Jag - Göran Demnert - äger och driver StockholmsBuss AB sedan maj -89 och SällskapsResor AB sedan feb -05. Har bloggat sedan 2006. Många funderingar har det blivit.

Började cykla vintern 2014. Har sedan dess cyklat Vätternrundan 2014, 2015, 2016, 2017 och 2018. Mälaren Runt 2014, 2015 och 2016. Har också cyklat ett antal mindre motionslopp.

Har även cyklat från Malmö till Paris 2015, 2016, 2017 och 2018 med Team Rynkeby och ska göra det även 2019.

Gjorde min första Halva Ironman i Pula, Kroatien i september 2016. Gick åt h-e, men var kul ändå. Ett nytt försök i Zell-am-See i augusti 2017. Gick åt fanders en gång till. Nytt försök i Ruegen i september 2018. Äntligen lyckades jag komma i mål.

onsdag, maj 31, 2006

Fifflande chefer

Enligt DN häromdagen så är svenska chefer mer fuskbenägna än utländska chefer.

Jag visste det - jag VISSTE att det skulle komma ut. Rackarns också, bollen var ju så gott som ute. Inte trodde jag att någon ”murvel” skulle kolla en simpel tennismatch i Sollentuna Rackethall.

Det kan ju möjligen vara så, jag tror faktisk det, att bolluschlingen vidrörde linjen, men bara lite. Osäkerheten var stor men jag dömde ut bollen och tog hem setet. Chansade att ingen såg exakt.

Och nu står jag här med skägget i brevlådan som ordstävet säger.

Sjuttsingen också, jag skulle ha lytt mamsens råd som liten, ärlighet varar längst. Och nu har jag svärtat ner alla chefer i hela Sverige. F´låt!

tisdag, maj 30, 2006

Jag behöver en krishanteringsgrupp

Jag har drabbats av en plötslig och djup kris. Innebandy-VM är slut och jag känner en slags separationsångest. Det känns idag inte längre som en utmaning att köra runt Kineser i Norden. Jag behöver en krishanteringsgrupp som tar hand om mig.

Eller va f-n, det är enklare att smita ut och tokkonsumera. Det ger samma effekt men är sannolikt roligare. Jag gör så i stället. Kanske nåt kul till barnbarnen skulle pigga upp.

Jag tror min kris måste förklaras; Efter att ha pratat nästan mer med VM:s transportkoordinator än med min fru den senaste veckan så känns det nu bara tomt. Ungefär som en ballong som någon petat hål på. Sladdrig och innehållslös.

Uppdraget är utfört, guldet är bärgat och har transporterats från Globen av - som sig bör - StockholmsBuss. Alla lagen har transporterats från förläggningarna till flygplatser och tågstationer. Team Ungern till Skavsta i morse var den sista VM-transporten.

Uppdraget var bland de största och svåraste vi haft och en riktig logistisk utmaning. Jag känner mig oerhört stolt att vi fixade rubb som stubb.

Nu återstår bara favoritsysselsättningen, att avfyra knappen F som i fakturering.

Men du, jag bara MÅSTE berätta om en tokgrej som hände på banketten efter finalen. Inte ens skvallerpressen kom åt den. Det var så här att en av Sveriges hjältar – vänta det ringer - jag måste svara ..

måndag, maj 29, 2006

Myten om Det Papperslösa Kontoret

En gång trodde även jag på det papperslösa kontoret. Någonting har hänt, men ingen verkar vilja använda det begreppet i sin marknadsföring längre.

Kan inte påstå att den papperslösa bussresan skulle vara en hit att marknadsföra, men hursomhaver, papper har vi så det räcker och blir över.

Mitt företag stänger egentligen aldrig. Bussar är ute och rullar dag som natt när det är som bäst. Vi måste alltid vara tillgängliga på och med jourtelefon. Åtminstone tror vi det.

Och så var det ju det där med papperslösheten. Många uppdrag kräver många papper även efter kontorstid. I ur och skur. I bil och båt och även på ICA när maten ska inhandlas.

Utanför kontoret gäller regel 1A: det ringer ALLTID i en rondell när jag sitter i bilen, det ringer ALLTID mitt i en krånglig passage eller situation när jag sitter i båten och det ringer ALLTID när jag står i ICA-kassan och ska betala. Regeln gäller även vid det årliga inköpet av Mors dags-tårtan.

