Jag - Göran Demnert - äger och driver StockholmsBuss AB sedan maj -89 och SällskapsResor AB sedan feb -05. Har bloggat sedan 2006. Många funderingar har det blivit.

Började cykla vintern 2014. Har sedan dess cyklat Vätternrundan 2014, 2015, 2016, 2017 och 2018. Mälaren Runt 2014, 2015 och 2016. Har också cyklat ett antal mindre motionslopp.

Har även cyklat från Malmö till Paris 2015, 2016, 2017 och 2018 med Team Rynkeby och ska göra det även 2019.

Gjorde min första Halva Ironman i Pula, Kroatien i september 2016. Gick åt h-e, men var kul ändå. Ett nytt försök i Zell-am-See i augusti 2017. Gick åt fanders en gång till. Nytt försök i Ruegen i september 2018. Äntligen lyckades jag komma i mål.

fredag, oktober 30, 2015

En Race report utan race

Race report är nog en relativt felaktig beskrivning, det här är egentligen en reserapport. Om en s.k kompensationsresa till romantiska Rom. Om man nu tycker det är romantiskt att andas bilavgaser en stor del av dagen.

Känner att dylika kompensationsresor ihop med Hustrun är ett måste lite då och då om jag ska fortsätta på min numera inslagna bana, med mycket träning och långcyklingar. Dessutom är det förbaskat trevliga och mysiga små resor vi gör då och då.

Fast det här blir nog mer en bildberättelse än en fullständig rapport. Eller nåt mittemellan.

Det började i alla fall bra redan på flyget när juicen serverades.

Oj, tänkte jag. Hur kan de veta att jag cyklar?
Sen när jag såg att alla andra också fick en sån här mugg
blev jag självklart besviken.

Jag gillar egentligen inte att flyga. Trångt som attan för mina långa ben. Man har ofta långa ben när man är nästan 2 meter hög. Det är en nackdel.

Vid flightbytet i Amsterdam köpte vi på oss extra benutrymme á 189:- per person. Eller ben blir det väl, eftersom hustrun har betydligt kortare ben än vad jag har och inte behöver extra utrymme.

Från flygplatsen i Rom till hotellet var det lite läskigt. Fort gick det och
fildelare och linjer ses mer som rekommendationer än anvisningar.


Efter en härlig skönhetssömn blev det en superhärlig hotellfrukost.
Vänligen notera omfattningen av frukosten. Det skulle bli annat
lite längre fram.

Efter frukosten ut på stan för att turista.


Dåtidens Friends Arena. Fast då hette den Collosseum.
Tror att hardcorepubliken även på den tiden höll till 
på Norra Stå och skrålade "Låt han dö, låt han dö".


Ett dödsbringande vapen?

På kvällen gick vi ut och åt och på vägen åt jag en stor härligt god glass. Italiensk glass måste vara världens absolut godaste. 

Senare på kvällen började jag må lite tjyvis. Vaknade kl 01 att magen inte riktigt ville vara med och jag kände att jag började bli varm. Jag misstänkte omedelbart glassen som boven i dramat.

Febern steg sakta men tämligen stadigt. Vid mitt läge i livet har jag hunnit med att lära känna min kropp rätt väl. Den beter sig exakt likadant när jag får feber.

Vid 38 grader mår jag pyton och måste lägga mig. Vid 39 börjar jag yra och mumla osammanhängande. Vid 40 grader börjar jag mumla efter mamma. Lite skumt va? 

Lite pinsamt trots allt även om jag knappt är medveten om det. 

Men jag hade i alla fall kämpat mig igenom resten av den natten och hela förmiddagen efter. Men nu hade febern tagit mig till "mamma, mamma-nivån".

Då kände Hustrun att det var hög tid att ringa efter en läkare.


Kände mig lite som Lance Armstrong.

Il doctore kom efter en timme, dvs strax efter lunch, och tryckte på magen, mätte blodtryck, puls, kollade ögon, tunga och hals. Och ställde tusen frågor som Hustrun och jag lyckades besvara, även om jag var lite halvborta just då. Han garanterade att det inte var glassen som var orsaken till mitt problem.

Sen tjongade han in en spruta i skinkan, gav mig tre tabletter och ett recept som skulle hämtas ut på apoteket och inmundigas efter ett särskilt schema. Ytterst viktigt.

Fick även med ett gäng såna är skumma ampuller
som jag skulle ta två ggr om dagen i fem dagar.

Sen berättade han att om en timme skulle jag känna mig piggare och dagen efter skulle jag börja äta normalt, men de stora big no-no var allt som var fett, ingen alkohol, ingen glass, bara vitt bröd utan smör, inget kaffe, ingen choklad. Pasta var att föredra.

När han var klar ville han ha betalt, 280 euro för 45 minuter.
"-Cash only, Madam", sa han till Hustrun. "-No cards".

Det blev ju lite bökigt eftersom hon bara lyckades skrapa ihop 255 euro ur våra plånböcker. Så Hustrun fick bege sig ut på jakt efter en bankomat. Och ett apotek.

Sen somnade jag och vaknade nästa morgon pigg som en mört.

 Första frukosten efter "nära-döden-upplevelsen".
Det är nu du ska jämföra frukostbilden från första morgonen.


20 timmar efter Il Doctores besök och behandling.
Mr Ego on the road again.

Den dunderkuren som jag fick kan nog knappast vara godkänd i Sverige. Tror inte heller jag bör ställa upp i någon tävling närmaste tiden ifall det blir dopingkontroll.

