Jag heter Göran Demnert och är numera heltidsproffs. Endast sponsrad av Pensionsmyndigheten. Kort sagt är jag pensionär. Men möjligen bara på utsidan. Har bloggat sedan 2006, så många tusen funderingar har det blivit.

Började cykla vintern 2013 och har sedan dess cyklat Vätternrundan åtta gånger. Hittills. Har även cyklat till Paris sex gånger med Team Rynkeby Stockholm.

Förutom cykling har jag på ålderns höst fastnat för triathlon. I september 2022 ska jag göra min sjunde start i en halv Ironmandistans. Numera i age group 70-75


fredag, januari 29, 2016

Är det veckovila med fusk så är det. Men snart brakar det igång igen.

Det här med veckovila var knepigt. När jag nu har tränat hyfsat mycket kändes det nya, med veckovila var fjärde vecka, lite svårt att ta till sig. Har fått kämpa lite med vilan.

Tänkte visa hur min vilovecka varit.

Måndag:
Fusk direkt. Simträning och tennismatch

Tisdag:
Träningsfritt

Onsdag:
Fusk igen. Spinning Giro 4 med Team Rynkeby. Tufft pass, men inte överjävligt tufft.

Torsdag:
Vila och rekreation.

 
Torsdagsmys med glass, godis och vin. Och god mat förstås.
Som framgår på vinflaskan så är jag en lättköpt konsument.

 Fanns ju fler cykelvin att inhandla och testa vid senare tillfälle.

Hustrun och jag var dock inte helt överens om vad som är bra torsdagsunderhållning, så vi splittade lite som man säger.

Hustrun valde konståkning. Jag valde filmen "Imitation Game" på datorn 

Fredag:
Lunchbesök på gymmet tillsammans med hustrun. Kämpade hårt med de supertunga enkilosvikterna en liten stund. Sen satt jag och trampade rätt lugnt på en spinningcykel en halvtimme. Man får köra lätt träning under en veckovila.


Lördag:
Träningsfritt enligt plan. Funderar på om jag kan hävda att all form att städning räknas som träning, dvs att jag måste vila även från sånt.

Söndag:
Styrketräning, eller med andra ord cirkelträning med Team Rynkeby.

Sen blir det sannolikt en ny vecka och då gäller det här programmet:


måndag, januari 25, 2016

Veckovila med fusk

Just idag började min så viktiga vilovecka från träning. Helt i enlighet med mitt nya träningsprogram, fullt ös i tre veckor och sedan en vecka med vila eller väldigt lätt träning typ rörlighetsträning. Inte fel för min rätt stela kropp.

Jag började viloveckan med att fuska lite. Kunde inte hålla fingrarna borta från syltburken, som någon så träffande kommenterade saken. Rätt kul sagt.

Min crawlkurs på måndagar kan man ju inte hoppa över. Hur skulle det se ut. Men jag vilade lite i alla fall.


Innan vilan så var simträningen rätt tuff idag. Det blev många 25:or. Idag fick jag en liten aha-upplevelse som gjorde att min simning plötsligt kändes betydligt mer harmonisk än tidigare. Lite trista att det faktiskt är vilovecka så jag inte kan träna på det lite mer innan nästa måndag.

Sen fuskade jag lite till.

Från simhallen bar det sedan iväg till tennishallen för match i gubbdubbelligan. Man kan säga att det var en prestigematch som inte heller kunde missas. Hur skulle det se ut.

På ena sidan nätet Peter från Team  Rynkeby Stockholm årgång -13 och -14. På andra sidan Petit Moa Team Rynkeby Stockholm årgång -15 och -16. En oerhört viktig match.

Jag kände tyngden på mina axlar från mina teamkamrater. Som i och för sig inte hade en aning om denna verkligt viktiga idrottshändelse, men om de bara hade vetat om den, så är jag säker på att de K-R-Ä-V-D-E en vinst.

För att göra en lång historia kort, jag gjorde inte mitt team besviket.


Men i morgon är det garanterat träningsfritt, men på onsdag blir det fusk igen. Då är det spinning Giro 4 med teamet. Det kan man ju inte missa. Hur skulle det se ut.

Men sen blir det träningsfritt ända fram till söndag då det blir ett styrkepass med teamet. De passen är inte nådiga, har jag berättat det? Vidriga, det är vad dom är. Men de kan man ju inte missa för den sakens skull. Hur skulle det se ut.

Så ser min vilovecka med fusk ut den här gången. På måndag är det ny vecka med rejäl träning igen.

söndag, januari 24, 2016

Nu vill, fel, SKA jag bli en halv ironman


Nu jäklar, nu finns ingen återvändo. Precis som bilden säger, i fredags svängde jag in på en väg som kommer bli oerhört jobbig. Riktigt riktigt jobbig. Vägen till Pula.

Som om cyklingen till Paris inte vore jobbig nog. Fast med tanke på det numera berömda brevet så är det ju enligt brevskrivaren inte alls jobbigt att cykla till  Paris, jag överdrev bara lite i mina berättelser om den.

Troligen blir vägen till Pula lite knagglig och slingrig då och då, knappast spikrak, men destinationen och målet är kristallklart. Jag ska bli en halv Ironman.

Jag anmälde mig i fredags till en Halv Ironman-tävling som går i Pula i Kroatien i september. Kanske på grund av tillfällig sinnesförvirring, vad vet väl jag. Men anmäld är jag i alla fall. Det har jag planerat för ända sedan i höstas och först i fredags öppnades anmälan. Jag hängde på låset, som man säger.

