Jag heter Göran Demnert och är numera heltidsproffs. Endast sponsrad av Pensionsmyndigheten. Kort sagt är jag pensionär. Men möjligen bara på utsidan. Har bloggat sedan 2006, så många tusen funderingar har det blivit.

Började cykla vintern 2013 och har sedan dess cyklat Vätternrundan åtta gånger. Hittills. Har även cyklat till Paris sex gånger med Team Rynkeby Stockholm.

Förutom cykling har jag på ålderns höst fastnat för triathlon. I september 2022 ska jag göra min sjunde start i en halv Ironmandistans. Numera i age group 70-75


måndag, augusti 31, 2015

Ingen bra start på veckan

Jag hade bestämt mig, jag hade verkligen det. I går kväll B-E-S-T-Ä-M-D-E jag mig att gå upp idag absolut senast kl 06:00, helst 05:30.

Anledningen var egentligen två. Nummer 1 är den här lilla brunbollen.


Min tur att ta morgonpromenade med Reka, lilla vovvsingen som vi passade i helgen, ty dotter tillika medarbetare Sofia var i Hofors och körde en multisporttävling i lag med en annan likasinnad. Håll gärna utkik på hennes blogg, för inom kort misstänker jag att hon berättar om den där galna tävlingen.

Den andra anledningen, som faktiskt var huvudanledningen, var att jag tänkte ta ett tidigt morgonpass på gymmet. Jag har fått som man säger blodad tand igen för att gymma. Har satt ihop ett nytt och rätt kul allsidigt styrkeprogram som jag tänkte köra ett tag framöver. Har ju stora grejer på gång nästa år.

Hursomhelt. Eftersom jag hade bestämt mig att gå upp tidigt litade jag på att min kropp skulle väcka mig utan att behöva använda väckarklocka. Lite skönare att vakna av sig själv utan nåt brölande, eller tjutade ljud på sängbordet.

Yes, kl 05:30 vaknade jag. Gick upp en sväng på toa, och sen kom misstaget. Det förbannade misstaget.

Jag kröp ner i sängen igen. Men bara för en liten stund tänkte jag. Tjenare. Vaknade en timme senare och då hade lusten försvunnit, då skulle starten av dagen bli så stressig så jag la ner projektet. Gymprojekten alltså, inte att gå ut med vovven.

Så nu är jag minst sagt förbannade på mig själv. Det här var inte bra. Så här kan jag inte ha det framöver. Diciplin Göran, diciplin från och med nu. Det är det som gäller. Diciplin Is Da Shit.

På min Facebook sidan kom den här killen upp som förslag att jag skulle bli FB-kompis med.


Men jag vet inte, han verkar så fokuserad på fotboll bara. Inget intresse alls av cykling eller så. Men det är klart, han skulle ju kunna höja läsarantalet en smula på min blogg med lite kul kommentarer.

Men näe, han går bort som Fejan-kompis, vi har ändå inte särskilt mycket gemensamt.

Åh, höll ju på att glömma det nästan viktigaste. I går sprang jag en halvmil ute på landet. Ser man på, det blev för första gången på säkert 25 år som jag sprang en halvmil med en km-tid under 7 minuter. Visserligen med bara några sekunder, men ändå under 7 minuter. Det kändes härligt kul.

Att envist träna och kämpa lönar sig således om man hela tiden har målsättningen att bli bättre än sig själv. Om man säger så. Nu ska km-tiden ner till 6 minuter innan årskiftet har jag tänkt.

Mycket på G nu, den här veckan offentliggörs t.ex vilka som kommer med i Team Rynkeby Stockholm 2016. Rätt spännande.

fredag, augusti 28, 2015

Nu börjas det igen

Igår var jag på kurs igen. En kurs som känns som västvärldens mest onödiga kurs. Den kallas YKB. YrkesKunskapsBevis.


Den kursen måste alla genomlida om man vill kunna framföra en buss efter 10 september i år. Dessvärre är det inte bara en kurs, det är 5. Fem st á 7 timmar som måste betalas och genomlidas.

