Jag - Göran Demnert - äger och driver StockholmsBuss AB sedan maj -89 och SällskapsResor AB sedan feb -05. Har bloggat sedan 2006. Många funderingar har det blivit.

Började cykla vintern 2014. Har sedan dess cyklat Vätternrundan 2014, 2015, 2016 och 2017. Mälaren Runt 2014, 2015 och 2016. Har också cyklat ett antal mindre motionslopp.

Har även cyklat från Malmö till Paris 2015, 2016 och 2017 med Team Rynkeby och ska göra det även 2018.

Gjorde min första Halva Ironman i Pula, Kroatien i september 2016. Gick åt h-e, men var kul ändå. Nu gör jag nytt försök i Zell-am-See i augusti 2017.

lördag, april 30, 2016

Jag på triläger - Mallorca dag 7. Morsning och goodbye

Sista dagen på min resa. Bedrövligt helt enkelt. Visst längtar jag hem till min Rynkeby-Bianchi, men jag kommer att sakna Cannondalen. Den var härlig att cykla på.

Alltså, jag längtar såklart efter min fru också. Kanske hon nu blir lite putt att jag nämner cykeln före henne,  men i praktiken så kommer hon ju först. Fattas bara.

Idag har varit en helt fantastisk dag. Körde nog ur mig mina sista krafter, det känns så just nu i skrivande stund, några minuter efter middagen.

Vi startade kl 07 med simning i havet. Dessvärre krockade vårt event med den stora cykeltävlingen Mallorca 312. För att komma till havet måste vi gå över en stor väg. Exakt den vägen där starten för tävlingen gick. Som startade kl 07. Vi kom inte över. Istället stog vi hela gänget och tokhejade när 4000 cyklister passerade. Det tog 30 minuter innan vi kom över gatan.

Cykelloppets absolut mest högljudda hejarklack

Till slut kom vi ner till havet och simningen påbörjades. Man kunde välja på distanserna 1900 meter eller 1500 meter. Tror jag. Var inte intresserad av någon. Valde att simma och plaska lite fram och tillbaka nära stranden för att känna på havssimningskänslan. Den var vidrig. Saltvattnet som man hela tiden fick in i munnen was killing me.

Skönheten och Odjuret. Eller om det är tvärtom.
Gruppens två simrookisar, Mr Ego och Martina. 
Ingen av oss kan simma jättebra. Ännu.
Vi simplaskade några hundratal meter fram och tillbaka nära stranden.

Efter simningen ännu en fullskalig frukost och sedan drog vi igång ett Ironmanliknande pass. Först cykling och omedelbart på det löpning. Man kunde välja olika sträckor på båda grenarna.

Jag valde 4 mil cykling följt av 7 km löpning. Det mesta jag testat tidigare är 1 mil cykling och 5 km löpning. Det här var jobbigt, rejält jobbigt för benen. Dessutom började det regna lite. Men bara lite. Elände och misär helt enkelt.


Rejält slitigt på slutet av löppasset.

Cykelpasset körde vi klart över min komfortzon, så det kändes i benen när löpningen började. Men löpet funkade ändå relativt bra. 

Vill man se det positiva så brände vi på rätt bra förutom när
någon backe sänkte farten och snittet betydligt.

Tror jag sprang fortare än tänkt, men dessvärre lyckades jag på något sätt stoppa min klocka efter 20 minuter så jag vet inte den exakta tiden. Trist, det hade varit kul att veta.

Kort sagt, en helt underbar dag. En äkta lattjolajbandag har det varit. Trots skitväder.

På kvällen gick vi några stycker på krogen för att äta en vanlig standardmiddag. Men självklart, det är ju ändå Valborg, så stog vi en stund runt restaurangens hyllning till Sverige och vår tradition.


Nu är träningsresan över, i morgon förmiddag lyfter planet mot Stockholm. Min första riktiga träningsresa är fullbordad. Sofia och svärson Jonas stannar kvar ytterligare en vecka precis som många andra.

