör ett tufft spinningpass med Team Rynkeby på sena onsdagskvällar. I onsdags började nedräkningen. 100 dagar kvar till TdP, Team Rynkebys Tour de Paris.




Som lite extra pepp satte vi upp Eiffeltornet bredvid vår Spinningfröken.

Hursomhelst så hade jag ett pass igår med min coach Stina på eftermiddagen efter jobbet. Inte jättemycket traditionell styrka, vi fokuserade på core och balans.

Herrejävlar vad sned jag är i min kropp. Känns som hela vänstersidan saknar stabiliserande muskler. Fruktansvärt frustrerande. Vi analyserade lite och kom fram till att det måste ha uppkommit efter det att min vänstra hälsena smällde av för bortåt 10 år sedan.

Den läkte dessvärre inte ihop korrekt, vissa muskler försvann liksom i vänsterbenet och för att kompensera det så måste hela kroppen använda högersidan mer. Så nu måste jag träna lite mer på den saken också.

Efter det passet hem för intagning av lite energi för att en stund senare åka iväg till veckans simpass med Human Ambition.




Vi var bara fyra killar på det passet. Perfekt. Varsin bana. En av killarna körde rehabsim, han körde bara benspark i en timme. Respekt, säger jag.

En annan kille tränar för Ironman Kalmar, en snabb rackare. Den tredje killen tränar för swimrunloppet Engadin, ett brutal jobbigt lopp. Min dotter Sofia har kört det, så jag vet.

Dessutom hade den killen i somras kört Rockman. Även det ett swimrunlopp bland Norges fjordar. Kan vara det mest jobbiga och brutala swimrunlopp som finns.

Den fjärde killen var jag. Det är alltså den typen av simmare jag tränar med. Klart man blir inspirerad.

Jag nämnde Rockman. Min dotter Sofia har gjort det loppet också. Vill du läsa hennes race report från det loppet kan du göra det HÄR. Ta dig gärna tid och läs det, mycket läsvärt om man gillar utmaningar och hur man kan genomföra dom.

Jag vill så gärna tro att Sofia har fått sitt jävla-anamma och tjocka pannben från mig, men jag tror faktiskt det är tvärtom. Det är hon som inspirerat mig till att ge mig på svåra idrottsliga utmaningar.

Tillbaka till simbassängen. Har inte simmat på två veckor. Var lite oroligt hur mycket jag tappat. Men no danger on the roof, kan ha varit mitt bästa pass ever.

Lätt uppvärming 100 meter, direkt på det 4x25 i fart 1, 2, 3 resp 4. För dig som inte vet är fart 1 superlugnt och 4 är maxfart. 2 och 3 såklart däremellan. Kan ibland vara svårt att hålla ordning på farterna med det gick kalasbra. Helt perfekt om jag ska vara ärlig.

Sedan följde ett oändligt antal längder med bara benspark i Stålmannenposition i de olika farterna. Ni som vet, ni vet. Ni andra får gissa.

Sen följde något som jag aldrig gjort tidigare. Fyra hundringar i fart 1, 2, 3 och 4. Fyra stycken på raken. Jösses. Dessutom skulle det ju gå ganska fort och intensivt.

1:a 2:16, 2:a 2:04, 3:e 1:55, 4:e 1:59. Lite surt att jag tappade på sista, blev trött som bara fan, och gjorde världens sämsta vändning vid 75. Kändes som tiden skulle bli sämre än första, men det blev ju en helt okey tid för mig ändå. Hade jag satt vändningen hade ju det blivit den bästa hundringen av de fyra. Surt sa räven.

Okey för mig alltså, de andra killarna stog ju såklart och hängde vid bassängkanten när jag hade en längd kvar vid varje hundring. Sa ju att det är snabba killar. Och så jag.

En kul kväll, idag har jag träningsvärk i benen och på sidorna på magen. Båda träningarna tog rejält, en härlig känsla.

Idag helvila men i morgon blir det cykling och löpning direkt på det. Sannolikt vann hustrun kampen om vad vi ska göra, så det blir nog cykling på trainern på eftermiddagen.

Ser inte direkt fram mot det, coach Stina anbefaller nämligen två timmar på den och sen direkt ut på lite löpning efter det. Kvarvarande avsnitt av Solsidan räcker inte i två timmar, måste hitta något annan kul att titta på när jag trampar.

onsdag, mars 21, 2018

Livräddande kunskaper

Idag blev min bil klar. Som jag trodde. Inget fel kunde konstateras. Bedrövligt, men vad göra, felet kommer ju bara ibland och ger inte ifrån sig någon felkod i systemet. Ger mig fan på att något rasar totalt två dagar efter att garantin går ut.

