Alltså, jag längtar såklart efter min fru också. Kanske hon nu blir lite putt att jag nämner cykeln före henne, men i praktiken så kommer hon ju först. Fattas bara.
Idag har varit en helt fantastisk dag. Körde nog ur mig mina sista krafter, det känns så just nu i skrivande stund, några minuter efter middagen.
Vi startade kl 07 med simning i havet. Dessvärre krockade vårt event med den stora cykeltävlingen Mallorca 312. För att komma till havet måste vi gå över en stor väg. Exakt den vägen där starten för tävlingen gick. Som startade kl 07. Vi kom inte över. Istället stog vi hela gänget och tokhejade när 4000 cyklister passerade. Det tog 30 minuter innan vi kom över gatan.
Cykelloppets absolut mest högljudda hejarklack
Till slut kom vi ner till havet och simningen påbörjades. Man kunde välja på distanserna 1900 meter eller 1500 meter. Tror jag. Var inte intresserad av någon. Valde att simma och plaska lite fram och tillbaka nära stranden för att känna på havssimningskänslan. Den var vidrig. Saltvattnet som man hela tiden fick in i munnen was killing me.
Skönheten och Odjuret. Eller om det är tvärtom.
Gruppens två simrookisar, Mr Ego och Martina.
Ingen av oss kan simma jättebra. Ännu.
Vi simplaskade några hundratal meter fram och tillbaka nära stranden.
Efter simningen ännu en fullskalig frukost och sedan drog vi igång ett Ironmanliknande pass. Först cykling och omedelbart på det löpning. Man kunde välja olika sträckor på båda grenarna.
Jag valde 4 mil cykling följt av 7 km löpning. Det mesta jag testat tidigare är 1 mil cykling och 5 km löpning. Det här var jobbigt, rejält jobbigt för benen. Dessutom började det regna lite. Men bara lite. Elände och misär helt enkelt.
Rejält slitigt på slutet av löppasset.
Cykelpasset körde vi klart över min komfortzon, så det kändes i benen när löpningen började. Men löpet funkade ändå relativt bra.
Vill man se det positiva så brände vi på rätt bra förutom när
någon backe sänkte farten och snittet betydligt.
Tror jag sprang fortare än tänkt, men dessvärre lyckades jag på något sätt stoppa min klocka efter 20 minuter så jag vet inte den exakta tiden. Trist, det hade varit kul att veta.
Kort sagt, en helt underbar dag. En äkta lattjolajbandag har det varit. Trots skitväder.
På kvällen gick vi några stycker på krogen för att äta en vanlig standardmiddag. Men självklart, det är ju ändå Valborg, så stog vi en stund runt restaurangens hyllning till Sverige och vår tradition.
Nu är träningsresan över, i morgon förmiddag lyfter planet mot Stockholm. Min första riktiga träningsresa är fullbordad. Sofia och svärson Jonas stannar kvar ytterligare en vecka precis som många andra.
Resan har varit över förväntan. Fantastiska och inspirerande medresenärer, och otroligt duktiga instruktörer. Ett topparrangemang av Team Snabbare med Pål och Marika som huvudansvariga. Dom har faktiskt känts som pappa och mamma till oss typ 40-50 gäster och skapat en familjär stämning med bara positiva vibbar i alla lägen. (Nej, jag har inte fått betalt för att skriva detta)
Vi får väl se om jag kommer tillbaka nästa år. Kanske jag då istället väljer en PRO-resa till Skottland och kollar slott och herresäten. Eller också åker jag till Mallis med Team Snabbare och kör skiten ur mig på ett triläger.
Om jag måste välja just nu vet jag svaret vilket leder till följande slutsats: Det är aldrig för sent.
Fan va kul jag har haft.
Jag på triläger - Mallorca, dag 2
Jag på triläger - Mallorca, dag 1.
Jag på triläger - Mallorca, dag -1.
Jag på triläger - Mallorca, dag 1.
Jag på triläger - Mallorca, dag -1.