Häromdagen hände även det som ALDRIG får hända. Jourpärmen glömdes kvar i ICA:s kundvagn när alla matkassar lastats in i bilen. Upptäcktes först hemma när jag med min väna stämma frågade hustrun var hon hade lagt min jourpärm.

Ja, du kan säkert räkna ut resten själv. Kaos, fullständigt kaos utbröt då i mitt normalt sett hyggligt logiska sätt att tänka. Vi hade ansvaret för alla transporter under innebandy-VM (VM-guld, VM-guld, VM-guld!) och de var inte få, kan jag avslöja. Och alla handlingar kring detta var väl samlat i - just det - den borttappade jourpärmen.

Här utfördes i sammanhanget en s.k. civil olydnad (se någon tidigare krönika). Jag höll nog en aaaaning för hög fart tillbaka till ICA. Men bara en aning. Inget att bråka om. Måste bara komma ihåg att be verkstaden böja tillbaka hastighetsnålen vid nästa service.

Men som det heter i sagorna, slutet gott allting gott. Pärmen var inlämnad till Kundtjänsten och en lyckans tår var inte långt borta.

Trots denna lilla fadäs så är jag övertygad om att det var busstransporterna som gjorde Sverige till guldmedaljörer. Det kan man ju tolka lite hur man vill, men jag vill poängtera att vi aldrig var osportsliga och körde motståndarna till fel arena. Det vore för lågt, bara Gloc…. hade gjort det.

torsdag, maj 25, 2006

Telefonförsäljare & dialekter

Idag har två telefonsäljare drabbat mig. Eller snarare försäljare via telefonen. Det måste vara ett speciellt yrke. Verkar vara precis hur jobbigt som helst. Snacka om att ha tålamod. Både för säljaren och ”offret”. Särskilt när man ringer till mig.

Varje gång någon käck försäljare som jag aldrig pratat med börjar samtalet med ”- nämen tjenare Göran, hur är läget i storstan då, å bussarna, dom rullar va, ha-ha-ha, har du tid bara någon liten minut med mig va, jag har en grej för dig förstår du som du bara inte kan missa va.”

Det är då jag känner den där krypande obehagskänslan strömma upp genom kroppen och jag får allergiska utslag. Längtar liksom plötsligt efter en - poff - smack - boxboll. Eller ut på havet.

Nio gånger av tio svarar jag ”-nej” på tidsfrågan och ”- jo det kan jag” på påståendet att det är något jag inte kan missa. De flesta brukar då darra en aning på manchetten och ibland går det t.o.m att höra hur osäkerheten kryper fram. Det är kul.

Häromdagen tröttnade en kvinnlig säljare på mig och beskyllde mig efter en stund för att verka både trött och grinig så det var ingen idé att ödsla tid på mig. Det var också kul. Heder åt henne och segern till mig.

Värre är det med dem som ska konvertera mig från trött och grinig till pigg och positivt konsumtionsinriktad. Såna kan ta lite längre tid att trötta ut.

Men ibland inträffar undret då allt stämmer, då jag lutar mig tillbaka och tar till mig det fantastiska erbjudandet som jag bara inte får missa. Jag har ofta funderat på vad som gör mig positivt inställd.

Jag tror det beror på dialekten. En grötig skånska går bara inte att lyssna på. En överstruken etta på en femgradig poängskala i min interna ”Dialekt Challenge Trophy”. En riktig söderkis från Stockholm går också bort. Av sympatiskäl ger jag ändå två poäng.

Gotländska är en superhärlig dialekt men vete tusan om jag tycker den är seriös. Föresten är gotländska telefonsäljare en klar bristvara. Får ändå tre poäng. Säljare i Gnällbältet kring Närke måste ha det extra jobbigt. En simpel poäng. Med tvekan. Se det som stödpoäng.

Norrländska. Tryggt. Hembrä.., jag menar hemvävt. Och säker som en gammal Volvo alternativt som Amen i kyrkan. En fyraåenhalvare.

En go göbbe från Västkusten kan eventeullt nå lite framgång hos undertecknad om han eller hon inte ”tjötar” om framsidor och baksidor och gud vet. Fyra poäng. Ett enda ord om Änglar så blir det bara en svag tvåa.