Resan har varit över förväntan. Fantastiska och inspirerande medresenärer, och otroligt duktiga instruktörer. Ett topparrangemang av Team Snabbare  med Pål och Marika som huvudansvariga. Dom har faktiskt känts som pappa och mamma till oss typ 40-50 gäster och skapat en familjär stämning med bara positiva vibbar i alla lägen.  (Nej, jag har inte fått betalt för att skriva detta)

Vi får väl se om jag kommer tillbaka nästa år. Kanske jag då istället väljer en PRO-resa till Skottland och kollar slott och herresäten. Eller också åker jag till Mallis med Team Snabbare och kör skiten ur mig på ett triläger.

Om jag måste välja just nu vet jag svaret vilket leder till följande slutsats: Det är aldrig för sent.

Fan va kul jag har haft.


Jag på triläger - Mallorca. Dag 6. Beslutsångest och lattjolajban x 2

Vaknade med tungt huvud. Befann mig i gränslandet där man inte riktigt vet hur man mår. Antingen feber eller bara rejält trött efter ovanligt mycket fysiska aktiviteter under veckan.

Hur skulle jag göra nu då? Dagen bjöd på så många val.

- Ligga på rummet och tycka synd om mig själv? Verkade trist.
- Löpning i berg? Gick fetbort.
- MTB-cykling i samma berg? Fetbort.
- Vandring i samma berg? Nja, mm, kanske passar bra idag.
- Cykling 12 mil? Sounds nice. Det var rätt många som tyckte samma sak.



Så det blev cykling. In med två Alvedon så kör vi. Det räknas väl inte som doping?

Som vanligt en osäker känsla över om jag orkar hänga med i tempot. Två grupper, en snabb och en inte lika snabb. Kul val. Sån är jag, tror alltid att jag inte räcker till.

Men vi tuffade på, inga problem att hänga med, förutom såklart i de jobbigaste stigningarna. Var till och med uppe och drog några gånger bredvid Johanna som var draglok hela dagen lång.

Gillar egentligen inte att ligga och dra, men ibland är det rätt kul. Som den här gången. Johanna är en frisk fläkt som gärna gasar på. Kul att försöka hålla sig jämsides med henne längst fram. Några gånger fick vi smäll på fingrarna för vi drog för hårt.

På någon av frifartssträckorna kunde jag inte låta bli att ta en selfie.
Om man kollar lite extra kan man se ett sånt där 
svårtytt MonaLisa-leende, är han lycklig eller olycklig?
All övrig jämförelse med MonaLisa överlåter jag till betraktaren.


I princip körde vi aldrig vilse. Vi tog några få gånger
bara en annan väg än vi först tänkt, s.k. flexibel problemlösning.


 Lunch i solen på torget i Petra


Samma sol, samma torg.

Den här rundan körde vi. Inga överjävliga backar.

En riktigt bitter sak med den här rundan. På den absolut sista biten tillbaka, när vi körde utefter bukten, så blev det fri fart.

Det har förresten varit en kanobra grej, ofta fri fart och återsamling långt fram. Alltid fri fart i jobbiga backar och återsamling på toppen. Hur bra som helst.

Hursom, jag drar iväg, får se Axel som ligger 25 meter framför. Blåser motvind, så jag tänker jag maxar lite så jag kan ta hjul på honom. Närmar mig sakta men säkert. 

Då blåser ovan nämnde Johanna med Martina på hjul bakom förbi. Axel fattar direkt och ställer sig upp och trampar ifatt och lägger sig på Martinas hjul.

Dom där hänger jag på tänkte jag, men försent, då hade de hunnit braka iväg säkert 50 meter framför mig och jag insåg att jag var rökt redan innan jag ens försökte komma ikapp. Bittert. Tungt. Hade varit superkul att testa mina watt i benen mot tjejerna och Axel.

After trainingyogan avslutas med avslappning.
Yogainstruktören Marika slappnar av på ett
för mig underligt sätt. Men respekt, vilken kroppskontroll


Sen bidde det kväll och det vankades festmiddag. Iväg typ 40 pers med lokalbuss till middagslokalen nere i Alcudias hamn.

En glad och mycket trevlig tillställning

Kvällen avslutades på en bar med ett mindre sällskap. Om du undrar om vi bara pratade utan att dricka något så togs bilden innan sportdrycken serverades.

Sofia visade även sitt partytrick, hur man trollar bort en axel.


