Jag kan inte förstå hur vissa fackförbund ibland tänker. Självklart ska det finnas fackförbund, de är säkert bra ibland. Motpoler är aldrig fel. Men ibland undrar jag om de överhuvudtaget har något existensberättigande.
I helgen läste jag om en sjuksköterska som hade tagit en nakenbild av en patient och sedan lät bilden gå runt som ett allmänt skämt på avdelningen.
I min värld är sådant oförlåtligt, i min värld tillåts inga kränkningar av andra människor. I de flesta världar anses sådant så lågt och oförsvarligt att det bara inte tillåts, what so ever.
Alldeles självklart blev denna människa uppsagd från sitt jobb. Men det är nu facket träder in och ikläder sig Djävulens mantel.
De kräver nu att kvinnan ska få behålla sitt jobb och som grädde på moset bör hon dessutom få skadestånd. Man tager sig för pannan!
HUR kan man som fackförbund tycka att hennes beteende är okey? HUR kan de tycka att en så förnedrande och kränkande behandling av en medmänniska ska belönas med skadestånd för att arbetsgivaren, med all rätt, reagerar med kraft och ursinne mot ett sådant beteende.
Med ett visst mått av ansträngning kan jag på något vis ändå köpa tanken att sjuksköterskan kan få behålla sin anställning, om än med andra arbetsuppgifter. Alla bör väl få en andra chans. Kanske. Men att kräva skadestånd är ju bara för mycket.
Varför fördömer inte facket ett sådant här beteende, varför nöjer de sig inte med att bara kräva att personen ifråga får behålla en anställning? Varför klämma till med ett skadesståndskrav som en slags belöning? Varför kan inte även facket uppträda med vanlig mänsklig etik och moral?
