Idag har två telefonsäljare drabbat mig. Eller snarare försäljare via telefonen. Det måste vara ett speciellt yrke. Verkar vara precis hur jobbigt som helst. Snacka om att ha tålamod. Både för säljaren och ”offret”. Särskilt när man ringer till mig.
Varje gång någon käck försäljare som jag aldrig pratat med börjar samtalet med ”- nämen tjenare Göran, hur är läget i storstan då, å bussarna, dom rullar va, ha-ha-ha, har du tid bara någon liten minut med mig va, jag har en grej för dig förstår du som du bara inte kan missa va.”
Det är då jag känner den där krypande obehagskänslan strömma upp genom kroppen och jag får allergiska utslag. Längtar liksom plötsligt efter en - poff - smack - boxboll. Eller ut på havet.
Nio gånger av tio svarar jag ”-nej” på tidsfrågan och ”- jo det kan jag” på påståendet att det är något jag inte kan missa. De flesta brukar då darra en aning på manchetten och ibland går det t.o.m att höra hur osäkerheten kryper fram. Det är kul.
Häromdagen tröttnade en kvinnlig säljare på mig och beskyllde mig efter en stund för att verka både trött och grinig så det var ingen idé att ödsla tid på mig. Det var också kul. Heder åt henne och segern till mig.
Värre är det med dem som ska konvertera mig från trött och grinig till pigg och positivt konsumtionsinriktad. Såna kan ta lite längre tid att trötta ut.
Men ibland inträffar undret då allt stämmer, då jag lutar mig tillbaka och tar till mig det fantastiska erbjudandet som jag bara inte får missa. Jag har ofta funderat på vad som gör mig positivt inställd.
Jag tror det beror på dialekten. En grötig skånska går bara inte att lyssna på. En överstruken etta på en femgradig poängskala i min interna ”Dialekt Challenge Trophy”. En riktig söderkis från Stockholm går också bort. Av sympatiskäl ger jag ändå två poäng.
Gotländska är en superhärlig dialekt men vete tusan om jag tycker den är seriös. Föresten är gotländska telefonsäljare en klar bristvara. Får ändå tre poäng. Säljare i Gnällbältet kring Närke måste ha det extra jobbigt. En simpel poäng. Med tvekan. Se det som stödpoäng.
Norrländska. Tryggt. Hembrä.., jag menar hemvävt. Och säker som en gammal Volvo alternativt som Amen i kyrkan. En fyraåenhalvare.
En go göbbe från Västkusten kan eventeullt nå lite framgång hos undertecknad om han eller hon inte ”tjötar” om framsidor och baksidor och gud vet. Fyra poäng. Ett enda ord om Änglar så blir det bara en svag tvåa.
And the winner is, tada, tada: Småländska. Utan tvekan. En trevlig smålänning och jag kan köpa nästan vad som helst. Hittills har smålänningar under årens lopp kostat företaget i runda slängar 30 miljoner och nu är de på mig igen. Någon gång måste jag lära mig säga nej även till smålänningar, men är det läge för det just nu när den här veckans lokala högkonjunktur håller på att blåsa öronen av oss?