Det enda som krävs är att man är där. Ingen kunskapstest, inget prov. Bara närvaroplikt. Men 35 timmar som måste betalas, dels själva kursavgiften och dels för tiden man lägger där.

För killar och tjejer som haft ett helt arbetsliv som busschaufför är den här kursen nästan förnedrande. Man pratar om absoluta självklarheter. Dessutom finns en punkt där människosmuggling diskuteras ur en bussförarperspektiv. Du hör ju själv vilken nivå vi pratar om här. Det ska vara EU-anpassat.

En hel del EU-länder hoppar över det här kurstvånget för de som kört buss i x antal år och ger ut beviset ändå. Men inte Sverige inte. Här måste vi nästan ha hjälm och sitta bältade under kurserna. För säkerhets skull. Utifall taket skulle ramla in. Eller en jordbävning skallra.

Men nu är i alla fall jag och StockholmsBuss alla förare färdigutbildade.


I morse rullade jag ur sängen hyfsat tidigt och stack iväg till gymmet tillsammans med hustrun. Mina besök där har varit högst sporadiska den senaste tiden.

 Benen behöver alltid tränas, oavsett om man cyklar eller springer


Från nu kommer även löpbandet att ligga i min träningsplan.
Känns lite som att vara pilot. Eller bussförare.

Men snart blir det annat, då lägger jag min träningsplan för hela vintern med alla tossiga mål jag satt för 2016. Det kommer att bli ett spännande år kan jag redan nu avslöja.

Och du, ha en trevlig helg. Det ska jag ha, men begränsad träning.

onsdag, augusti 26, 2015

Har man sagt A måste man säga B. Plus två bonusbilder.

Så är det ju. Skrävlar man på en blogg att man kanske möjligen tänker köra en halv Ironman 2016 så måste man ju också förbereda sig. Oavsett om man i slutänden kör eller inte.

Ja, då blev starten på Projekt Halv Ironman 2016 så här i alla fall. Det kostar på att göra galenskaper.


Just precis, en fortsättningskurs i den ädla konsten att simma crawl.

Och ser man på. En fotograf hann trots allt trycka ner avfyrarfingret på kameran under söndagsloppet, när jag i en ohyggligt snabb hastighet swischade förbi.

Ifall du inte längre kommer ihåg, eller läst min race report, så hade jag den 10:e snabbaste cykeltiden i supersprintklassen. Ville bara nämna det. Igen. Om du händelsevis missade det.


Hyfsat snabb, glad, men ingen bra kroppshållning.
Ner med axlarna, upp med svanken och mer böjda armar.
Och ner i bocken, en tävling är ingen mystur till Paris inte.
Hur svårt kan det va, gubbjävel.

Löpningen. Oj oj oj, här finns mycket att jobba på i vinter.

Vart tog det glada leendet vägen? 
Sträck på kroppen, lyft på fötterna. Se så lätt och fint tjejen bakom springer. 
Hur svårt kan det va, gubbjävel. 
Men sponsglajjorna från Bliz ser ju rätt coola ut i alla fall.


Min pappa Tore var 202 cm hög, sex centimeter högre än jag. Uppenbarligen simmande även han i lämplig fartdräkt och han hade även ett lämpligt smeknamn, Stumpen.

Min fina pappa, som gick bort för typ 20 år sedan. Här som 18-åring.

måndag, augusti 24, 2015

Min första triathlonmedalj

Jepp, medaljsamlingen har nu utökats med en triathlonmedalj också. Den första. Men inte den sista.

En rejält stolt och glad Mr Ego efter fullföljt lopp


Självaste medaljen

Det var grymt kul att köra det här loppet. Visserligen den kortaste varianten, supersprint, men det förtog inte min prestation det minsta tycker jag. Till och med den gamla simmerskan Emma Igelström körde supersprinten.

Men jag tar race reporten i tur och ordning. Nån ordning måste det ju ändå vara.