2014 började jag utmana mig själv å det kraftigaste. Göra saker jag tidigare inte hade en tanke på att göra. Saker som inte ens funnits i min fantasi. Utsätta mig för sådana fysiska påfrestningar som jag aldrig tidigare gjort i hela mitt liv.

Allt som för mig var både fysiskt och mentalt sett galna och supersvåra saker. Jag har klarat de alla.

Nu vill jag växla upp lite till. Jag har fått mersmak. Nu vill jag tänja på mina fysiska, och mentala gränser ännu mer.


I år ska jag runda Vättern för tredje gången, och jag ska cykla till Paris ännu en gång.

Mälaren måste ju såklart rundas en tredje gång. Och sen det absolut svåraste efter cyklingen till Paris, en Halv Ironman.

Race day är den 18:e september och då har jag hunnit vara en ålderspensionär i exakt 11 dagar. Ålderpensionär. Fattar inte. Måste vara felskrivet i födelseattesten.

Hursomhelst så tycker jag det i så fall är ett utmärkt sätt att inleda det riktiga vuxenlivet på.



Har haft Pula i tankarna flera månader, men när jag nu är anmäld på riktigt så nästan darrar jag av skräck. Eller snarare av en skräckblandad förtjusning.

Men klarar jag verkligen en halv ironman som pensionär? Eller lider jag bara av sjukdomen DPR (Dum På Riktigt) som kräver läkarvård, eller kanske ännu bättre, ett besök hos en psykolog?

Äsch, klart jag klarar det, måste i alla händelser försöka.

Simning
1900 meter. Måste klaras på max 70 minuter. Sen plockas man ur tävlingen. Det här är just nu min svagaste gren. Jag, a.k.a race-analytikern Göran, har räknat ut att om jag simmar varje 100-meterssträcka på 3,5 minuter så fixar jag det hela på 66 minuter. Omräknat till en 25:a i bassäng är det 52 sekunder per längd. Jag vet, går inte att jämföra med guppigt öppet vatten i Adriatiska havet, men nu är vi på den teoretiska planhalvan.

Klart och rent vatten borde garantera fritt från havsmonster som
vill dra ner mig i djupet och äta upp mig.

Om jag tränar riktigt duktigt i nio månader borde det funka. Kan en tjej vara gravid i nio månader borde väl jag kunna lära mig simma 1900 meter på anständig tid under samma tidsrymd.

Cykling
90 km. Cut offtiden efter simning + cykling är 5,5 timmar.

Här gäller det att komma ihåg var jag ställer cykeln

Säg att jag klarar "simcutoffen" på minuten, då har jag 4 timmar och 20 minuter på mig att cykla de nio milen. Bör jag klara utan större problem. Å andra sidan ser första halvan lite jobbig ut enligt banprofilen. Backar är inte min bästa cykelgren.

Om jag håller minst 21 km/timme är banan avklarad inom gränstiden. Känns klart överkomligt.

Att simma i Adriatiska havet kan väl inte vara fel?
Den blå linjen är cykeldelen 90 km. Där syns även banprofilen.

Löpning
21 km. Knepigt. Hittills i mitt liv har jag bara sprungit som max 1 mil ett fåtal gånger, så 21 km blir tufft. Totaltiden innan man plockas av banan är 8,5 timmar, vilket innebär att jag har ungefär 3 timmar på mig för löpningen innan jag springer genom målbågen. I runda slängar ett kmtempo på 8. Borde funka med nio månaders träning.

Tänkt race plan i det här stadiet får ju såklart bli att först kämpa mig igenom simningen, men där kommer det inte att bli med stor marginal till cutoffen. Cyklingen är min bästa gren så där får det bli fullt ös - nåja, "lagomtempo" är nog bäst - för att ge mig marginal på löpningen. Och sedan avsluta med att stappla in i mål som en glad pensionär.

Svårare än så ska det inte behöva vara.

Det svåra blir att orka hålla på och gneta i bortåt åtta timmar i tre helt olika idrottsgrenar. DET är själva utmaningen, som jag ser det. Men jag har ett tjockt s.k pannben, det har cyklingen gett mig de senaste åren.

 Den här bilden har jag nu klistrat in innanför ögonlocken när jag tränar.
 Jag SKA springa på den här röda mattan den 18:e september 2016. 
Jag SKA klara det.

Enligt mig själv ligger allt detta trots allt inom möjligheternas gräns. Säger inte att jag kommer att klara det. Det kommer att bli supersvårt, men fullt möjligt.

"It always seems impossible,
before it is done"
Nelson Mandela

Jag har trots allt 237 dagar på mig att träna, och det kommer jag att göra. Som bara fan, om uttrycket tillåts.

Träningsplanen är redan upplagd i detalj. Styrka, simning, löpning och cykling.

Varje gren två träningspass per vecka plus två styrkepass. Simning eller löpning ett extrapass i veckan. En vilodag varje vecka. Var fjärde vecka en hel vilovecka med endast väldigt lätt rörlighetsträning.

Eftersom jag bestämde mig redan i oktober för en start i någon Halv Ironman så startade jag redan då min träning inför det här, alltså har jag gett mig nästan ett helt år som förberedelsetid.


Jag SKA springa genom den här målbågen.
Jag VILL ha en HI-medalj.

To achieve something you’ve never had before, 
you must do something you’ve never done before.

Okänd

På startlinjen byter jag namn till Go:ran The Warrior, för det kommer bli en strid. Det blir en strid på blodigt allvar, jag kommer aldrig att hissa vit flagg.

FAAAAN VA KUL DET HÄR SKA BLI!!!!


fredag, januari 22, 2016

Det här är nästan helt osannolikt, jag fick ett nytt brev

Den så kallade brevhistorien har inte tagit slut. Jag har fått ännu ett brev, men den här gången ett slags kärleksbrev.