Även idag blev det en frisk och lite krispig cykling, nu tillbaka till verkstaden. En skön tur även idag. Jätteskön faktiskt.

Igår blev det ju ingen bra bild på min cykel. Som kompensation blir det därför idag en renodlad bonusbild på den. Känns rättvist.



I går kväll hade vi kurs med Team Rynkeby-God Morgon Stockholm. Livsviktig kurs. HLR. Hjärt- och lungräddning.

Har vi i och för sig haft varje år, men det är alltid nyttigt med träning och återuppväckning av slumrande kunskaper. För en del nya i teamet var det ny kunskap.


Jennie och Erica gav oss viktiga kunskaper

Jennie är en av våra cyklister tillika med i vårt sjukvårdsteam. Hon har mångårig erfarenhet från diverse akutmottagningar. Vi har även några läkare i teamet. Känns jättetryggt att ha med viktig sjukvårdskompetens när vi är ute och cyklar.

Erica är fru till en av våra cyklister och hon jobbar dagligen med sådana här utbildningar i företaget Brandfast som ställde upp med både undervisningsmaterial som Erica själv. 

Cykling är en farlig sport, så vi pratade även hur vi ska bete oss om det händer något under våra cyklingar. Du vet, varna, larma, stänga av trafik osv osv. Viktigt att prata om det i förväg, för när saker händer är det lätt att det blir kaos om man inte har pratat om rutiner i förväg.

Under de tre år jag varit med i Rynkeby har det hänt saker. Vissa saker mer allvarliga än andra, så att ha med sig HLR-kunskap, oavsett om man cyklar eller går på gatan är jätteviktigt.

Inte nog med det, vi hade även en kortare kurs i cykelmeckning också. Eller rättare sagt, hur man gör när man får punka. Alla i teamet vet inte det, så det är ju lite spännande.

Vi har ju lyckan att i vårt team ha världens bästa cykelmeck, Christoffer Härling, mest benämd som Rille. Han jobbar till vardags hos Sportson i Farsta som fantastiskt nog upplät sina lokaler till oss efter stängningsdags.


Bilden har jag ogenerat snott av Anna Högman.
Någon har uppenbarligen en crush på Rille.
Vem kan det vara?


Nu är jag lite sen på bollen, men rätt vinnare i Mellofinalen skulle varit Jessica Andersson med hennes Party Voice.

Hörde den just på radion och jag gick igång direkt utan att först veta vilken låt det var.

Då är det nu officiellt  klarlagt, fel låt vann. Rätt låt skulle varit Party Voice. Tänk att man måste vara med och styra upp allting överallt.

tisdag, mars 20, 2018

Fuck off

Det ska börjas i tid. Cyklistogillandet.

Idag gjorde jag som många andra, som de riktiga hjältarna, de som cykelpendlar till och från jobbet i ur och skur.

Min VW mår inte riktigt bra tyvärr, så ett verkstadsbesök var nödd och tvunget. Den liksom hackar sig fram emellanåt. Riktigt obehagligt. Självklart är den helt symptomfri när verkstaden kollar. Finns heller ingen röd tråd när det uppstår. Kommer helt random.

Så nu vill de ha kärran i två dagar för att gå igenom rubbet.

Alltså. In med hojen i skuffen och iväg till verkstaden. Ur med hojen, på med hjälmen och sen cykla hem.

Fy vilken dålig bild. Man ser ju inte min fina cykel.

Precis som en vanlig pendelcyklist. Kände mig lite cool faktiskt. Skönt med dubbdäck, isiga cykelbanor här och där. Men lite kyligt om nosen, det måste erkännas.

Sträckan blev hela 5 km. Hade gärna cyklat betydligt längre, det var en härlig känsla att cykla på riktigt och inte på en spinningcykel eller på trainern.

Men så kom själva orsaken till det här blogginlägget. En liten snorunge ropade FUCK OFF till mig.

Cyklade förbi en skola, på en GC-bana med tydligt uppmärkt cykelsida och en gångsida. Kan inte ens missas av en blind.

Självklart vajade en liten snoris mitt i cykelbanan. Jag plingade och ropade TUT TUT, men ingen reaktion. När jag gled förbi sa jag "-du går mitt i cykelbanan".