And the winner is, tada, tada: Småländska. Utan tvekan. En trevlig smålänning och jag kan köpa nästan vad som helst. Hittills har smålänningar under årens lopp kostat företaget i runda slängar 30 miljoner och nu är de på mig igen. Någon gång måste jag lära mig säga nej även till smålänningar, men är det läge för det just nu när den här veckans lokala högkonjunktur håller på att blåsa öronen av oss?

tisdag, maj 23, 2006

Trist bransch

Så trist att jag inte kommer på någonting att gnälla över. Näe, bättre att berätta om livet istället. T.ex mitt liv. Oootroooligt intressant. Tycker jag. Men du kan ju alltid välja att lämna den här sidan till förmån för något roligare. Men då kanske du missar något.

Nu ska jag t.ex berätta om min stora längtan. Till havet.

Sjösättning av segelbåten i torsdags kväll. Äntligen. Sedan nedsegling till sommarplatsen i Trosa. Medföljande gast var en trogen kamrat. En riktig Norrman. Från Lillehammer. Trevlig typ. Dessutom tog han med sig sin son typ 25 år. Norrman även han tror jag. Eller om han är svensk och har dubbelt medborgarskap. Framgick inte helt klart under resans gång.

Hursomhaver, båten flöt enligt gjord beräkning. Masten kom på, ingen enkel match, 15 meter långstång ska ner i ett litet hål på däck. Men det funkade. Det gjorde inte vindmätaren, upptäckte vi när vi efter några timmar var klara och preciiiis hade gett oss iväg. Tillbaka och upp i mastkranen 15 meter för att mecka, trixa och fixa vindmätaren. Lätt match om man ägt bussar i 17 år. Allt man behöver är en burk silikonspray och en kraftig hammare.

Värre var att klättra upp i mastkranen. 15 meter rätt upp i skyn. Tänkte ett tag kolla in genom dörren till himmelen men jag hade annat för mig så jag lät bli. Om du undrar vad detta betyder så backa några steg och läs hur jag nästan blev religiös.

Äntligen klart för avfärd men vi orkade inte längre än till Bosön så där blev första natthamn. Nästa dag segling ner till Utö som var nästa natthamn. Stockholm skärgårds största gästhamn sägs det. Fan vet, för när vi kom dit var vi ensam båtgäst. Märkligt hur lata och bekväma människor blivit nu för tiden. Ingen äventyrslusta, bara hockey-VM och schlagertjafs.

När lördagsmorgonen gryr befinner vi oss i mellanmjölkens land. Ser inte längre än några meter. Mina vänner (!) Norrmännen ger upp, måste hem, och tar helt sonika skärgårdsbåten tillbaka till Stockholm.

Så där står jag på kajen, helt övergiven med min kära segelbåt. Min kära hustru och min kära dotter befinner sig i Trosa och väntar på att jag ska komma dit senare på kvällen. Det gör jag inte.

Efter ett tag seglar jag vidare alldeles på egen hand och har en helt underbar seglats. Inte en enda gång behöver jag träna på sjövägsregler. Snackade bara lite med en mås om livet och så. Han hade mer vettigt att säga än vad halva bussbranschen säger på ett helt år. Dessutom talade han tydligare.

När kvällen kommer ankrar jag upp i en vik och intar middagen jag inköpt på Utö. Rostbiff och potatissallad. En HEL flaska rött därtill. Men det vara bara en miniflaska så jag behövde inte ens blåsa i båtens alkolås morgonen efter.

Lyssnade på VM-semin i radio och hade det hur bra som helst. Schlagertjafset gick bort helt. Efter maten hopp ner i kojen för skönhetssömn. I och för sig obehövligt för mig men man vet ju aldrig när man blir ful..!

Söndag morgon bjuder på härliga vindar som dessvärre tvärdör när jag har sådär en timme kvar. Men det finns ju motor även på en segelbåt så efter några timmar kunde jag krypa in i min älsklings famn igen.

Snart måste jag ut igen. Väldigt snart.

onsdag, maj 17, 2006

När jag blev religiös, fast bara nästan

Missförstå mig inte. Det är inte så att jag blivit s.a.s kristligt religiös. Inte för att jag är ateist heller, snarare en ”hangaround” för jag vet ju inte helt säkert om Gud existerar. Så jag chansar inte. Att döma ut honom helt och hållet är därför att våga lite för mycket. Att det är en Han är jag däremot helt övertygad om. Varför vet jag inte, jag bara vet. Alltså om han finns.

Jag tror således bara liiite på att det finns en Gud, eller något som kan liknas vid en Gud. Jag tror även att det är en tuffing. Glider omkring på ett lite upphottad och trimmat moln och med en snygging till ängel på bakkanten.