Ett betydligt trevligare brev än det förra.

Vi satt i soffan, hustrun och jag, och tittade på tv. Det ringer på dörren och jag går och öppnar och tänker att det nog är några barn som vill sälja något för en idrottsförening eller skola.

Men där står en kille i typ 30-årsåldern med ett kuvert i handen och säger:

- hej, jag heter Jonas, är det du som är Göran?

- jo, det är jag.

- varsågod, jag läste att du fick ett brev igår och tänkte att du kanske skulle bli glad att få ett motsatt brev, ett slags kärleksbrev. Och så lämnade han över ett tjockt kuvert.

- va? Känner vi möjligen varandra, frågade jag, förmodligen med ett fåraktigt ansiktsuttryck.

- nej, det gör vi inte, men jag läser din blogg och jag tycker du gör såna fantastiska saker så jag ville uppmuntra dig lite.

Oj, sa jag och öppnade kuvertet. Ut kommer brevet och diverse bra-att-ha-saker för cykeln. Plus ett presentkort för en fri service av min cykel inför Pariscyklingen.

Jag blev så paff men så otroligt glad så jag kunde inte låta bli att ge honom en bamsekram.

Inte nog med det, han bjöd dessutom in hela "mitt" Rynkebyteam på kaffe och bulle till sin cykelbutik Outsport i Solna. Ja ja, tänker du kanske, vilken smart marknadsföring.

Så ser inte jag på saken. Vilken otroligt häftig människa, ta sig besväret att samla ihop några saker, åka förbi och lämna det personligen. Vilken kille. Jag blev helt tagen när han gått och jag satt i soffan igen, och undrade vad som egentligen hände.

Han är själv cyklist, berättade han för mig, har cyklat flera år med Ride of Hope så han vet precis vilket jobb som vi alla i såna här sammanhang lägger ner på att samla in pengar till Barncancerfonden.

Han köpte för bara en kort tid sedan cykelbutiken i Solna för kärleken till sporten. Kika gärna in på hans websida. Det gjorde jag såklart. Fina grejer fanns det där vill jag lova.

Nu börjar jag nästan känna mig generad över alla otroligt vänliga saker som ni alla skriver och gör för mig. Helt otroligt. Ännu en gång, precis som frontmannen i gruppen Kent säger: "Tack som fan".

torsdag, januari 21, 2016

Jag har fått ett anonymt s.k. hatbrev

Jag började träna regelbundet och rejält när jag var ungefär 62 år. Jag kämpar varje dag för att bli en bättre cyklist, att bli bättre tränad i både cykling, löpning och simning. Jag vill ha kul med idrott. Det har gett, och ger, så ofantligt mycket i alla avseenden.

Jag har sedan 2006 skrivit på min blogg där jag öppet och ärligt berättar om min vardag. Ofta med en glimt i ögat. Det har varit, och är roligt. Särskilt som jag under åren fått väldigt mycket positiv feedback och att bloggen varit uppskattad.

Men igår fick jag ett brev. Såklart anonymt. Det är bara fega människor som skriver såna brev. Innehållet gjorde mig både ledsen och nedstämd.

Jag kan inte ens i min vildaste fantasi förstå varför någon tar sig besväret att skriva ett sånt brev. Måste vara en människa som inte mår riktigt bra.

Om du vill läsa mina rapporter om cyklingen som brevskrivaren hänvisar till, så kan du leta dig tillbaka i min blogg till dagarna 3-12 juli 2015. Där beskriver jag exakt hur cyklingen gick till. Inte någonstans "hängde jag ut" andra än mig själv som då och då hade det tufft.

Brevskrivaren var nog den enda som inte tyckte det var ansträngande att cykla till Paris.  Hen har höga tankar om sin egen förträfflighet. Små människor har ofta det.

Men livet går vidare, jag kommer fortsätta min träning och cykling och göra det så gott jag kan efter mina egna förutsättningar. Och dessutom fortsätta berätta om det på bloggen.

Om du klickar på bilden så blir texten större

onsdag, januari 20, 2016

Ett vedervärdigt pass. Men kul.

Idag hade vi en vikarie på kvällens spinningpass med Team Rynkeby Stockholm. Lars körde idag hårt med oss.

 Bara någon minut kvar innan vi brakar igång. Lars kollar musikmaskinen.

Apropå musik. Ta det inte personligt Lars, om du läser det här, men musiken var rent ut sagt bedrövlig. På en och en halv timme fanns bara en (1) godkänd låt, Thunder Struck. Som knappt godkänd tvåa kom Ramsteins Du Hast. Att den kom tvåa säger en hel del om resten av musiken. Skärpning Lars, så här kan vi inte ha det.

Lars inger oss hopp med ett glatt leende

Lars är även cyklist i vårt team. Han var även med sista halvan av 2015 års cykling till Paris. Den första halvan var han hemma med sin fru och födde barn.

Men herrejesus så tufft han körde med oss idag. Det är ju inte för inte som han förra året kallades Monster-Lars.

Det här passet var utan någon som helst tvekan det jävligaste pass jag någonsin genomfört på en spinningcykel. Var absolut helt slut när vi var klara. Med andra ord ett fantastiskt bra pass. Mina teamkamrater såg inte heller särskilt pigga ut efteråt.


En typiskt "före"-bild. Pigga och pratglada. 
Inte riktigt så fräscha 90 minuter senare.

Idag hade vi dessutom celebert besök. Stina, som var vice kapten i 2015 år team, dök upp för att köra ett pass med oss. Numera är hon kapten för Kalmarlaget.