När jag rullat typ 25-50 meter förbi hör jag honom ropa "-FUCK OFF". Fattade först inte vad han sa, men när jag gjorde det var jag så långt förbi så det var försent att tvärnita och tala tydligt med honom.

Redan där, i småskoleåldern, kör vi med det tuffa stajlen alltså, fuck off till alla. JAG är viktigast, ingen talar om för mig vad som är rätt eller fel.

Ungjävel, säger jag.

måndag, mars 19, 2018

Fyra veckor med en coach

I mitt förra inlägg berättade jag om hur de första veckornas träning med en coach var. Vi kör i fyraveckorsperioder, där fjärde veckan var veckan som just varit. En vilovecka.

En vilovecka är inte bara att ligga på soffan, nej nej, en vilovecka innehåller träning om än i blygsam skala och med mindre intensitet.

Första dagens "vila", måndagen, bestog av en tennismatch (VINST) och rörlighetsträning.

Tisdagen var totalvila. De där förbestämda vilodagarna är lite jobbiga. Ibland skönt att så att säga luta sig mot, när kroppen är lite trött, men också ibland väldigt frustrerande när det spritter i benen och man bara vill göra något. Men inte får.

Onsdag undantaget som bekräftar regeln. Spinning med Rynkeby. Här går det inte att mesa, det är fullt ställ som gäller, från minut 1 till minut 90.

Mr Ego, Lovisa och Johan innan vi drog igång.
Efter passet var vi inte riktigt lika snygga och fräscha.
Ja alltså, Lovisa och Johan är ju förstås alltid
både snygga och fräscha.

Torsdag pulszon 2-cykling en timme innan frukost. Det var all träning den dagen. Saknade simpasset med Human Ambition som jag brukar köra torsdagskvällar.

Bilden ljuger lite. När jag cyklade hade jag Zwift bara i en liten
ruta. Som huvudattraktion kollade jag in tre avsnitt av Solsidan

På eftermiddagen blev det lite ångestshopping på Wiggle. Ett nytt 28-mmdäck. Lite energigrejs, och ett nytt däckjärn från Crankbrothers.


Däckjärnet från Crankbrothers

Såg en reklamsnutt om det här däckjärnet. Verkade smart så jag tänkte att en femtilapp kan man ju ändå offra för att testa. Och jodå, det funkade bättre än vanliga däckjärn, men absolut inte lika lätt som på reklamsnutten. Där hade de ett väldigt mjukt och slabbigt däck som elegant föll på plats. På mitt däck, ett vanligt däck, var den sista överkrängningen lika hårt som vanligt.

Men sammantaget får det mer än godkänt.

Så lite om 28 mm vs 25 mm. Förra våren testade jag att lägga på 28:or både fram och bak. Jag upplevde en märkbar skillnad i komfort. Behagligare och mjukare gång helt enkelt med 28:or.

Men problem uppstod lite då och då på bakdäcket. Grus fastnade ibland där det var som trängst. Inte mellan stagen ner till däcken, det var utrymmet mellan bromsen som blev för tight och där fastnade ibland gruskorn som låg och skavde. Så då bytte jag tillbaka till 25:or och problemet försvann. Men fram behöll jag 28 mm. Där blev det aldrig problem.

Saken är den att på den hojen har jag Ultegra, på nya Rynkebycykeln sitter Shimano 105. De är bredare vilket borde innebära att 28 mm får plats utan risk för att grus fastnar.


Det är där det blir lite trångt på Ultegrabromsarna
och gruskorn kan fastna. Bredare på 105-bromsen.

Vi får se ute i verkligheten, jag testar med 28 på bakdäcket igen och funkar det inte går jag såklart ner till 25 igen.

Fredagen totalvila igen. Kändes inte kul, hustrun och jag brukar ju köra ett pass på gymmet på lunchen. Men bara att bita ihop och följa coachens program.

Så dök lördagen lite plötsligt upp. Gissa vad. Jepp, vila och bara 15 minuters rörlighetsträning.

Varje morgon läser jag Dagens Nyheter till frukosten. På sportsidorna läser jag om Djurgården hockeys syn på sin spelidé. Rent makalöst. Vilket nytänkande. 