Det där med att det är Tors hammare som låter när åskan går är en helt felaktig uppfattning. Det är Gud som gör en och annan ”burnout” med sitt moln.

Det värsta med Gud är att jag tror att han är lite slarvig och har en lätt flummig inställning till rättvisa. Såvitt jag förstår har det varit lite si och så med rättvisan under de senaste århundradena, eller snarare årtusendena. Men han är den han är, svårt att lära en gammal hund att sitta.

Men tänk att så småningom få sitta där bredvid honom på molnkanten och höra alla hans historier genom tiderna. Den killen har saker att berätta. Men än så länge väntar jag med det, har en del kvar att uträtta här på jorden.

Och nu kommer jag till själva historien när jag blev religiös, alltså bildligt talat. Och bara nästan.

Detta tilldrog sig för några år sedan, då en av mina många födelsedagar firades tillsammans med några seglarvänner längst ute i havsbandet på en solig kvällsvarm klippa. Solen började så småningom att dala, det var varmt i luften och bara lätta moln. Plötsligt förvandlades himlen till något slags norrsken som ingen av oss skådat förr. Molnen skingrades som om en dörr öppnades och ytterligare ett märkligt och mäktigt rödaktigt sken spred sig. Vi blev alla helt förstummade och utbrast unisont ”- Halleluja, Jesus kommer!”. Men han kom aldrig ner till oss.

Efter det var kvällen inte sig lik mer. Ingen av oss begrep särskilt mycket av denna händelse, men vi förstod att den var stor. Mäktig liksom. Efter en stund återgick vi till maten och vinprovningen igen, ty alla av oss råkade dessutom vara medlemmar i samma vinprovarklubb.

Sens moral: Var försiktig när du dricker Pinot Noir, du vet inte säkert om du på kuppen blir religiös.

tisdag, maj 16, 2006

Stolthet och eget beröm

Som egen företagare får man sällan beröm. Det händer dock då och då, och när det händer så värmer det extra varmt i hjärtat. Ursäkta, men jag kan bara inte låta bli att meddela världen:

”Vill tacka för den fina service vi har fått från er. Alla bussar var på plats som de skulle, aldrig någon försening. Dessutom har du väldigt trevliga chaufförer, jag vore tacksam om du kan hälsa de det!! Det var Ante, Jan, Pelle och Karlevi.”

Jo jag vet, det luktar lite illa med eget beröm, men what the h…, man lever bara en gång. Nu ska jag gå på lunch med högburet huvud och extra rak i ryggen.

fredag, maj 12, 2006

Jag saknar Dag Fagring

Du som är i bussbranschen, kommer du ihåg honom? En stilig karl som rev om ordentligt i smeten.

Populär i de flesta läger och som kunde konsten att tala med bönder på bönders vis och med adeln på adelns vis. Nu retar sig säkert någon på att jag skriver bönder för då tror garanterat någon att jag med bönder menar bussbolag från landsorten, och adeln bussbolag från Stockholm, men det menar jag inte. Detta är ett talesätt.

Ursäkta detta avbrott, men ibland måste man vara övertydlig i bussbranschkretsar.

Men så gjorde han ju det där kardinalfelet, Dag F alltså, som är så vanligt när man sitter där uppe på en topp. Han trodde sig vara lite förmer än andra. Han, och några till inom förbundsstyrelsen, trodde sig kunna sko sig en smula privat med medlemmarnas pengar. Och det funkar ju inte. Så bort med honom och några till.

Det var då vi fick en liten grå mus istället.

Inget ont och inget personligt om hans efterträdare, men särskilt kul och svängigt är det inte längre. Från rock´n roll till trist svensktopp. Från Rolling Stones till Trio mé Bumba. Från sprakande fyrverkeri till fjuttiga Kinapuffar. Klart man tycker att det har blivit lite trist, så f-n vet om det inte hade varit bättre för bussbranschen om Dag fått behålla både pengarna och jobbet.

torsdag, maj 11, 2006

Civil olydnad & civilkurage

Civil olydnad och civilkurage är två begrepp som jag gillar. Särskilt civil olydnad, vilket oftast betyder att man gör något otillåtet fast bara lite. Sådär i smyg liksom, och som inte påverkar någon annan särskilt nämnvärt. Typ köra i 100 km/tim på en 25 meter bred 90-väg utan trafik. Mer bus än förhärdat brottsligt således. Men ibland så kostar det. En gång kostade civil olydnad mig en rättegång och 1000 kr i böter. Men det var det värt!

