Jag heter Göran Demnert och är numera heltidsproffs. Endast sponsrad av Pensionsmyndigheten. Kort sagt är jag pensionär. Men möjligen bara på utsidan. Har bloggat sedan 2006, så många tusen funderingar har det blivit.

Började cykla vintern 2013 och har sedan dess cyklat Vätternrundan och ska 2020 cykla den för sjunde gången. Har även cyklat till Paris fem gånger med Team Rynkeby Stockholm och ska göra det för sjätte gången 2020.

Förutom cykling har jag på ålderns höst fastnat för triathlon. 2020 ska jag göra min femte start i Ironman 70.3.


onsdag, april 27, 2016

Jag på triläger - Mallorca, dag 4. Piggen och gubbe på villovägar

Skulle inte skriva det jag skrev igår om svärsonens lek. Idag körde han den uppdaterade moderna versionen, kör ifrån svärfar och låt honom sen köra vilse. En kul lek som sprider sig bland ungdomar har jag läst på nätet.

Det här blir en lång blogg, extra mycket att berätta idag. Så jag förstår om du hinner somna innan du läst klart. Helt okej, du kan fortsätta läsa i morgon.

Vi börjar med det roligaste, en bild på mig.

En minst sagt nöjd Mr Ego på toppen av Piggen.

Dagen började med att vi lastade våra cyklar i en buss, eller rättare sagt i bussens släp.

42 personer hade annammat dagens höjdpunkt, Stora  Bergsturen. Innehållande bl.a att ta sig över Piggen, Puig Major, Mallorcas högsta berg.

Ett fint arrangemang av Team Snabbare.  Av 42 personer fanns det 11 ledare och två läkare. Kändes tryggt.

Vi delades in i tre grupper, dom snabba som absolut dessutom, förutom stora turen, skulle köra Sa Calobra, mellangruppen som kanske även skulle köra Sa Calobra och lugna gruppen som absolut inte skulle köra Sa Calobra.

Jag valde självklart lugna gruppen. Precis som svärson Jonas. Dotter tillika medarbetare Sofia valde att stanna hemma och simma istället. Hon hatar cykling, körde Mallorca Halv Ironman förra året, vilket hon gjorde superbra, men vägrar sedan dess att sätta sig på en cykel. Märkligt.

Ett organiserat kaos innan vi kom iväg

Så kom vi då små småningom till själva höjdpunkten, vi skulle över Piggen. Men först en liten uppvärmning till Valde-nånting, också högt upp. Stigningen dit var jobbig men inte uberjobbig.

Fri fart både uppför och nerför. Kändes fint. Sen kom Piggen, Mallis längsta stigning, 1,4 mil innan man når toppen. Inte en enda platt avsats att vila på. Genomsnittslutning 6 % har jag läst mig till. I genomsnitt alltså.

Jag gick in i min bubbla och trampade på. Fy satan så jobbigt det var. Värmen steg och jag kände Pariscyklingsvibbar där jag överhettades inifrån. Vägen gick efter en bergssida och solen vräkte på. Upp mot 30 grader.

Så efter några kilometer var jag tvungen att mikrostanna och hälla kallt vatten på nacke och rygg, Sen upp på sadeln igen. Var tvungen att göra samma sak några gånger till och den fjärde gången kände jag att nu började det bli överjävligt jobbigt.

Nu föreslår jag att min kära fru hoppar över kommande textstycke.

Jag körde alldeles själv, svärson Jonas och några till tuffade på som tåget så dom såg jag inte röken av. Långt bakom mig chefen Pål och ledare Linda och Mia.

Så där satt jag på ett vägräcke och pustade ut när jag får syn på de tre bakom. Mia är inne i flowet så hon och Linda tuggar vidare uppför. Pål stannar hos mig och frågar hur jag känner mig.

Det sa jag inte, men jag började känna mig lite yr, men ville inte för allt smör i Småland avbryta. Så jag tryckte i mig en gel, drack vatten och så kändes allt bra igen. Upp och iväg igen.