Stina och hemliga Elin

Som du ser på bilden har jag blurrat Elins ögon. Det är för att ingen ska känna igen henne. Hon har nämligen framfört att hon vill ha ekonomisk ersättning om hon ska vara med på bild på min blogg, vilket jag har vägrat. Elin är teamets vice kapten och hon har alltså efter bara några månader symptom som liknar en rock´n´rollstar. Men i övrigt är hon väldigt snäll och vänlig.

Men mitt personliga tips till Elin är att hon lär sig det korrekta rock´n´rolltecknet.

I morgon har jag min veckovila från träningen. Kunde inte komma lägligare. Dessutom har jag ett besök hos naprapaten som ska få klämma bort lite ömheter i min kropp.

tisdag, januari 19, 2016

Ett i stort sett ett demokratiskt beslut

Gårdagens inlägg på bloggen om min träning resulterade i en del kommentarer. Superkul med sån respons. Som jag misstänkte, många anser att jag tränar för mycket utan vila.

Dessvärre är det nog sant. Eller i alla fall delvis. Så i sann både demokratisk som diktatorisk anda har min huvudtränare, dvs jag själv, tagit beslutet att träna bra med hög kvalitet under tre veckor. Den fjärde veckan blir det vilovecka.

En vilovecka består dock inte bara av att ligga på soffan och zappa mellan tv-programmen. En vilovecka får man träna. Om man vill och känner för det. Gör man inte det så kan man ligga kvar i soffan. Känner man för att träna så gör man det, men med HÖGST HALVA insatsen mot ett normalt pass. Högst.

Tänkte börja praktisera min nya plan kommande vecka, så den här veckan blir det fullt program och så lite vila/lugn träning hela nästa vecka. Det blir bra.

Idag väckte jag kroppen med lite styrka. 110 kg känns ju numera hyfsat enkelt trots allt.

Såg en kul maskin som jag ville testa.




Men aj aj aj, där var jag en icke önskvärd individ. Inte person, bara individ. Tur att vi med pacemakers är accepterade i det vanliga samhället i alla fall.

Tog igår kväll en promenad på The Memory Lane. Och kan kanske konstatera att allt är sig likt än idag. Till och med för 15 år sen var det jag som fick städa kontoret. I övrigt är det bara själva kontoret som moderniserats, allt annat lika. I stort sett.


Redan under Jurassicperioden fanns det papparazzifotografer.

måndag, januari 18, 2016

Jag blir deppig på söndagar

Eftersom jag blir deppig på söndagskvällar så rinner det även över till måndagarna. Mondays sucks.

Jag är inte nöjd. Jag är inte nöjd med mig själv. Så här ligger det till. På söndagskvällar har vi cirkelfysträning med Team Rynkeby Stockholm.

Vi håller till i en lokal som Friskis & Svettis Lindhagen sponsar oss med. Inte nog med det, varje pass leds av någon ledare från Friskis, som var och en alldeles gratis håller i våra rätt tuffa pass.

Det är kul pass, är man inte trött efteråt har man gjort fel. Eller fuskat. Jag kör precis som alla andra, så hårt jag och min kropp orkar. Men lik förbannat känner jag mig deppig när jag kommer hem. Har varit likadant varje söndag.

De där papparazzifotograferna finns där man minst anar det.

Jag känner mig inte nöjd med min insats. När jag sitter i soffan hemma och pustar ut kommer hela tiden känslan att jag borde orkat även de där sista 5-10 sekunderna av varje stations 45 sekunder.

Vi kör en nio-stationersrunda tre varv. Första varvet går hyfsat bra, men sen kör det ihop sig lite. Sista varvet orkar jag sällan hela 45 sekundersintervallerna på resp station och det retar mig alldeles ofantligt. Det fattas ju bara några sekunder för att klara tiden ut. Vart tar mitt tjocka pannben vägen på söndagar?

Till saken hör ju att jag tränar mycket. Väldigt mycket skulle en del säga. Kanske till och med ovanligt mycket för en kille (e.g gubbe) i min ålder. Jag kör sedan i höstas mellan 7-10 pass i veckan, simning, löpning, spinning, trainer och tennis.Och jag är noga med regelbunden vila, alltid minst en dag i veckan.

Man får ju då lätt en känsla att jag är vältränad, så jag borde orka köra igenom mina pass med hög kvalitet. Men jag orkar ju inte ända fram på de här förbaskade cirkelpassen. DET gör mig deppig. Och förbannad.

Jo jag vet, jag råkar vara gamlingen i gruppen.  Jag kan, och får inte, jämföra mig med kidsen i 30-40-50-årsåldern. Vissa väldigt vältränade som kör sina Ironmans och andra skojiga saker. Och jo jag vet, det finns nog en och annan yngre som kämpar och sliter och känner precis samma sak som jag.

Men ändå, jag blir deppig på söndagar trots att jag går in i träningslokalen taggad upp över öronen och kör så hårt jag kan. Och ändå når jag liksom inte hela vägen fram. Klart man blir deppig då.

På onsdagsspinningen däremot, orkar jag köra hela vägen ända in i kaklet och ibland lite till. Känner mig oftast jättenöjd när jag kommer hem. Kanske för att det liknar det som är roligast, att cykla.

Men idag är det fullt ös på kontoret. Årets första katalog från SällskapsResor  har nu delats ut och telefonerna brinner och det bokas resor för fullt. DET är i alla fall kul. Plus att det är simträning i kväll. Det ska också bli kul.

Så trots allt, varje träning ger ju ändå en liten liten tillväxt på både ork och muskler, så det går ju ändå framåt. Jag får tänka så, s.k positiv thinking. Så nästa söndag, då jäv--r händer det grejer.

