Jag har drabbats av en plötslig och djup kris. Innebandy-VM är slut och jag känner en slags separationsångest. Det känns idag inte längre som en utmaning att köra runt Kineser i Norden. Jag behöver en krishanteringsgrupp som tar hand om mig.
Eller va f-n, det är enklare att smita ut och tokkonsumera. Det ger samma effekt men är sannolikt roligare. Jag gör så i stället. Kanske nåt kul till barnbarnen skulle pigga upp.
Jag tror min kris måste förklaras; Efter att ha pratat nästan mer med VM:s transportkoordinator än med min fru den senaste veckan så känns det nu bara tomt. Ungefär som en ballong som någon petat hål på. Sladdrig och innehållslös.
Uppdraget är utfört, guldet är bärgat och har transporterats från Globen av - som sig bör - StockholmsBuss. Alla lagen har transporterats från förläggningarna till flygplatser och tågstationer. Team Ungern till Skavsta i morse var den sista VM-transporten.
Uppdraget var bland de största och svåraste vi haft och en riktig logistisk utmaning. Jag känner mig oerhört stolt att vi fixade rubb som stubb.
Nu återstår bara favoritsysselsättningen, att avfyra knappen F som i fakturering.
Men du, jag bara MÅSTE berätta om en tokgrej som hände på banketten efter finalen. Inte ens skvallerpressen kom åt den. Det var så här att en av Sveriges hjältar – vänta det ringer - jag måste svara ..