Så trist att jag inte kommer på någonting att gnälla över. Näe, bättre att berätta om livet istället. T.ex mitt liv. Oootroooligt intressant. Tycker jag. Men du kan ju alltid välja att lämna den här sidan till förmån för något roligare. Men då kanske du missar något.
Nu ska jag t.ex berätta om min stora längtan. Till havet.
Sjösättning av segelbåten i torsdags kväll. Äntligen. Sedan nedsegling till sommarplatsen i Trosa. Medföljande gast var en trogen kamrat. En riktig Norrman. Från Lillehammer. Trevlig typ. Dessutom tog han med sig sin son typ 25 år. Norrman även han tror jag. Eller om han är svensk och har dubbelt medborgarskap. Framgick inte helt klart under resans gång.
Hursomhaver, båten flöt enligt gjord beräkning. Masten kom på, ingen enkel match, 15 meter långstång ska ner i ett litet hål på däck. Men det funkade. Det gjorde inte vindmätaren, upptäckte vi när vi efter några timmar var klara och preciiiis hade gett oss iväg. Tillbaka och upp i mastkranen 15 meter för att mecka, trixa och fixa vindmätaren. Lätt match om man ägt bussar i 17 år. Allt man behöver är en burk silikonspray och en kraftig hammare.
Värre var att klättra upp i mastkranen. 15 meter rätt upp i skyn. Tänkte ett tag kolla in genom dörren till himmelen men jag hade annat för mig så jag lät bli. Om du undrar vad detta betyder så backa några steg och läs hur jag nästan blev religiös.
Äntligen klart för avfärd men vi orkade inte längre än till Bosön så där blev första natthamn. Nästa dag segling ner till Utö som var nästa natthamn. Stockholm skärgårds största gästhamn sägs det. Fan vet, för när vi kom dit var vi ensam båtgäst. Märkligt hur lata och bekväma människor blivit nu för tiden. Ingen äventyrslusta, bara hockey-VM och schlagertjafs.
När lördagsmorgonen gryr befinner vi oss i mellanmjölkens land. Ser inte längre än några meter. Mina vänner (!) Norrmännen ger upp, måste hem, och tar helt sonika skärgårdsbåten tillbaka till Stockholm.
Så där står jag på kajen, helt övergiven med min kära segelbåt. Min kära hustru och min kära dotter befinner sig i Trosa och väntar på att jag ska komma dit senare på kvällen. Det gör jag inte.
Efter ett tag seglar jag vidare alldeles på egen hand och har en helt underbar seglats. Inte en enda gång behöver jag träna på sjövägsregler. Snackade bara lite med en mås om livet och så. Han hade mer vettigt att säga än vad halva bussbranschen säger på ett helt år. Dessutom talade han tydligare.
När kvällen kommer ankrar jag upp i en vik och intar middagen jag inköpt på Utö. Rostbiff och potatissallad. En HEL flaska rött därtill. Men det vara bara en miniflaska så jag behövde inte ens blåsa i båtens alkolås morgonen efter.
Lyssnade på VM-semin i radio och hade det hur bra som helst. Schlagertjafset gick bort helt. Efter maten hopp ner i kojen för skönhetssömn. I och för sig obehövligt för mig men man vet ju aldrig när man blir ful..!
Söndag morgon bjuder på härliga vindar som dessvärre tvärdör när jag har sådär en timme kvar. Men det finns ju motor även på en segelbåt så efter några timmar kunde jag krypa in i min älsklings famn igen.
Snart måste jag ut igen. Väldigt snart.