Efter en stund säger Pål att jag kanske ska trampa med lite lägre kadens och använda lårmusklerna mer istället, så då gör jag det och plötsligt kändes det mycket lättare och lika plötsligt hade vi trampat ytterligare 2,5 km och vi var uppe. Tack snälla Pål för det tipset, ibland behövs så lite för att få en stor effekt. Tänk om jag trampat så hela tiden?  

Klart man måste få en bild när det skithöga berget besegrades.  Det är bilden högst upp. Det blev en film av händelsen också. Tack Linda för den.



Sen bar det utför så det stog härliga till, Nytt hastighetsrekord för Mr Ego.


Nu börjar jag nog blanda ihop tidsperspektiven lite, men någonstans när vi stannade för en snabbfika stötte jag på några teamkompisar från Team Rynkeby.


Göran Den Äldre, Lars, Göran Den Yngre.
Så kallades Göran och jag förra året så vi inte blev hopblandade.

Lunchstopp i staden jag redan glömt namnet på, men vad gör väl det. Nu kommer massa bilder på folk som du kanske inte vet vilka det är., Spelar ingen roll, det är ändå superhärliga människor.




Mia och Pål

 Doktorn. Jättepinsamt, men nu kommer jag inte
ihåg hans namn. Sorrry Doc.


Nina. Lätt att komma ihåg, så kallar jag min fru


 Kristina. Ännu lättare att komma ihåg. Så heter min fru


 Linda. Superenkelt att komma ihåg,. Har känt henne länge


Mr Ego och svärson vahettere Johan, Jonas, Jobert eller nåt
Han ville vara längre än mig, därför ställde han sig på avsatsen

När alla grupper hade kört sina backar, återsamling och sen hemfärd ca 5 mil.
Nu i huvudsak nerför och sedan platt.

Jonas och Nina drar iväg först, sen jag och sist Pål, Linda och Mia. När jag efter någon mil efter en helt igenom fantastisk nerfärd på serpeninvägar landar jag på platten men ser inte någon annan cyklist.

Efter ett tag inser jag att Jonas och Nina svängt av en väg som inte jag gjorde. Så kontentan av det blev att jag plötsligt befann mig ensam på Mallorcas landsbygt utan att veta var jag var och vart jag skulle.

Tur att jag inte hetsar upp mig för småsaker, Kollade Google maps och insåg var jag var och ungefär vart jag skulle. Plättlätt. Bara att trampa på. Ett lite större problem var att jag inte visste var hotellet är beläget, Alcudia var allt jag visste. Och namnet på hotellet såklart.

Nu kan man kanske tro att jag var dötrött efter all klättring, men jag hade oanade krafter, satte mig i bocken och trampade på i hastighetshäradet 28-30 km. Fantastiskt. Kände märkligt nog en glädje och trot om du vill, men jag skrattade för mig själv hur kul det trots allt var att bli frånåkt in the middle of nowhere.

När jag kom till norra infarten till Alcuda tog mitt batteri i telefonen slut. Plötsligt ingen karta och ingen GPS. Kunde inte ringa efter hjälp.

Men jag följde skyltar mot Alcudia och Centrum. Frågade en local om vägen, allt han gjorde var att vifta åt höger så dit svänge jag. Vilse igen. Sen såg jag ett hotell som hette Viva. Gick in i repan och frågade var Viva Blue låg. Fick två kartor för att hitta rätt. Jag befann mig på helt fel ställe, men hittade till slut rätt. 

Som absolut sista cyklist på dagens Stora Bergstur glider jag elegant in på restaurangen och intar en i princip gourmemiddag, en Cesarsallad samt en öl. Mat och dryck absolut en av de godaste i historien.


 Den här vägen cyklade jag, ca 1 mil längre än dom andra.


Dagens diagram

I morgon har jag ingen aning om vad jag ska göra, orkar inte kolla programmet just nu.

Nu strax i säng, vet inte om det funkar, är fortfarande tokhög av endorfiner. Men om jag somnar ska jag drömma fantastiska drömmar: Jag HAR cyklat över skithöga berg, jag HAR cyklat över skithöga berg, jag HAR cyklat över skithöga berg.

Fan vilken kul dag jag har haft.

Hörs i morrn.