Jag på triläger- Mallorca, dag 5
Jag på triläger - Mallorca, dag 4

torsdag, april 28, 2016

Jag på triläger - Mallorca, dag 5. Regn, löpning och baksmälla

Regn idag. Cyklingen inställd. Vafalls? Stentuffa triathleter ställer in cykling för lite regn? Men doppa sig i havet går an. Skumt.

Näe, jag tycker Rynkebyregeln Vi cyklar i alla väder, borde gälla även triathleter. Ska lägga det som förslag i förslagslådan till nästa års resa.

Men hur som helst, de stentuffa, nåja, triathleterna hade idag på förmiddagen, istället för cykling, långsimning 4 km i havet. Jag avstog den övningen. Är inte riktigt där än. Vare sig att simma långt ow eller att kalla mig triathlet.

Tycker inte ett supersprintlopp i Stockholm Triahtlon förra sommaren är tillräckligt kvalificerande för att kalla sig triahtlet. Men jag jobbar hårt för att uppnå det fina epitetet.

Fast det hade varit superkul att testa långsimning. Kanske inte 4 km, men en liten bit i alla fall. Men det kommer fler ow-pass som förhoppningsvis passar mig lite bättre.

Men regn eller inte, jag ville inte sova bort förmiddagen, dessutom måste jag ju följa regeln, jag är ju ändå på en träningsresa.



Så jag trotsade regnet och gav mig ut på en egen liten löptur. 5 km blev det i ungefär det tempo jag måste hålla i Pula i september för att hålla min tänkta race plan.

Det var en skön löptur, kändes bra att få lufta ur kroppen lite efter gårdagens bergstur. Försökte även att applicera tipsen jag fick under löpteknikpasset häromdagen. Kändes rätt bra, men efter några hundra meter så var jag ju tillbaka i Göranlufset igen.

Påt igen några hundra meter, tankar flyger iväg och så sjönk jag tillbaka till elefantlufsandet igen. Men om jag håller på sådär så kanske jag en vacker dag springer lika antilopelegant som Mattias gör.

Näe, det kommer jag aldrig att kunna, men i drömmar och tankar är allt möjligt.


 Av rättviseskäl valde jag att springa i Fredrikshofuniform

Dags för lunch. Det blev tillsammans med Martina. Det är ju sånt här som är så kul med en sån här resa. Man träffar nya människor som kan berätta om massa kul saker de gör eller har gjort.

Spännande att få inblick i andra människors liv. Martina berättade att hon och hennes sambo klättrar i berg lite här och där i världen, t.ex Mont Blanc. Fantastiskt intressant att lyssna på.

När lunchen var uppäten var det dags för teori. Träningsoptimering.


Ulf och Pål berättade hur träning funkar, om pulsklockor, hur man kan använda dom, VO2max, tröskelpuls, och alla andra sorters pulsnivåer pratade de också om. Och lite hur man kan lägga upp en träningsplan på lång sikt. En intressant föreläsning.

Dessvärre fanns ingen mer programpunkt som passade mig, så jag gick upp på mitt rum, en mindre lägenhet faktiskt. Började känna mig lite halvrisig, tryckte i mig två Alvedon, la mig på soffan för att vila lite.

Somnade som en sten och vaknade av telefonen kl 18, där Sofia undrade varför jag inte var på eftermiddagsyogan, eller snarare after trainingyogan. Och framförallt varför jag inte var på det obligatoriska infomötet kl 17:45.

Kändes som en rejäl baksmälla, det var väl kroppens sätt att säga att nu gubbjävel får du tagga ner lite. Det behövs lite vila emellanåt också.

Blev lite piggare efter middagen så ikväll blir det en tidig sänggång, i morgon har jag anmält mig till en distanscykling lite drygt 12 mil.

Håller tummarna att det inte bara är snabbisar i den gruppen. Å andra sidan har jag ju smygtränat lite på att köra ensam på Mallorcas landsbygd.

Idag blev det en halvtrist dag, regnigt och rätt händelsefattig. Det kan ju inte vara lattjolajbantillvaro jämt. Hur skulle det se ut.

Hörs i morrn.


Jag på triläger - Mallorca, dag 4

onsdag, april 27, 2016

Jag på triläger - Mallorca, dag 4. Piggen och gubbe på villovägar

Skulle inte skriva det jag skrev igår om svärsonens lek. Idag körde han den uppdaterade moderna versionen, kör ifrån svärfar och låt honom sen köra vilse. En kul lek som sprider sig bland ungdomar har jag läst på nätet.