I herrklassen startade 55 tävlingssugna killar och några herrar. Totalt 144 i klassen damer och herrar sammanräknade.

Pre race:

Stora pojkar behöver stora cyklar som man måste sätta 
halvt på tvärsan för att inte riva med sig övrig trafik.



Lite picniclunch för energi. 
Nästa gång tar jag något bättre än tre mackor med ost.

I kön till incheckningen

Här fanns även Stefan Andersson. Enligt honom själv var det jag
och mitt bloggande som var enda skälet till att han anmälde sig.
Han kom på 8:e plats av 55 i herrklassen Supersprint.

Ready for rock´n´roll i min nyinköpa tritröja.
Bara att kliva i våtdräkten och bege sig till simstarten.

Simningen, 400 meter som blev 500:
Enligt reglerna skulle simningen vara 400 meter, men i verkligheten blev det drygt 500 meter. Allt enligt diverse gpssimklockor. Till och med Emma Igelström hävdade att det var minst 500 meter och hon har ju tvärkoll på hur hon simmar och hennes gpsklocka visade 515 meter.

Min simning var som väntat katastrof. Jättejobbigt, särskilt som det blev 500 meter och inte 400. Har inte ens simmat så långt som 500 meter sen jag var 13 år och tog något slags märke i nån simskola i Småland. Jag simmade bara bröstsim, är inte färdigutbildad i crawl. 

 Rörigt, skvalpigt, långt och jobbigt.
Men kul som attan att simma i Riddarfjärden. Hur ofta kan man det?

Upp från vattnet och raskt vidare till växlingsområdet
för nästa gren, cykling. Jag hade bara 5 herrar strax bakom mig
när jag simmat klart. Inte godkänt.

Cyklingen, 1 mil:
Dags för min paradgren. Här känner jag mig riktigt stolt. 10:e bästa tid i herrklassen. Jag låg i princip i omkörningsfilen hela tiden och fick vråla HÅLL TILL HÖGER många gånger till vinglande cyklister som inte hade koll på hur man cyklar säkert. 

HÄR SKULLE EN CYKLINGSBILD FUNNITS.
Men inte heller den här gången lyckades någon fånga mig på bild.

Noterade du förresten det, ifall du slarvläste så upprepar jag, jag hade 10:e bästa tid. 29,9 i snitt. Godkänt för mig. Enligt mig.

Det roliga med den här tävlingen är att man kör flera klasser ute på banorna samtidigt, de längre klasserna startar tidigare, så man har egentligen ingen koll på vilka som tävlar i samma klass.

Men jag MÅSTE träna backkörning mer. Måste. Det duger inte att köra om folk så det ryker om det och sen bli omcyklad av samma personer när det går uppför, för att sedan blåsa om dem igen på platten. 

Löpningen, 2,5 km:
Här blir det hemläxa i växlingsområdet. Det tog mig nästan fem minuter att ta av mig hjälmen och  cykeldojorna och kränga på mig löpskorna. Å andra sidan lossnade min nummerlapp, så jag var tvungen att sätta fast den enligt McGyver-konceptet, man tager vad man haver. Där rann några onödiga minuter iväg.

Min kropp är inte byggd för löpning, men jag gör så gott jag kan. Kom in på 50:e plats i herrklassen. Trots att jag enligt den officiella tidtagningen hade en kilometertid som jag senast hade för typ 25-30 år sedan. Det var ju bra. Bäst när det gäller tydligen.

 Här kommer Mr Ego i full fart mitt i tjejfältet


Åh, vilken beundrande blick från 4219

Sammanfattning av mitt race:
Totalt landade jag på en 40:e plats bland 55 i herrklassen. Det är jag superdupernöjd med. Hade iskallt räknat med att vara bland de fem sista. Totalt i klassen, alltså både herrar och damer sammanräknade, kom jag på en 87:e plats av 144.