En och annan katalog ska nu via Bring spridas
till resesugna kunder.


onsdag, januari 13, 2016

Spinning. Giro 4. Premiär. Superkul.

Du vet vad ett spinningspass med namnet Giro 4 är va? Inte? Här är en beskrivning:

Försäsongspass i fyra delar för cyklister. Giro 4 är ett oerhört tufft och cykelnördigt spinningpass. Det har utvecklats tillsammans med Mattias Reck som är tränare för WorldTour-laget Giant-Alpecin. Giro 4 är uppdelat i fyra perioder och pågår i 24 veckor. Passet riktar sig cyklister och mycket rutinerade spinnare. 

Idag började vi i Team Rynkeby Stockholm att köra det här programmet. 90 minuter stentuff spinning.

Det är nedsläckt till mysbelysning och därtill 
suggestiv och pumpande musik på rejält hög nivå.

Passet var på något sätt verklighetsanpassat och ganska varierat med intervaller bestående av både tunga "uppförscyklingar" med låg kadens och tungt motstånd, som följdes av "plattcykling" med hög kadens. Sen mellan varven kortare återhämtningar och så avslut med 20 minuters "distans" i jämnt tempo med hög kadens.


Min pulskurva under passet. Ganska hög under större delen av passet.

När jag skriver det här har jag precis kommit hem. Benen känns väldigt sega just nu. Med viss rätt får man väl lov att säga. Det här var mitt 10:e träningspass de sista 7 dagarna, så i morgon blir det en välförtjänt vilodag.

Den här spinningen är inte bra bara för cyklingen. Den är bra för både min löpning och simning. Dessutom är det snart dags för mitt företags årliga skidresa till Österrike. Då gäller det att vara på topp.

Vill du hänga med dit? Vi har platser kvar. Kika in HÄR vettja. Du får specialpris, typ sista minutenpris. 2000 spänn i rabatt per person.

måndag, januari 11, 2016

Jag VISSTE att det skulle bli kul

Idag var det start av min 4:e kurs i simning, crawl för att vara mer exakt. Nu uppgraderad till kursen Avancerad. Jo jag tackar. Men det börjar bli kostsamt att gå simkurser, 1800 pengar för varje kurs.

Fast benämningen Avancerad är inte riktigt sann. Jag är minst av allt en avancerad crawlsimmare.

Men hursomhelst så var det kurstart i kväll. Och minsann, simfröken var ingen mindre än....tada....min dotter tillika medarbetare Sofia.

Vi hade lite bekymmer innan vad hon skulle kalla mig. Pappa eller Göran. Vi kom överens om att Göran vore liksom PK i det här sammanhanget.

Lyckligtvis (!) är också Hasse Albrektsson med som kursledare. En f.d elitsimmare som kan sina saker.

Simmajjen Hasse och simfröken Sofia. Coola och tuffa typer

Vi var 10 st i gruppen och vi delades upp i två grupper, ena gruppen de mer avancerade simmarna och den andra gruppen ungefär såna som jag, dvs lite halvtaffliga nybörjare som kommit en bit på väg.

Hasse tog hand om min grupp och Sofia tog hand om de mer avancerade som körde mer distans, fart och teknik för sånt. Då slapp hon dessutom problematiken med benämningen Pappa vs Göran.

Min grupp körde så gott som bara teknik typ 12 meter i taget. Jäklar vad bra och nyttigt det var. Vi fick alla hela tiden personliga tips och råd vad vi skulle tänka på. Kändes som jag tog ett litet pyttesteg framåt.

Nu fick jag dessutom tillbaka känslan att simning trots allt är rätt kul. Det finns hopp att jag en dag ska kunna simma längre än några bassänglängder. Så kul var det den här gången. Eller för att vara mer exakt, det var SKITKUL. Längtar redan till nästa måndag.

lördag, januari 09, 2016

Nu har jag knäckt Sa Calobra

Hade tänkt att lördagspasset skulle bestå av löpning. Men näe, det var för kallt. Dessutom somnade jag i soffan framför tv:n efter lunchen.

Men min karaktär vägrade en träningsfri lördag, särskilt som det står Löpning eller cykling i mitt träningsschema. Det är därför det är så bra med ett nedskrivet träningsschema, det är svårare att "fuska". Works for me.

Då bestämde jag att det fick bli ett litet pass på trainern. Först tänkte jag cykla till en Tacxfilm, men någonting har hänt med programmet så jag får det inte att funka på min dator. Men strunt samma, jag kör 4x4-intervaller istället tänkte jag.

Men så kom jag på att det finns ju massa träningsfilmer på You Tube. Och där minsann, hittade jag en klättring uppför Sa Calobra på Mallorca, så den valde jag.


Det visade sig vara rätt kul. Såklart inte lika jobbigt som i verkligheten. Tror jag.

Möjligen, vilket vore kanonkul, får jag möjligheten att köra den på riktigt i april då jag bokat in mig på ett träningsläger på Mallis.

En typiskt "före-bild" innan jag slog igång filmen. 
Inte lika pigg på toppen av berget.


fredag, januari 08, 2016

Jag gjorde det i självförsvar

Bara måste blogga två gånger idag. En allvarlig incident inträffade nämligen på vårt kontor under eftermiddagen.

Vi blev invaderad av en liten mus. Jättestor, säkert 8 cm mellan nos och svans. Jätteäcklig.

Den sågs plötsligt smygandes efter en golvlist och in i dotter Sofias arbetsrum på SällskapsResor. Lyckligtvis är dottern ledig, annars vet vi inte hur det kunnat gå med personalens psykiska hälsa.