Det här blir en lång blogg, extra mycket att berätta idag. Så jag förstår om du hinner somna innan du läst klart. Helt okej, du kan fortsätta läsa i morgon.

Vi börjar med det roligaste, en bild på mig.

En minst sagt nöjd Mr Ego på toppen av Piggen.

Dagen började med att vi lastade våra cyklar i en buss, eller rättare sagt i bussens släp.

42 personer hade annammat dagens höjdpunkt, Stora  Bergsturen. Innehållande bl.a att ta sig över Piggen, Puig Major, Mallorcas högsta berg.

Ett fint arrangemang av Team Snabbare.  Av 42 personer fanns det 11 ledare och två läkare. Kändes tryggt.

Vi delades in i tre grupper, dom snabba som absolut dessutom, förutom stora turen, skulle köra Sa Calobra, mellangruppen som kanske även skulle köra Sa Calobra och lugna gruppen som absolut inte skulle köra Sa Calobra.

Jag valde självklart lugna gruppen. Precis som svärson Jonas. Dotter tillika medarbetare Sofia valde att stanna hemma och simma istället. Hon hatar cykling, körde Mallorca Halv Ironman förra året, vilket hon gjorde superbra, men vägrar sedan dess att sätta sig på en cykel. Märkligt.

Ett organiserat kaos innan vi kom iväg

Så kom vi då små småningom till själva höjdpunkten, vi skulle över Piggen. Men först en liten uppvärmning till Valde-nånting, också högt upp. Stigningen dit var jobbig men inte uberjobbig.

Fri fart både uppför och nerför. Kändes fint. Sen kom Piggen, Mallis längsta stigning, 1,4 mil innan man når toppen. Inte en enda platt avsats att vila på. Genomsnittslutning 6 % har jag läst mig till. I genomsnitt alltså.

Jag gick in i min bubbla och trampade på. Fy satan så jobbigt det var. Värmen steg och jag kände Pariscyklingsvibbar där jag överhettades inifrån. Vägen gick efter en bergssida och solen vräkte på. Upp mot 30 grader.

Så efter några kilometer var jag tvungen att mikrostanna och hälla kallt vatten på nacke och rygg, Sen upp på sadeln igen. Var tvungen att göra samma sak några gånger till och den fjärde gången kände jag att nu började det bli överjävligt jobbigt.

Nu föreslår jag att min kära fru hoppar över kommande textstycke.

Jag körde alldeles själv, svärson Jonas och några till tuffade på som tåget så dom såg jag inte röken av. Långt bakom mig chefen Pål och ledare Linda och Mia.

Så där satt jag på ett vägräcke och pustade ut när jag får syn på de tre bakom. Mia är inne i flowet så hon och Linda tuggar vidare uppför. Pål stannar hos mig och frågar hur jag känner mig.

Det sa jag inte, men jag började känna mig lite yr, men ville inte för allt smör i Småland avbryta. Så jag tryckte i mig en gel, drack vatten och så kändes allt bra igen. Upp och iväg igen.

Efter en stund säger Pål att jag kanske ska trampa med lite lägre kadens och använda lårmusklerna mer istället, så då gör jag det och plötsligt kändes det mycket lättare och lika plötsligt hade vi trampat ytterligare 2,5 km och vi var uppe. Tack snälla Pål för det tipset, ibland behövs så lite för att få en stor effekt. Tänk om jag trampat så hela tiden?  

Klart man måste få en bild när det skithöga berget besegrades.  Det är bilden högst upp. Det blev en film av händelsen också. Tack Linda för den.



Sen bar det utför så det stog härliga till, Nytt hastighetsrekord för Mr Ego.


Nu börjar jag nog blanda ihop tidsperspektiven lite, men någonstans när vi stannade för en snabbfika stötte jag på några teamkompisar från Team Rynkeby.


Göran Den Äldre, Lars, Göran Den Yngre.
Så kallades Göran och jag förra året så vi inte blev hopblandade.

Lunchstopp i staden jag redan glömt namnet på, men vad gör väl det. Nu kommer massa bilder på folk som du kanske inte vet vilka det är., Spelar ingen roll, det är ändå superhärliga människor.