Men fan också, hade inte nummerlappen strulat vi växlingen cykling/löp, så hade jag haft i vart fall 1 minut kortare tid vid växling, och då hade jag kommit på plats 35. Det hade känts ännu bättre.



Är ju i ärlighetens namn skitdålig vid växlingarna

Familjetävlingen:
Som du kanske läst tidigare startade även min dotter tillika medarbetare Sofia samt svärson Jonas i samma klass, supersprinten.

De spöade mig båda två, snabbast var såklart Sofia med Jonas strax efter. Och så jag på efterkälken. Det som retar mig lite är att jag inte spöade Sofia mer i cyklingen. Det borde jag gjort. Hon är snabb även där trots att hon hatar att cykla och bara gör det i såna här sammanhang.


Men simning är hennes paradgren, hon var tvåa upp ur vattnet, slagen med bara 40 sekunder av Emma Igelström. Otroligt bra gjort.


Familjen Demnert. 
Mr Ego, plats 40 i herrklassen (egentligen 35:a). 
Dotter Sofia, plats 4 i damklassen, 
svärson Jonas, plats 5 i herrklassen
P.S. Jag tycker det är löjligt med skärmmössa.

Vad händer nu?
Måste erkännas, det här var bland det roligaste och häftigaste jag gjort. Faktiskt. Men det är ju själva fan att jag upptäcker det nu, när pensionsmyndigheten om ett år knackar på dörren, och inte tidigare i mitt liv.

Men det är således aldrig för sent att göra kul saker.

Nu kommer med största sannolikhet följande att ske:
Jag kommer lägga upp en träningsplan med inriktning på cykling, löpning och simning. För nu jävlar ska jag under 2016 kämpa till mig en medalj för en halv Ironman någonstans i världen. 

Det borde gå med lite jävlar anamma och ännu mer träning. Och rätt typ av träning. Sen kanske, om kroppen håller, en hel Ironman 2017. Måste ha en sån medalj också innan jag läggs i kistan för den sista vilan känns det som.

På min kropp ska då finnas tatueringar så den som lägger mig i kistan kan läsa vad jag gjort:
Cykling Sverige - Paris 2015
Cykling Sverige - Paris 2016
Halv Ironman 2016
Ironman 2017

Ungefär så tänkte jag mig min idrottsliga framtid. Frågor på det?

TACK till Linda Malmqvist för som vanligt fina bilder. Och tack för ditt och Rogers härliga hejarop under loppet.

TACK även till min syster som tog sig till Slottsbacken bara för att heja på mig, Sofia och Jonas.

TACK till Rynkebyarna Stina och Jimmy för att ni tog er till Slottsbacken för att heja på oss Rynkebyare som körde den här tävlingen.

TACK till alla övriga, ingen nämnd och ingen glömd, för ert pepp och gillande på diverse sociala medier.

lördag, augusti 22, 2015

Börjar gilla de här kickarna

I morgon är det dags. För något nytt. Igen. En riktig triathlontävling. Alla träningar har bara varit just träningar, nu är det på riktigt. Skarpt läge. Skarp ammunition. Red alert.

Visserligen en ytte-pytte-liten variant jämfört med t.ex Ironman. Men ändå, jag börjar älska de här kickarna jag får inför starten av ett lopp, oavsett om det är löpning, cykel eller som nu triathlon.

Träningen, förberedelserna, funderingarna, taktiktänket om det nu hjälper. Den lite nervösa förväntan vad som kan ske, vad som ska ske. Den där härliga känslan när man klarat det och passerar mållinjen. Det ger de där härliga kickarna jag tror mig behöva lite då och då.

Hämtade mitt startkit idag för morgondagens lopp i ett absolout underbart sommar-Stockholm. Min stad. Född här, aldrig bott någon annanstans.

Min nummerlapp


 Självklart gick jag uppför Slottsbacken vid sidan om 
för att få in känslan hur brant backen är.

Jag var tidigt ute, var på plats exakt när nummerlappsutdelningen öppnade. Ett bra drag, knappt något folk alls. Gott om plats att gå runt i stora Team Sportiatältet och kolla kul grejer att köpa.