Beslut togs föredömligt snabbt av företagsledningen, dvs av mig, att objektet omedelbart måste avhysas från lokalerna. Min tänkta hjälptrupp, trafikledare Niklas, vägrade befatta sig i ärendet.

Funderade på att engagera min hustru, men insåg snabbt att mitt varumärke då skulle få sig en rejäl törn. Så jag tog beslutsamt och manligt tag i detta svårhanterliga ärende.

Först lokaliserade jag var intrånget skedde. Det gick fort. Den lilla inkräktaren hade via avloppssystemet gnagt sig igenom en korkmatta som låg över ett avlopp. Ett fyrkantigt hål. Aha, tänkte jag, en synnerligen intelligent inkräktare. Alla små möss klarar inte att gnaga fyrkantiga hål. Det här blir ett svårt uppdrag.


Från sin nya position, stående på skrivbordet, upptäckte trafikledare Niklas att inkräktaren gömde sig bakom en papperskorg.

Jag tog då beslutsamt några steg i farans riktning och tog papperskorgen som livsfarligt och dödande vapen, och jag tog helt sonika inkräktaren av daga, som det heter.

Här är beviset på den blodiga batalj som utspelade sig. Efter en långdragen envit stog jag slutligen som segrare och inkräktaren avlägnades från våra lokaler i mer eller mindre avlidet tillstånd.


Jag är inte stolt, men som John Wayne så träffande en gång sa: "A mans gotta do what a mans gotta do".

Time is running out

Kan du fatta. Just idag för ett år sedan var det exakt två månader kvar till 2015 års utepremiär på cykel. TVÅ MÅNADER!  HÄR kan du läsa om 2015 års utepremiär. Gick inte direkt lysande.

Tänk om det blir lika i år? Då är det ju inte mycket tid kvar att träna.

Jag tänker som så att all träning är bra träning, så idag körde jag ett dubbelpass. Började dagen med ett tidigt simpass. Gick hyggligt bra.

På lunchen körde jag ett superbra pass på gymmet. Mycket armar och axlar, de får rätt mycket stryk när man cyklar mycket och långt, vilket jag kommer att göra även i år.

Dessutom är axel- och armövningar jätteviktiga för simningen.

Men även benen fick jobba lite. Men inte så mycket, körde ett försiktigt intervallpass på trainern i går kväll så de var lite sega idag.



Dessvärre hann jag inte med core, men det får vi ta en annan dag. T.ex på söndag då vi i Team Rynkeby Stockholm drar igång vårträningen med ett som jag tror blir ett hysteriskt jobbigt Power Hour-pass på Friskis & Svettis.

Nu snöar det som attan utanför mitt fönster. Dags att äntligen få dra igång snöslungan. Betydligt roligare än att klippa gräs.

torsdag, januari 07, 2016

Idag har jag gjort en BikeFit

Efter två år som cyklist har jag äntligen gjort en ordentlig BikeFit. Anammade Fejansajten Vi som älskar landsvägscyklings erbjudande tillsammans med Sportson i Kungens Kurva.


Har egentligen inte haft några större problem, men eftersom specialpriset var 1200:- istället för 2000:- så slog jag till för att se om min sittställning trots allt gick att förbättra. Och det kunde den.

BikeFit-mannen Viktor mätte upp både min kropp och cykel. Längder, vinklar, avstånd. Mätte också mina sittben och undersidan av mina fötter.

Sen satte han upp cykeln på en trainer och jag fick sitta där och trampa medan han kollade och mätte lite olika vinklar och rörelsemönster på min kropp när jag liksom teoretiskt susade fram i det tänkta landskapet. Jag passade på att drömma mig bort till sommarens cykling till Paris med Team Rynkeby.

Drömde mig bort till de där otroligt härliga vägarna i norra Tyskland som vi cyklade på, genom gröna kilometerlånga alléer och gigantiska grönskande och vajande sädesfält. Och rätt som det var kom vi till vår depå och blev bjudna på någon magisk lunchrätt anordnad av vårt fantastiska coreteam.

Precis lagom innan jag kom till alla backar blev jag väckt av Viktor med "-tack, du kan sluta trampa nu, du svajar lite med höger knä när du trampar".

Vid kontrollmätningen såg vi att jag behövde nya inläggssulor i skorna. De fyller ut tomrummet under foten så kraften som benen producerar kommer rakt över hela foten istället för på ena kanten. I och med det så  går benet också rakt och "svajar" inte.

Vi mätte även som sagt sittbenen, alltså i princip rumpans bredd. Viktor ansåg att jag var lite för "bredarslad" för den sadel jag hade. Fast han uttryckte det inte så. Så då bytte vi helt enkelt till en bredare sadel som passar mina sittben bättre.

Dessutom satt jag 1,5 centimeter för lågt, så upp med sadelstolpen för att mina benvinklar ska bli korrekta när jag trampar.

Dags att kolla styrstammens längd och vinkel. Viktor bytte till en styrstamstestare för att prova olika längder och vinklar. Resultatet blev att vi bytte till en kortare styrstam och dessutom med en annan vinkel.






Slutresultatet blev en glad och nöjd Göran som upplevde att sittställningen nu känns mer balanserad och med mindre tryck på händer och axlar. Kanske mina domningar i vänsterhanden nu blir mindre.

Det trista i kråksången är ju att det dröjer flera månader innan jag kan testa "lajv" ute på väg. Istället får jag väl byta ut min tänkta kvällslöpning mot ett pass på trainern istället. Ska bli kul.