Det här kallar jag modernt tänkande. Måste vara trist att spela i något annat lag som ännu inte kommit på det här. Som inte vill vare sig åka skridskor eller ta tillbaka pucken när man tappat den. Och det där med anfall, är det inte det som är själva nyckeln till att göra mål, och därmed ha chansen att vinna? Eller tänker jag fel där? Visst är det härligt med idrottsliga floskuttalanden modell nonsens.

Söndag blev det ordning på torpet igen. På förmiddagen lugn löpbandslöpning 6 km. Som vanligt inte över pulszon 2. Den här gången blev det jobbigt. Redan efter 3,5 km så gick pulsen över gränsen. Då säger coachen att då får jag gå en stund så pulsen går ner till rätt nivå. Rätt trist, men jag gör som jag blir tillsagd.

På kvällen ett skivstångspass med Rynkeby.



Det var teamets sista gemensamma styrkepass, nu återstår bara fyra spinningpass innan vi är mogna att kasta oss ut i verkligheten. Dvs om snön behagat att smälta till den 8:e april då vi planerat vårt första pass. Eller rättare sagt, vi hade planerat första passet till den 1:a april, men pga vädret har vi skjutit på premiären en vecka.

Nu tänkte jag komma med en grej. Jag ska avslöja hur jag tänker inför säsongen. Lite ovanligt kanske, har inte läst om att någon tänker så logiskt och så genomtänkt, men min idé är att trampa utav helvete när jag cyklar. Vila lite i nerförsbackar, men i övrigt trampa på så gott det går. Min idé är att då kommer jag framåt och närmare dagens mål.

Likadant i simning och löpning, att hela tiden röra mig framåt. Känns lite spännande med den typen av nytänk i de grenarna. Det tror jag är nyckeln till att få min ironmanmedalj.  Hoppas jag tänker rätt där.

I veckan kom ett brev från Simförbundet. Till mig. Äsch då, visserligen tog det närmare två år för mig att lära mig crawla, men att bjuda in mig som hedersgäst bara för den sakens skull känns ändå som lite överkurs. Jag är säker på att förbundet hittar lite yngre förmågor som kan fortsätta Sveriges tradition att vinna guldmedaljer i diverse tävlingar. Jag börjar bli lite för gammal för det. Men tack ändå.



Fast egentligen, alltså sanningen, är nog att anledningen till brevet är att mitt företag StockholmsBuss för andra året fått förtroendet att sköta busstransporterna för simmarna.

Idag börjar jag en ny fyraveckors träningsperiod. Börjar lugnt, väldigt lugnt. Tennis ikväll, vila i morgon. Sedan är jag rädd att det blir två pass om dagen, men vi får se, i skrivande stund har jag inte fått hela veckoprogrammet.

Oavsett det, jag är redo. Och taggad till max. Dessutom väldigt nöjd med första månaden med en coach som säger vad jag ska göra. Och inte göra. Efter fyra veckor med rörlighetsträning går det nu t.ex lättare att få på mig strumporna på mornarna. Bara en sån sak.

lördag, mars 10, 2018

Nu har jag blivit strukturerad. Äntligen.

Tre veckor har gått sedan jag började med en triathloncoach. Kan ju låta lite märkligt, tycker nästan det själv, att en snart 67-åring väljer att träna med en coach.

Fast det tycker jag egentligen inte. Har nämligen insett att jag behöver hjälp om jag ska få den där efterlängtade medaljen runt halsen.

Min coach heter Stina Jönsson och hon har tagit på sig den grannlaga uppgiften att få mig i mitt livs form. Hon lägger sig inte i detaljerna i min cykelträning och inte heller min simträning. Cykelträningen sker med Rynkeby och den är som den är.

En bättre simcoach, Micke Rosén på Human Ambition, är svår att slå. Förbundskapten och tränare för ett av Sveriges bästa och folkkäraste landslag, hrrrm, harkel, harkel, det i Open Watersimning.

Däremot kommer Stina att coacha mig i löpning som även det är en svag del hos mig. Och som sagt, lägga upp ett korrekt program som sakta men säkert tar mig mot målet att vara i mitt livs form den 9:e september. Dock med en viktig sak, nämligen att jag ska vara i fin form vid mina delmål, Halvvättern, Vätternrundan och såklart cyklingen till Paris.

Hursomhelst så började vi för tre veckor sedan. Föga överraskande var det Vecka 1 i mitt program, och vi börjar med en slags uppbyggnadsfas under några månader.

Veckan bestog av lugn träning förutom cykel- resp simpassen. Två vilodagar under veckan. Det kändes lite ovanligt och det kröp lite i kroppen de dagarna. Total träningstid den veckan blev 6,5 timmar.