Det blev ett race belt, gummiskosnören till skorna och en kompressionströja á la triathlon.


Känner mig lite töntig i den här åtsittande tröjan men den är 
nog skön att ha, så det blir nog den i alla fall.

Sen var det dags att pimpa cykeln med nummerlappen och ladda med korrekt sportdryck. 

Viktigt att märket på sportdycken matchar cykelmärket.
Vill inte komma i konflikt med Stilpolisen ute på banan.

Fast jag vet inte, kanske jag ska ta någon annan dryck när allt kommer omkring. Jo, det blir vanligt vatten istället. Säkrast så, men jag vill ändå poängtera till Stilpolisen att jag tänkte korrekt i alla fall, vilket torde undanröja en varning.

När jag var klar var det dags för föreningen KulturRallyt u.p.a att göra en utflykt med kulturella inslag. Det är sånt man måste göra som kompensation för alla mina idrottsliga upptåg. Men det är en kul omväxling och ger ett rikare liv. Har jag hört.

Vi besökte MC Collection vid Edsviks konsthall. Hustrun var mest intresserad av konstutställningen av John Eyre och hans målningar av mc-hojar.

A beautiful piece of art. Tavlan är också fin.


Själv föredrog jag att kolla på dom riktiga hojarna.
Och ser man på, Campagnolo finns även på 
motordrivna hojar.

När vi var klara och skulle gå hem vem träffade vi på där? Jo minsann, Nils-Sture Sandberg med hustru Helena. Det är Nils-Sture som är "skyldig" till att jag startade mitt bussbolag StockholmsBuss 1989. Han lärde mig det mesta som har med bussar och busstrafik att göra. Sen tänkte jag tvärtom och startade mitt företag som ännu efter 26 år lever och frodas. 

Nils-Sture är en fantastisk människa, en sån där som man är både glad och tacksam att fått träffa och lära känna. Jag har honom att tacka för mycket. Killen/gubben är idag 78 år, men ser baske mig inte äldre ut än 65.

Helena och Nils-Sture, f.d S.Ö-Buss Sollentuna

Sammanfattningsvis en superhärlig lördag. Men den betraktas ändå i mina ögon bara som en uppladdningsdag inför morgondagen.

Som vanligt inför för mig stora lopp avslutar jag med: May the force be with me. 

fredag, augusti 21, 2015

Nästan cykelproffs

I min familj anses jag som ett nästan cykelproffs. Det medför ett visst ansvar. T.ex att hjälpa dotter tillika medarbetare Sofia att fixa hennes hoj inför Stockholm Triahtlon på söndag.

Klart man ställer upp med den kompetens inom cykelservice som jag införskaffat.

 Visst är det väl så att framhjulet tas bort med en rörtång?

Först skulle framhjulet tas bort. Varför vet jag inte, men det gick enkelt med en rörtång och en hammare.

Sen rasslade kedjan rätt mycket. Först hamrade jag lite på den där grejen som pekar nedåt vid bakhjulet. Hittade sen en skruv som jag skruvade på. Hittade en annan som jag skruvade åt andra hållet. Blev inte riktigt bra.

Då skruvade jag lite till åt andra hållet. Sen samma sak på den andra skruven. Då hoppade kedjan av.

Nytt försök och plötsligt funkade alla växlar klockrent och rasslet var borta. Skvätte på lite olja också. Där blev det lite fel, erkänner det, råkade ta en limflaska av misstag, men jag tror kedjan funkar bra ändå.

Sen vred jag lite på bromsreglagen också, så tösen har fina nyjusterade bromsar utifall hon behöver sakta ner lite, fast det tror jag inte hon behöver. Och skulle hon det så kan hon ju alltid sätta ner fötterna och bromsa med dom.

Ja, sen skruvade jag tillbaka framhjulet. Rullade lite snett sen, men bara lite, högst marginellt enligt min proffessionella bedömning.