Vad kostade nu det här äventyret? Ja, det blev ju rätt mycket mer än själva testkostnader 1200:-. Tillkom styrstam, sulor och ny sadel. Plus lite andra bra-att-ha-prylar som fanns lite stategiskt utplacerade i butiken.


Men herrejesus så många läckra vill-ha-cyklar det finns. Tur man har karaktär och inte faller för dyrbara frestelser. Räcker fint att falla för de billigare.

Mitt test tog 1 timme och 45 minuter att genomföra. Just nu känns det som en bra investering, både sett till tid och pengar.

tisdag, januari 05, 2016

En del i personalen har det svårare än andra

Vår friskvårdsansvarige Reka har det tungt just nu. Väldigt tungt. Allt är elände och misär enligt henne själv. Skadad. Kan inte sköta sitt jobb. Och matte är på semester i ett varmt land dessutom.

Så efter jobbet bor hon hemma hos mig och hustrun. Brukar vara lite lagom lattjolajbans brukar hon tycka. Men inte nu.

I förrgår var vi ute i trädgården för sista nattpinket, för Reka alltså, inte för hustrun och mig. Vi är civiliserade och använder vår toalett i huset.

Men Reka lekte i trädgården och sprang ivrigt efter en boll vi slängde. Men när vi kom in visade hon tydligt att hon hade ont i en tass. Vi kunde inte göra så mycket, och under natten hade hon väldigt ont för hon tassade omkring som en osalig ande hela natten förutom några timmar på sennatten då hon somnade av ren utmattning.

Så i går morse hängde jag och Reka i princip på låset på djursjukhuset och där konstaterades att hon fått ett brott på en klo. Sporren tror jag det heter.

De opererade rätt omgående och på eftermiddagen hämtade vi hem henne. Stackars lilla Reka kunde knappt stå pga bedövning och lugnande medel, men hon kämpade på så gott det gick. Hon är en liten krigare hon också.


Så nu är hon tillsvidare arbetsbefriad och får istället leka rymdhund så hon inte biter bort bandaget. Under stora protester, för vem vill gå omkring med en stor tratt? Rent pinsamt anser Reka.

söndag, januari 03, 2016

Idag har det varit både baisse och hausse hos Göran

Usch och fy. Idag var det inte kul att träna. Stack iväg vid 10-tiden för att förmiddagssimma. Hade egentligen en begränsad lust men tänkte att jag måste.



Verkade ha glömt det s.k. pannbenet hemma för det funkade inte alls. Inget jävlar anamma, ingen glädje. Bara frustration. Massor av det.

Jag gav upp mest hela tiden. Att köra 25:or är inga problem alls längre, men att vända runt och köra 50:or funkar bara stundtals. Häromdagen funkade det jättbra. Simmade då 5 st 50:or. Idag gick det bara någon enstaka gång.

Flera längder än två känns just nu som ett helt omöjligt projekt. Ännu mer frustrerande att titta på en annan gubbe som simmar i banan bredvid längd efter längd efter längd.

Jag fattar inte varför jag inte orkar. Jag kan cykla hur långt som helst hur trött som helst. Jag kan nu springa en mil utan att stanna. Men att simma längre än 50 meter känns ungefär som att stå inför uppgiften att cykla uppför Mur de Huy. Mer eller mindre omöjligt för mig.

Har nog aldrig tidigare längtat som jag gör nu efter en kursstart. Jag behöver hjälp att komma vidare i min simning. Om en vecka startar nästa crawlkurs som förhoppningsvis sätter fart på gubben i bassängen.

När jag kom hem la jag mig på soffan och tittade på Gold Rush på Discoverykanalen. Somnade ganska omedelbart och vaknade när hustrun väckte mig lagom till lunchen.

På eftermiddagen kände jag mig missnöjd så jag pallrade mig iväg till gymmet och körde intervaller på löpbandet. DET passet kändes superbra. Skönt att få blåsa ur kroppen lite med några korta intervallissar.



Så i det stora hela blev det en rätt bra träningsdag trots allt.

fredag, januari 01, 2016

Mitt 2015 i ord och bild

2015 blev mitt bästa idrottsår någonsin. Året då Mr Ego bl.a insåg att det var dags att öka på träningen och ha ännu roligare på idrottsfronten. Prova lite nytt. Testa nya saker. Nya utmaningar. Trots att jag 2016 blir pensionär.

Några siffror som kan vara kul att kolla på. (2014 inom parantes)

Antal tränings- o tävlingspass: 292 (224)
Antal tränings- o tävlingstimmar: 485 (315)

Så här fördelades mina aktiviteter.




Januari
Året börjar katastrofdåligt. På årets andra dag blev det ambulansfärd till akuten. Troligen matförgiftning. Men efter några dagar var det full fart på gubben igen.



Träningen med Team Rynkeby fortsätter. Vi kör spinning två gånger i veckan.



Februari
Nu blev jag het, riktigt het.Två tidningar publicerade artiklar om mig och cyklingen till Paris.




Startade min karriär som simmare. Anmälde mig till en crawlkurs.



Och den tuffa träningen med Team Rynkeby fortsatte.



Mars
Mitt företags sedvanliga skidresa till Österrike avlöpte som den skulle. Inga konstigheter.


Nu taggade vi tydligen upp vår träning. Lyckades spränga min maxpuls. Vill du veta hur, kan du läsa om det HÄR.

Dags för utecyklingspremiär med Fredrikshof.


Efterlängtad. Om den turen kan du läsa HÄR.

Den här månaden gick jag lite överstyr. Anmälde mig till Stockholm Triathlon. Jag som inte ens kan simma crawl. Och springer lika långsamt som en myra med brutet ben.