Mia och Pål

 Doktorn. Jättepinsamt, men nu kommer jag inte
ihåg hans namn. Sorrry Doc.


Nina. Lätt att komma ihåg, så kallar jag min fru


 Kristina. Ännu lättare att komma ihåg. Så heter min fru


 Linda. Superenkelt att komma ihåg,. Har känt henne länge


Mr Ego och svärson vahettere Johan, Jonas, Jobert eller nåt
Han ville vara längre än mig, därför ställde han sig på avsatsen

När alla grupper hade kört sina backar, återsamling och sen hemfärd ca 5 mil.
Nu i huvudsak nerför och sedan platt.

Jonas och Nina drar iväg först, sen jag och sist Pål, Linda och Mia. När jag efter någon mil efter en helt igenom fantastisk nerfärd på serpeninvägar landar jag på platten men ser inte någon annan cyklist.

Efter ett tag inser jag att Jonas och Nina svängt av en väg som inte jag gjorde. Så kontentan av det blev att jag plötsligt befann mig ensam på Mallorcas landsbygt utan att veta var jag var och vart jag skulle.

Tur att jag inte hetsar upp mig för småsaker, Kollade Google maps och insåg var jag var och ungefär vart jag skulle. Plättlätt. Bara att trampa på. Ett lite större problem var att jag inte visste var hotellet är beläget, Alcudia var allt jag visste. Och namnet på hotellet såklart.

Nu kan man kanske tro att jag var dötrött efter all klättring, men jag hade oanade krafter, satte mig i bocken och trampade på i hastighetshäradet 28-30 km. Fantastiskt. Kände märkligt nog en glädje och trot om du vill, men jag skrattade för mig själv hur kul det trots allt var att bli frånåkt in the middle of nowhere.

När jag kom till norra infarten till Alcuda tog mitt batteri i telefonen slut. Plötsligt ingen karta och ingen GPS. Kunde inte ringa efter hjälp.

Men jag följde skyltar mot Alcudia och Centrum. Frågade en local om vägen, allt han gjorde var att vifta åt höger så dit svänge jag. Vilse igen. Sen såg jag ett hotell som hette Viva. Gick in i repan och frågade var Viva Blue låg. Fick två kartor för att hitta rätt. Jag befann mig på helt fel ställe, men hittade till slut rätt. 

Som absolut sista cyklist på dagens Stora Bergstur glider jag elegant in på restaurangen och intar en i princip gourmemiddag, en Cesarsallad samt en öl. Mat och dryck absolut en av de godaste i historien.


 Den här vägen cyklade jag, ca 1 mil längre än dom andra.


Dagens diagram

I morgon har jag ingen aning om vad jag ska göra, orkar inte kolla programmet just nu.

Nu strax i säng, vet inte om det funkar, är fortfarande tokhög av endorfiner. Men om jag somnar ska jag drömma fantastiska drömmar: Jag HAR cyklat över skithöga berg, jag HAR cyklat över skithöga berg, jag HAR cyklat över skithöga berg.

Fan vilken kul dag jag har haft.

Hörs i morrn.


tisdag, april 26, 2016

Jag på triläger - Mallorca. Dag 3. Yoga, cheesecake och simning

Äntligen en sån där dag jag har längtat efter. Sol och Mallorcavarmt. Nästan vindstilla.

Härlig start på dagen med morgonyoga i soluppgången

Även idag blev det morgonyoga. Rätt många valde att simma i havet i stället och rätt många valde att ta sovmorgon. Men varför sova bort sin ungdom? Nä, lika bra att sparka igång kroppen på en gång.

Efter yogan, fullskalig frukost och sen valde svärson Jonas och jag bort gruppcyklingen. Vi valde istället att bilda en alternativ grupp, cheesecakegruppen. Men eftersom vi var rent urusla på att marknadsföra vår grupp, så blev det bara Jonas och Mr Ego.

Men vi fick tumme upp av chefen Pål som tyckte vi gjorde bra som höll cheesecaketraditionen vid liv. Den har blivit lite bortglömd, erkände han.