Sen var jag klar och önskade dottern lycka till på söndag. Vi startar samtidigt och i samma tävlingsklass.

Min cykel lämnade jag in för proffessionell vård, man vill ju inte ha rasslande växlar och taskiga bromsar i en sån här viktig tävling, typ familjetävling, ty även svärsonen ska köra i samma tävlingsklass.

Undrar om hans cykel också behöver service. Det kan jag hjälpa till med i så fall, för jag är ju nästan ett cykelproffs.

Vill du följa den spännande tävlingen så startar vi kl 12:40.

torsdag, augusti 20, 2015

Ibland faller man tungt

Man får aldrig vara glad för länge, det är ju en fin gammal regel som säkert alla känner igen.

Det är INTE en fin regel, den är usel och borde avskaffas omgående.

Här har jag känt en idrottslig eufori ett helt dygn efter triträningen i tisdags.

I går kväll var det dags för ännu en gubbdubbelmatch i tennis. Kände mig stark, fokuserad och vinstbenägen.

Men vad hände? Jo våra motståndare på andra sidan nätet får med sig allt tur i världen och vinner ALLA avgörande gamebollar på ren tur. Okey då, en och annan planerad nätrullare, linjeslickare, ramträff och liknande hade de ju. Och möjligen en och annan passering, eller lobb. Det får man inte ta ifrån dom.

Men i det stora hela så förlorade jag och min partner på ren och skär otur. Jo så var det, på ren och skär otur. Ta mina forehands t.ex. Åtta av tio hamnade preciiiiis utanför nån linje eller fastnade i nätkanten. Är inte det ren otur så säg.

Upp som en sol, ner som en tung pannkaka som mosade alla positiva känslor. Men nästa vecka, då jäklar ska gubbarna på andra sidan nätet minsann få sig en uppläxning.

Nu något helt annat. Byxor. Träningsbyxor.

Tidigare tyckte jag s.k. kompressionsbyxor var larvigt. Inget för äldre herrar.

Nu har jag ändrat mig. Numera vill jag inte göra något som helst idrottsaktigt utan såna här. De gör säkert ingen störrre nytta, vetenskapen har i alla fall bevisat det har jag läst.




Men de är ju så sköna att ha på sig, det är bara så. Fast oftast har jag på mig ett par "riktiga" sportshort över när jag gymmar och lirar tennis. Känns bäst så.

onsdag, augusti 19, 2015

JAG KOM INTE SIST !!!!!!

Ännu en träning inför söndagens premiärtävling i triathlon. Massor av folk gjorde att jag kände mig mer nervös än jag behövde. Trots att det bara var träning och inte en tävling. Men alla såg ju så förbaskat proffsiga ut och många pratade om hur det var att tävla Ironman i Kalmar.

Jag ställde som vanligt in mig på att komma sist, men kände trots det en viss tillförsikt inför träningen.

Om du undrar varför jag har snören i öronen, så är det öronproppar
som hindrar att man får in vatten i öronen och därmed balanssvårigheter


 Uppskattningsvis mellan 200-300 människor hade samlats.
Här vid den gemensamma genomgången.

Familjen Rynkeby finns överallt och stöttar varandra i alla idrotter.

 Några av årets Rynkebyare som också ville träna,
Anna, Mr Ego, Lotta R, Linn

Eftersom vi var så många så delades vi in i tre grupper, snabb, mellan och långsam. Gissa vad jag valde? Jepp, den långsamma.

Här starten av den sista gruppen, "ankargruppen".
Tog en taktisk bra placering långt bak.
Tävling: gissa var jag är på bilden.

Efter 75 meter var jag frånsimmad. Hade max 2-3 tjejer strax bakom mig. 25 meter framför mig simmade en kille som absolut måste varit äldre än jag. Han hade till och med grått skägg, bara en sån sak.

Exakt i mitten av bilden simmar jag. Figuren framför mig är Gråskägget
som jag nu bestämde mig för att simma förbi innan mål


Precis innan målgången forsar jag förbi en trött Kapten Gråskägg.