Började crawlkursen tillsammans med svärson Jonas.


Dags för premiärcykling med några från Rynkebyteamet. HÄR kan du läsa om den.


Dags för ännu en premiär. Den här gången cykling med Fredrikshofs Audaxgrupp. HÄR kan du läsa om den.

April
Våra Rynkebycyklar levererades. Äntligen.


Samtidigt fick jag ett personligt och jättetrevligt brev från Mr Vittorio Truffatori på Bianchi. HÄR kan du läsa det.

Redan i april kom året första bonk. Beskrivs i sin helhet HÄR.


I april lärde jag mig lite mer om cykelvård. HÄR.

Upplevde kosläpp för första gången och en cykeltur som höll på att sluta i katastrof. HÄR finns berättelsen.


Team Rynkeby gick också i bräschen för att utmana den s.k. stilpolisen med sponsrade strumpor från Happy socks. Samtidigt önskade några att jag skulle kräkas. HÄR finns den berättelsen.


Maj
Lite plötsligt startade jag en rejäl genusdiskussion på nätet. Det var inte riktigt meningen. HÄR kan du läsa varför.


Pariscyklingen börjar närma sig och vi i Team Rynkeby tränar fullskaligt, dvs även med depåstopp hos teamets fantastiska coreteam. HÄR hittar du den berättelsen.



Slog nytt rekord i marklyft, 140 kg. Rätt tungt. Hade som mål 150 kg, men gav upp det målet efter råd från min gamle PT, Tommy. För stor skaderisk inför Pariscyklingen ansåg han. Jag trodde honom. HÄR finns till och med en liten film på rekordlyftet.



Juni
Nu börjar liksom säsongen. Första riktiga rejset blev Halvvättern med Fredrikshof. Ett fantastiskt lopp med ett för mig rejält hastighetsrekord. Race report HÄR.


Så blev det dags för ett av säsongens höjdpunkter, Vätternrundan. På sätt och vis ett magiskt lopp. En lång race report hittar du HÄR.


Dagarna rullar på och spänningen stiger inför Pariscyklingen. Sista träningen med teamet får jag avbryta efter några kilometer pga ekerbrott. Surt som attan, men jag genomförde träningen ändå, fast på egen hand. HÄR kan du läsa om hur det gick till.



Juli
Så kom den då. Dagen med stort D. Dagen som jag kämpat för och siktat mot i nästan ett helt år. Cyklingen till Paris. En helt igenom fantastisk och omtumlande upplevelse. HÄR kan du läsa en sammanfattning. Vill du läsa varje-dag-rapporterna får du leta dig tillbaka i min blogg.



Efter hemkomsten rullade dagarna på med mer cykling och allmän träning. Bla var det dags att börja fokusera på min triathlondebut i augusti. HÄR berättar jag om min första triathlonträning.



Augusti
Så var det dags för nästa stora utmaning, Mälaren Runt 31,5 mil. Fullständig race report HÄR. Ännu en magisk tillställning som jag gärna och ofta hämtar minnesbilder från.


Premiärdags igen. Nu i triathlon. En fantastiskt kul upplevelse. Kommer helt klart att köra fler såna tävlingar. HÄR hittar du den race reporten.


September
Nästa cykellopp blev Roslagshösten. Vi körde ett gäng i mitt eget team, Team Mellanmjölk. Loppet gick i våldsamt spöregn från start till mål. Men det var lika kul för det. HÄR berättar jag om det loppet.


I september fick jag även beskedet att jag blivit uttagen till Team Rynkeby Stockholm 2016. En fantastiskt kul och härlig känsla att få vara med om den upplevelsen ännu en gång.



Dags för N+1. En vintercykel inköptes för att kunna fortsätta cykla även under hösten och vintern. Den går under benämningen Postcykeln.


I sluter av månaden blev jag fotomodell och vandrade i fjällen med kära hustrun plus några till. Vill du läsa om det hittar du det HÄR.


Oktober
Mer cykling, rätt mycket cykling,  i huvudsak ihop med Fredrikshofs Audaxgrupp. Lite kulturella evenemang besöktes tillsammans med hustrun. Och så blev det ännu ett lopp. I löpning. Hässelbyloppet 1 mil. Gick förvånansvärt bra. Race report HÄR.


Oj, höll nästan på att glömma. Bokade in mig på ett triathlonläger på Mallorca i månadsskiftet april/maj 2016. Va kul det ska bli!

Hustrun och jag avslutade månaden med en långweekend i Rom. Romantiskt var det tänkt att bli. Det gick väl sådär. Blev rejält sjuk, fick dunderspruta och var på benen 24 timmar senare.



November
Ännu mer cykling. Nu började även träningen med Team Rynkeby. Spinning på onsdagar och ett tufft styrkepass på söndagar. Kommer att göra susen inför kommande säsong.


Blev som vanligt utnämnd till Årets Pappa av en helt igenom opartisk jury bestående av mina barn. Men de tog naturligtvis ingen som helst hänsyn till släktskapet vid utnämningen.

Gick cykelmekkurs och ökade min träningsdos ännu mer. Hade företagsmästerskap i boule. Vann inte. Det här året heller.

Avslutade månaden med en simtävling. Kul som attan. HÄR kan du läsa om den. Om du vill.


December
Märkligt nog ännu mer cykling med blandade resultat. Några krascher, en bonk, lite kultur och ännu mer träning. Rätt mycket mer träning faktiskt. Det finns en anledning till det. 2016 kommer att kräva mycket av mig.

Återkommer med mitt säsongsupplägg när allt är klart som jag tänkt mig det hela.

Om du orkade läsa ända hit. Grattis, du är värd en belöning.