Hörde idag om några invandrarfamiljer som hade satt upp parabolantenner utanför sina fönster. Bara för att hyresvärdens parabol på taket inte tog in familjernas länders TV-program. Ett annat bra exempel på civil olydnad. Dessvärre gillade inte hyresvärden detta utan vräkte familjerna från sina lägenheter.

Klart man vill se svensk TV om man har flyttat till Turkiet, eller hur? Nästan en mänsklig rättighet. Men för en turk att se turkisk TV är omåttligt förbjudet. I alla fall om man bor i Sverige och i Rinkeby. Precis som om några paraboler skulle förstöra Rinkebys skönhet..!

Nu fick de drabbade invandrarna nog och stämde Svenska staten inför EU. Det är vad jag kallar civilkurage och jag hoppas verkligen att de får rätt att både bo kvar och ha kvar sina paraboler.

onsdag, maj 10, 2006

Miljömärkning

Jag tycker det är kul att StockholmsBuss är det enda bussföretaget i Stockholm som har svanmärkta bussar.

tisdag, maj 09, 2006

Jobbigt

Gårdagens positiva tankar typ Äntligen måndag tar jag nu tillbaka. Högaktningsfullt till och med. Längtar redan till helgen och lite vila.

Måndagen fullt ös hela dagen på kontoret. Inte ens tid för gemensam fika med övriga. På kvällen möten och dessutom fick dottern fel på bilen. Vem får fixa det då, jo Hjältepappsen så klart. Där försvann VM-hockeyn i teve i ett nafs.

Tisdag, som måndag, plus att hela kvällen gick åt för att putsa båten. Sjösättning nästa vecka och bottenmålningen är ännu inte klar. Fick dock ett skojigt telefonskvaller under kvällen som piggade upp. Ett företagsuppköp ryktas det om. Vem kan det vara? Vem köper vem och i så fall varför?

Jag förstår inte varför jag utsätter mig för detta vartenda eviga år.Vintern masar sig fram och plötsligt smälter snön och våren kikar fram. Tar jag tillfället i akt och njuter? Icke, jobbet går in i en smått hysteriskt fart och ökar hela tiden fram till midsommar. Sedan lite lugnt och sedan brakar det loss igen och plötsligt är det november.

VARFÖR ska det vara så svårt att leva i nuet? Tänk om man kunde vara farfar-ledig under sommaren. Tänk så häftigt att kunna vara med barnbarnen en hel sommar. "-Dream on baby", hör jag någonstans i bakhuvudet, "-Back to work you old foolish man".

måndag, maj 08, 2006

Fackförbund

Jag kan inte förstå hur vissa fackförbund ibland tänker. Självklart ska det finnas fackförbund, de är säkert bra ibland. Motpoler är aldrig fel. Men ibland undrar jag om de överhuvudtaget har något existensberättigande.

I helgen läste jag om en sjuksköterska som hade tagit en nakenbild av en patient och sedan lät bilden gå runt som ett allmänt skämt på avdelningen.

I min värld är sådant oförlåtligt, i min värld tillåts inga kränkningar av andra människor. I de flesta världar anses sådant så lågt och oförsvarligt att det bara inte tillåts, what so ever.

Alldeles självklart blev denna människa uppsagd från sitt jobb. Men det är nu facket träder in och ikläder sig Djävulens mantel.

De kräver nu att kvinnan ska få behålla sitt jobb och som grädde på moset bör hon dessutom få skadestånd. Man tager sig för pannan!

HUR kan man som fackförbund tycka att hennes beteende är okey? HUR kan de tycka att en så förnedrande och kränkande behandling av en medmänniska ska belönas med skadestånd för att arbetsgivaren, med all rätt, reagerar med kraft och ursinne mot ett sådant beteende.

Med ett visst mått av ansträngning kan jag på något vis ändå köpa tanken att sjuksköterskan kan få behålla sin anställning, om än med andra arbetsuppgifter. Alla bör väl få en andra chans. Kanske. Men att kräva skadestånd är ju bara för mycket.

Varför fördömer inte facket ett sådant här beteende, varför nöjer de sig inte med att bara kräva att personen ifråga får behålla en anställning? Varför klämma till med ett skadesståndskrav som en slags belöning? Varför kan inte även facket uppträda med vanlig mänsklig etik och moral?