Sen upp på land med bara Farbror Gråskägg och kanske 2-3 tjejer bakom mig. Inget att skryta med. Framför mig kämpar 200-300 supermänniskor som redan är ute och cyklar. De snabbaste har redan börjat löpningen.

Full sprint ut mot cykelbanan. Tjejen i orange tröja är Rynkeby-Lotta 
som precis är klar med cyklingen och ska ut och springa

Måste lite blygsamt erkänna. Jag cyklade som en gud. Efter någon kilometer kom jag ikapp den första, sen såg jag tjogtals med cyklister som jag fullständigt blåste förbi. Jag flög förbi hur många som helst. Det var skitkul. Kul att få vara bra i någon gren i alla fall.

Tryckte på så mycket benen orkade, tänkte det var viktigt att få rejält försprång inför löpningen som inte heller den är min starkaste gren.

Det gick så fort på cykeln så kvällens fotografer Linda Malmqvist och Sofia Demnert inte ens såg mig svischa förbi där de stog och skulle fota Mr Ego i sin paradgren. Surt sa räven.

Av med cykelskorna och på med löpardojorna. Lite seg i benen men jag tror baske mig jag sprang de 2,5 kilometrarna det snabbaste jag gjort de senaste åren. Kan inte direkt påstå att jag flög fram, men jag gick inte en en enda gång utan försökte pressa på i alla lägen.

Målgångsrakan. Tjejen bakom försöker komma
förbi men jag ökar såklart. Här snackar vi spurt á la Bolt.

Mr Wet T-shirt, old boy-klassen

Det tar minsann på krafterna att spurta.

Här berättar jag i detalj för mina Rynkebykompisar Lotta
och Anna hur jag upplevde loppet.


En superglad och supernöjd Mr Ego i sponsglajjor från Bliz

Den här kvällen var så grymt kul, vet inte riktigt varför, det var bara så himla kul. En extra boost var ju såklart att jag inte kom sist, jag kom före massar av både tjejer, killar, gubbar och tanter. Det hade jag inte räknat med.

Min totaltid för 400 m simning, 7 km cykling och 2,5 km löpning blev 46:11. Spöade mitt gamla rekord som var på 51:30. Kändes kul.

Det var så jäddrans kul så nu funderar jag allvarligt på om jag under vintern ska träna stenhårt för en halv Ironman nästa år. Det skulle kunna gå faktiskt. Mer sim- och löpträning bara. Och cykling också, men det är ju numera så självklart att jag inte ens behöver nämna det.

Den här kvällen gav mig också en extra kick inför söndagens tävlingsdebut i triahtlon, Word Triathlon Series Stockholm, i supersprint motionsklassen. Ska bli hur kul som helst.

Mediaträning inför journalistuppbådet på söndag

måndag, augusti 17, 2015

Livskvalitet deLuxe

En hel helg har nu gått, cykelfri och därmed skavsårsfri. Fattar inte. Har cyklat med samma sadel i nästan tusen mil. Så andra dagen på Paristuren blev det små skavsår på insidan av ljumskarna. Det var den där dagen då det var över 40 grader varmt. Sen den dagen får jag skavsår på samma ställe varje gång jag cyklar långt.

Men nu har jag bytt sadel som kändes rätt bra. Vi får se hur den känns på längre turer.

Denna helg, den sista på semestern, blev en långhelg på Gotland. Strålande väder som överallt i Sverige. Vi, hustrun och jag, har vandrat runt i Visby, vi har ätit smarrigt och vi har badat. Eller vi och vi, jag har badat i havet. Och ätit glass.

Jäddrar vad kallt det var. I havet. Men badade, det gjorde jag. Vi bodde hos mina svärföräldrar i Ihrebaden. Härlig sandstrand lång som bara den.


Nakna fötter i mjuk sandstrand, det är härligt


Lite blåsigt, rätt kallt utan våtdräkt, men badade, det gjorde jag.