Vecka 2 blev en aning tuffare intensitet och det blev 8 träningstimmar och fortfarande två vilodagar.

Avslutade veckan med en kulturdag med kära hustrun. Det blev ett besök på Fotografiska museet med bra utställningar av fantastiska fotografers lika fantastiska bilder.


Klart man måste se lite djup och tänkande
ut när man betraktar konst.

Vecka 3, där vi är just nu, är den tuffaste veckan, men likväl innehåller den två vilodagar.

I måndags, 3:e veckans första dag, började med träningsvila men med 30 minuters rörlighetsträning.


Man hinner en del på en lunch om man vill

På tisdagen var jag tvungen att sätta väckarklockan på ringning för programmet sa att jag skulle köra 60 minuter på trainern innan frukost. Hela timmen i pulszon 2. Frukosten efter passet smakade hur bra som helst.


Zwiftcykling är lite roligare än att titta in i en vägg när man kör på trainern.
Lyckades rätt bra att hålla mig inom pulszon 2.

Onsdagen innehöll rörlighetsträning 15 minuter plus lunchlöpning 20 minuter i pulszon 2. Dåligt väder, så det blev löpbandet på gymmet. På kvällen fullt ställ 90 minuter på Rynkebyspinningen.


Lyckades bra att hålla rätt nivå även på löppasset



Torsdagen simning 75 minuter. Fart och teknik. Ett kul pass som avslutades med en staffett 3x50 meter.




Självklart hade jag sämst tid, svårt att simma lika fort som triathlonkillar i 30 och 40-årsåldern. Inte ens simfenor räckte för att helt matcha de andra. Men kul var det i alla fall.

Fredag, ta-da, vila hela långa dagen. Kändes jätteskönt.

Idag lördag ett brickpass, dvs cykling på trainern direkt följt av 5 km löpning på löpbandet. Det här passet såg jag fram mot hela veckan med skräckblandad förtjusning, trodde det skulle bli ett fruktansvärt jobbigt pass.




Upplägget var att under cyklingen ligga på 70 % av mitt FTP under cyklingen och löpningen skulle ligga i pulszon 2 hela tiden. Funkade klockrent. Cyklingen kändes så lätt så jag undrar om inte mitt FTP är för lågt. Måste nog göra ett nytt test ganska snart.

Lördagens mest jobbiga pass, ett tredje, blev ett verkligt uthållighetspass, teaterbesök på Stadsteatern med bästa hustrun. Lyckligtvis var vi inbokade i en loge, där man kan slumra till lite lagom diskret om behov skulle uppstå.

Det behövdes inte, pjäsen var okey, men inte mycket mer. Kanske för att jag hade hög energihalt i kroppen under hela pjäsen.





Om några veckor ska vi göra ett maxpulstest för löpning. Du vet sånt där jobbigt kräktest, med lite blodprovsstick lite då och då. Det blir spännande.

Veckans sista dag, söndagen, kommer att bestå av rörlighet- och styrka 45 minuter och så kröner vi dagen med Rynkebyspinning igen, fast då "bara" ca 50 minuter.

Tredje veckan har nu bestått av 10 timmars träning men ändå med rätt mycket vila. Nästa vecka, nr 4 i schemat, är en vilovecka med begränsad träning och med begränsad intensitet förutom på Rynkebyträningarna.

Sen börjar vi om igen med en ny treveckorsperiod med stegrande nivåer innan nästa vilovecka. Så ska vi hålla på är det tänkt.

Det här känns superkul. Ålder är bara en siffra, alla kan om man bara vill. Och jag vill. På riktigt. Jag vill se om jag kan få min kropp att klara en Halv ironman.

Den här texten skrev min dotter Sofia på sin blogg för ett tag sedan. Det är precis så jag också känner.

Det kommer alltid att finnas människor, kompisar och främlingar, som är bättre än jag. Som är snabbare, snyggare, snällare, har längre ben eller vackrare sångröst, bättre teknik, högre lön, mindre mossa i gräsmattan och som kan stå emot chokladkakor med fyllning av Nutella och Dumlekola.
Jag kan inte tävla mot alla. Men jag kan anstränga mig för att vara bättre än mig själv. Det är konkret och tydligt. Jag kan kämpa för att utmana mig och kanske uppnå något jag inte klarat förut. Jag vet vilken enorm tillfredsställelse det kan ge.