Men hur som helst, trots bristande kundunderlag bestämde Jonas och jag att vi kör klunga. Jonas tog på sig rollen som etta i draglaget, och jag tog det jobbiga kneget som grindvakt.

Det var inte helt lätt att få med hela klungan på bild,
men till sist lyckades jag.

Draglaget körde förträffligt. Jämn och fin hastighet. Det var annat än första gången Jonas och jag cyklade ihop för några år sedan.

Då började han omedelbart efter 1 km med den berömda cykla-ifrån-svärfar-leken. Jag gillade inte den leken.

Men nu har han vuxit till sig lite, den gode svärsonen. Utvald och godkänd av mig och min kära hustru. Det var några som gjorde tappra försök att få min dotters hand, men ingen lyckades övertyga.

Så plötsligt kommer Sofia hem och presenterade Jonas. "-honom vill ha vi" sa jag och hustrun i korus. Och så blev det. Vill du läsa om hur deras fina bröllop gick till kan du kolla HÄR.

Åter till dagens äventyr. Tycker jag själv gjorde ett stålande jobb som grindvakt. Släppte inte in en enda icke önskvärd cyklist i klungan. Men så gjorde jag ju lumpen 1971 som militärpolis också.

Vi landade efter några mil i byn Petra.



Där intog vi en smarrig cheesecake och kaffe.

Det var värt 2,5 mil cykling.

Vem sätter sig plötsligt vid bordet bredvid? Jo Urban från
förra årets Team Rynkeby Stockholm. Ett trevligt återseende.

Vi småpratade lite och jag skulle berätta om gårdagens äventyr. Vet det redan, sa Urban, jag följer din blogg. Det var ju kul.

Sen fick vi bråttom hem för att inte missa nästa programpunkt, simning i både teori som i praktiken.

 Ulf delar med sig av sin simerfarenhet.

Ulf gav massor av tips för hur man ska simma effektivt, snabbt och bra. Precis om Mattias gjorde under löptekniken igår.

Efter en timmes teori var det dags att plumsa i vattnet för praktiska övningar.

Mr Ego låååångt efter de andra. 
Pricken du ser långt bort i bassägen är jag.

Det var lite det här jag var rädd för. Alla andra, precis alla andra, är ju tusen gånger bättre än mig. Du ser ju på bilden, när jag simlufsar tillbaka står alla andra redan i andra änden och vilar.

Men vad kan man göra? Man kan göra så gott man kan. Och det gjorde jag. Det som hände idag var, trots allt, att en 25:a kändes oändligt mycket lättare än tidigare. Kanske en snabb bassäng, kanske en utomordentligt duktig instruktör. Eller så har jag helt enkelt blivit ett myrsteg bättre än senast jag simmade.

Hur som helst så gick simtimmen väldigt fort och jag hade superkul. Och lärde mig massa nya tekniksaker att ta med i min simning.

Det enda målet jag har med simningen är att jag på något sätt ska simma 1900 meter den 18:e september på högst 70 minuter. Thats all.

Sen hände något konstigt. Efter simningen hade jag inget mer att göra. Då var klockan 3, då vilade jag lite på sängen, och plötsligt insåg jag att allt jag ätit under dagen var en cheesecake och två små bitar av en Toblerone.

Sen var det hastigt och lustigt dags för dagens infomöte så det blev ingen föda förrän efter infomötet, dvs kl 18:30. Då var jag rejält hungrig.

 Två portioner pasta och potatis, 
en öl och en flaska vatten. Föredömligt.


Efterrätten gick heller inte av för hackor

I morgon väntar en rejäl utmaning, Stora Bergsturen. Avstår dock avstickaren för att utmana Sa Calobra, den utmaningen tar jag senare i veckan. Kanske.

Nu är det dags att attackera kudden. Ska drömma positiva drömmar. Jag kan cykla över skithöga berg, jag kan cykla över skithöga berg, jag kan cykla över skithöga berg.

Hörs o morrn.

Jag på triläger - Mallorca, dag 2
Jag på triläger - Mallorca, dag 1.
Jag på triläger - Mallorca, dag -1.



måndag, april 25, 2016

Jag på triläger - Mallorca. Dag 2. Yoga och Formentor

Kickstartade dagen kl 07 med morgonyoga på stranden.  Rent teoretiskt liksom romantiskt i soluppgången med havet lätt böljande bara 25 meter framför oss.