Äntligen måndag

Helgen är slut och så känns även min kropp. Trädgårdskrattning, lek med barnbarn, båtputs och tennismatch sätter sina spår. Men inte ett enda jobbigt samtal till jouren under hela helgen trots fullt ös. Kan det bero på bra planering, chaufförer som är ”självgående” och bra kunder? Klart det beror på det.

fredag, maj 05, 2006

Besserwissrar

Den tragiska bussolyckan i vintras utanför Arboga har nu fått sin förklaring. Föraren drabbades av en blodpropp i hjärnan och blev således medvetslös. Ruggigt!

En lika tragisk insändare läste jag på tidningen Bussbranschens diskussionsforum. En insändare var tveksam till olyckskommissionens slutsats. Verkar vara en jobbig inställning i livet att alltid vara tveksam till allting och att aldrig lita på någon eller något. Klart en busskille vet bättre än en hel olyckskommission. Självklart, eller hur. Märkligt hur många besserwissrar det finns i vår bransch.

Sedan fortsätter denne tragiska insändarskribent med att raljera över hur den medvetslöse föraren kunde köra hela 15 km fortare än tillåtet, och därmed utsätta sina passagerare för hela 36 % högre krockkrafter.

Skönt att bussbranschen i alla fall har en hederlig och rättskaffens representant som antagligen i varje ögonblick håller sig inom lagens råmärken och varje ögonblick beräknar krockkrafter så att de inte överstiger den krockkraft som Svea Rikes Lag anser vara rimligt.

torsdag, maj 04, 2006

Sovbussar

Nu är det förbjudet att färdas liggande i sovbussar i Tyskland. Finns säkert skäl till detta. Men vårt stolta BR höjer flagg långt bak i ledet och tycker att det är fel. Men bara lite fel. Om man håller samma säkerhetsnivå som för sittande passagerare så tycker BR att det är okey.

Samma säkerhetsnivå, vad innebär det? Måste ju innebära att varje liggande person då måste ligga fullständigt inkapslad av säkerhetsbälten, inte helt olikt en tvångströja.

Kanske en ny käck reklamslogan; Välj oss, sedan är du fast!

Är inlägget från BR att betrakta som seriöst eller bara dumt?

tisdag, maj 02, 2006

Bromsar och alkohol

Så kul att vi fick rätt, alla vi som tyckte att det frivilliga Bromstestet, som var på tapeten för några år sedan, inte var något att ha. En kampanj som självdog. Precis som den skulle, men det tog tyvärr bara lite längre tid än jag själv trodde. Det var i och för sig länge sedan det här hände men ändå värt att påminna om.

Herrejösses, vartenda seriöst bussbolag håller järnkoll på bussarnas bromsar. Om inte så är man ju mer än lovligt korkad. Å andra sidan finns det förstås ganska många korkskallar i den här branschen, men det är ju synd att lägga pengar på att marknadsföra eländet. Som tur är så bidde det ingenting av den kampanjen.

Nu handlar det istället om alkolås. En lika vansinnig satsning från BR:s sida. Varför i h-e finns ingen vettig människa inom vår branschorganisation som kan, vill och tycker att vi ska lyfta fram det POSITIVA i vår bransch?

Det är ju i och för sig rätt positivt att lyfta fram att resenärerna nu är hyggligt säkra på att föraren är nykter. I alla fall när han startade bussen tidigt i garaget. Men det finns betydligt fler, och bättre positiva saker att säga om vår bransch än så.

I min värld så är det ett s.k. default-värde att föraren är nykter när han jobbar. Och inte nog med det, jag förutsätter även att han är nykter redan INNAN han börjar jobba. Är det någon som ens tänkt tanken på att kräva alkolås av t.ex piloter eller tågförare? Näe, men bussförarna, de ska hängas ut som varande alkholister och drogmissbrukare.

Skamlig kampanj, BR, ni borde skämmas! Betydligt bättre än så har vi medlemmar rätt att kräva av er.

Missförstå mig inte nu, jag har egentligen inget emot alkolås. Det jag vänder mig mot är att kampanjen är riktad mot allmänheten för dyra pengar. Det är ju mot bussåkarna, de som är medlemmar i BR, som en INTERN kampanj ska riktas.

Eller är det så att BR använder våra, medlemmarnas pengar, för att skapa uppmärksamhet från allmänheten och på så sätt skynda på ärendet?

Och naturligtvis, idag, just idag, ringde en konsult någonstans ifrån och erbjöd ett alkolhol- och drogprogram för att testa våra förare. Men va f--, vad har ni ställt till med BR? Det här är ju pinsamt.