Utan cykel kändes det lite trist, för det finns superhärliga vägar att cyklar på här i trakten. Men träna gjorde jag ändå. Nästa helg är det ju triathlon.

Testade skorna jag tänkte använda då. Utan strumpor för att spara tid vid växlingen från cykling till löpning.

Inte de bästa löparskorna, men sköna, och 2,5 km ska de ju hålla 
utan att ge skavsår kan man tycka.

Sprang en runda på 5,5 km genom skog och längs med den härliga sandstranden. Lekte Baywatch, kommer du ihåg den serien, men inte en blondin så långt ögat kunde nå. Inga människor alls för den delen. Men sanslöst vackert ändå.



Men nu är det tillbaka i grottekvarnen igen. Jobb, träning, och såklart cykling blir det framöver igen. Blir kul med allt.

Nästa utmaning är på lördag Stockholm Triathlon. Känner mig inte särskilt träningsfärdig för det, särskilt orolig är jag för simningen, men jag får bita ihop och hoppas på det bästa. 

torsdag, augusti 13, 2015

Lite på G igen

Efter långdistansen Mälaren runt på cykeln i helgen kände jag mig lite less på cykling. En stund.

Så gick jag iväg igår till cykelhandlarn och kollade lite. Blev som tur var bara en sadel som jag sen körde med en snabbrunda 2 mil runt Edsviken. Och ser man på, det var ju jättekul att cykla igen. En kort och kärnfull cykeldepression alltså.

Men jag måste ju bara säga det eftersom det är så häftigt. Att mäta sina resultat alltså. På rundan körde jag på utan att på något sätt förta mig, men var ändå rätt nära min rekordtid runt Edsviken.

Till och med så att Strava belönade mig med ett PR uppför backen från Danderyds sjukhus upp till Mörby.

Det är ju så jäkla kul och häftigt när man verkligen ser och känner att man blir starkare ju mer man cyklar och tränar.

Som jag alltid sagt, ångestkonsumtion kan bota det mesta. Nu vill jag ut och cykla mer.

Men allt är ju inte cykling i livet. I går kväll bytte jag ut cykelskorna. Mot tennisdito.


Höstpremiär för dubbeltennis i gubbligan. Har inte hållt i mitt racket sen sista matchen i mitten av maj, så lite nervös var jag allt. De andra gubbarna har lirat rätt så regelbundet under sommaren.

Men icke förty, jag gör en stabil insats ihop med Ralf, som är min partner för dagen, och vi vinner hyfsat enkelt. Härlig start på tennissäsongen.

Faktum är att det är första gången på flera år som jag vinner en premiärmatch. Inte kan väl cyklingen gett mig en vassare forehand? Näe, men däremot ork att springa fram och tillbaka över banan.

I dag gjord jag ännu en come back. På gymmet. Tre veckor sedan sist och ännu längre innan dess.


Herregud vad muskler är en färskvara. Var tvungen att gå ner rätt mycket i vikterna för att orka. Usch va skamligt. Men samtidigt kände jag mig inte särskilt motiverad. Kanske säsongen börjar ta ut sin rätt på både kropp och motivation trots allt.

Nu blir det så här. Nu drar jag och hustrun till Gotland några dagar. Utan cykel. (tyvärr).  Bara lata dagar. Förutom förhoppningsvis några löp- och simrundor.

Sen kör jag september ut, tar det lugnt under oktober, tänker typ vilomånad med väldigt lugn och jättelätt träning, och startar upp säsongen 2016 den 1:a november där jag tänker lägga in olika delmål med träningen.

Då tänkte jag mig full fart med spinning, på trainern, gym, löpning, kanske även simning och om stjärnorna står rätt i förhållande till plånboken även inköp av en cyclocross för cykelträning utomhus.

Ungefär så, en sån planering känns rätt bra. I teorin alltså.

Livet är inte bara svart eller vitt. 
Man kan, och ska, lägga in lite färg i tillvaron också.