I praktiken blåsigt, kallt, molnigt och vågigt.

Yogaledare Marika i full blom visar oss andra.

Men det här med yoga. Vet inte riktigt. Svårt för en stel gubbe som aldrig yogat och som är usel på stretching rent allmänt. Testade yoga i rent rehabsyfte när jag fick stroken för fem år sedan. Blev utvald att vara med i en yogagrupp som jämfördes med en referensgrupp som inte körde yoga.

Vet inte resultatet, men redan då hade jag knepigt att ta till mig yogans förträfflighet.

Men jag är en modern kille som gärna försöker en gång till. Eller rättare sagt, om jag ska vara ärlig, jag blev dittvingad till passet av min kära dotter.

Nu ska du för höra. Det var rätt skönt att starta dagen på det sättet. Jag var stel och hade lite svårt med vissa rörelser, men efteråt kändes det jätteskönt. Så det får bli morgonyoga alla dagar den här veckan tror jag. Blir nog bra för kroppen.

Sen blev det frukost, rejäl frukost. Och sen, sen startade vi cyklingen. Formenta stog på programmet.

Jag valde den lugna gruppen, som dessutom hade lagt till en extrasväng på några mil för fika.

Lugn grupp kändes lagom, man har väl kört med Fredrikshof och vet vad det är, lugnt, najs, lågpulsträning.

Tjenare. Nu är jag ju på träningsläger med unga frista starka triathlonmänniskor. Skulle nog säga att den lugna gruppen idag motsvarade övre delen av Hofvets mellangruppshastighet och där vi stundom var uppe och fuskade i snabbgruppstempot. Jättelugnt. Men ser man på, gubben hängde med utan större problem. Fast nu snackar vi plattväg.

I bergen till och från Formenta hängde gubben såklart inte med. Det var fri fart både uppåt och neråt med återsamlingar lite här och där. Men jag tuggade på i min takt och tänkte som vanligt ett flertal gånger att nu skiter jag i det här och ringer en taxi, men jag tog en sväng i taget och plötsligt var jag uppe.


Svärson Jonas stark som en oxe var redan uppe när Mr Ego
hade en bit kvar. Mr Ego i gul Rynkebyuniform i högra delen av bilden.


Lite småbackigt kan man säga

Hade också en fin taktik att köra på näst lägsta växeln så länge jag bara orkade, för att liksom ha sista växeln som reserv. Det var en bra taktik och funkade kalasbra på hemvägen som inte alls kändes lika jobbig.

 På toppen hälsade jag på bergsgeten med okänt namn

Me and my bike. Jag är med på så många bilder,
så jag tycker cykeln ska framhävas lite.

Efter några minuter där uppe bar det av hemåt igen. Upp och ner, ner och upp. Till sista var vi nere och vi vek av till fikastället där lämpligt energi intogs. T.ex varm baguette med bacon och brieost, Sååå himla god.

Det här är vad jag kallar cykelfika med klass


Okey, en bonusbild på mig för att jag inte var med på fikabilden.


Så hem mot hotellet. I den "lugna" farten. Se ovan om du redan glömt vad det innebar idag.

Väl tillbaka blev det snabbt ombyte till löparkläder, för nu var det dags för en timmes löpteknik.

Mattias lärde några av oss att löpa snabbt, effektivt och skadefritt

Jag tycker det här är fantastiskt. Måste ha missat alla lektioner i hela livet vad som är bra att kunna om löpning. Jäddrar vad många detaljer det är att tänka på. Timmen gick fort och jag sög i mig allt som en svamp, för i löpning är det samma sak som i simning. Jag kan förbättra allt. Precis allting. Det var en superkul lektion och jag lärde mig massor.

Direkt på det följde den dagliga genomgången av Pål och Marika om morgondagens program. Fullspäckad såklart. Någon förvånad? Hand upp. Någon?

Pål och Marika.

Till sist. Äntligen. Middag.

Sofia och Roger ser lite slutkörda ut

Mer än så hanns inte med idag. Behöver ingen match mot kudden känner jag, idag kommer jag att somna ovaggad.

Hörs i morrn.

Jag på triläger - Mallorca, dag 1.
Jag på triläger - Mallorca, dag -1.