Undrar om Lance A. kände likadant efter sina behandlingar, en rent magisk känsla att man liksom lite plötsligt orkar hur mycket som helst

Dagen efter promenerade vi omkring som om inget hade hänt. En lite konstig känsla faktiskt.


 Plötsligt dyker en liten cykelaffär/verkstad upp i ett hål i en vägg.
Skylten ovanför dörren är skriven med gamla cykelkedjor.
Blev lite sugen på en skitläcker cyklocross inne i butiken,
men Hustrun röstade ner köpförslaget.


Tycker affärsinnehavaren har en trevlig inställning.

 En annan butik valde en helt annan typ av sortiment.

Klart vi kollade var Anita Ekberg badade. Tyvärr var den tom på 
vatten pga reparation. Dessutom var den omgärdad av avstängningsgaller.

Om italienska trafikanter
I Rom var cyklister lätträknade. De som trots allt cyklade gjorde det med livet som insats såg det ut som. Självklart utan hjälm för att göra livet mer spännande.

Vespor i massor och små små bilar verkade vara Da Shit i Rom. Praktiskt. Vespaåkare och bilar verkade ha ingått en pakt att gående är lovliga byten. Ingen, absolut ingen, stannade frivilligt för att släppa över gående över gatorna.

Men trafiken verkade funka i ett till synes organiserat kaos.

Många begåvade och kreativa parkeringslösningar behövs
för att infrastrukturen ska fungera. Ingen verkade bli sur eller arg.

Om italienska män
Om jag var tjej skulle jag falla i trance mest hela tiden. Skitsnygga karlar och de flesta jättesnyggt klädda oavsett ålder. Och jag såg minst lika många herrklädesaffärer som affärer för tjejer.

Om italienska kvinnor
Nu är det så att även Hustrun läser mig blogg så jag kan väl sammanfatta min syn på italienska kvinnor som att de ser väl rätt okey ut. Men mellan dig och mig så är väldigt många ohyggligt snygga och vackra. Ohyggligt snygga. Men självklart, ingen når ändå upp till Hustruns nivå.

Om italienska restauranger
I Rom behöver man inte leta efter matställen. Finns sjuhundra i varje kvarter. De flesta för turister, men vi hade tur. Två gånger råkade vi hitta lokala krogar där det knappt fanns en enda turist, förutom Hustrun och jag, bara "locals".

Fotboll är viktigt för en italienare. I alla fall för män.

Båda gångerna fick vi serverat oss himmelskt god mat. Stor skillnad mot de "vanliga" krogarna. Det var kul att vi hittade guldkornen.

Men herrejesus så mycket italienare röker. Har inte sett så många rökare på årtionden. De borde skämmas. Veta hut. Man kan faktiskt få cancer av rökning.

Ja, sen var de dagarna över och vi flög tillbaka till vår vanliga vardag. Den är inte grå, den är härlig. I morgon blir det teaterbesök och på söndag blir det cykling.

Livet är kul igen efter en kortvarig dipp i Rom.

Det kan vara vackert även högt uppe i skyn på 10000 meter.

söndag, oktober 25, 2015

Suffer score: 88, Enjoyment score: sky high

Idag var det säsongsavslutning med Audax norrort. En rackarns behaglig tur blev det i ett sagolikt härligt höstväder. Vi var tretton gubbar och en tant. F´låt Torun, jag menade tjej såklart. Skrev fel bara.

Foto: Ulf Eweman

Enligt Strava var dagens Suffer score 88 vilket, om jag fattat saken rätt, är tämligen blygsamt. Kort sagt, det var en pulszon 2-tur som är en helt perfekt träning på lång sikt.


Det som inte registreras i Strava är någon slags nöjdhetsscore. Om det funnits hade den scoren slagit i topp. Det är superskönt att köra 10 mil utan att pulsen går överstyr och man inte behöver jaga som en galning för att hänga med. Det är förstås kul det också, men inte såhär års.

Det är såhär man bygger inför nästa säsong. Blandat med lite annat förstås.

Idag blev det två fikapauser, första efter 4 mil, en kortare med fika och bulle.

Foto: Ulf Eweman

Den andra, efter 7 mil. Där blev det kaffe och förberedda superfärska, himmelskt goda mackor.


 Färskare mackor går inte att få.
Foto: Ulf Eweman


Foto: Ulf Eweman

 Ostulet foto


Ostulet foto

Sen cyklade vi vidare i sedvanlig huller-om-buller-ordning
Foto: Ulf Eweman


Audaxsäsongen 2015 sista gruppbild. 
Måste lära mig till nästa säsong att ta av mig hatten vid gruppfoto.
Foto: okänd ung kvinna. Kameran tillhör dock Ulf Eweman

Nu ser jag faktiskt fram mot vintercyklingen som hardcoregänget i Audax norrort ägnar sig åt. Mitt företags nya Postcykel passar perfekt för sådant. Ett par schyssta dubbdäck behöver bara inköpas. Sen kan StockholmsBuss brev delas ut miljövänligt även under vintern.

Men dagen tog inte slut med cyklingen inte. Nä nä, sen var det dags för barnbarnkalas. Gissa med vad? Jo mer kaffe, nu med tårta och kakor.



Roliga moderna Tv-spel är tydligen inget för farfar. Fick inte ens prova.

onsdag, oktober 21, 2015

Framtidens idrottskvinnor valde StockholmsBuss

Kunde inte låta bli. Fick den här bilden idag från Järfällagymnasterna. Tycker den är supergullig så jag kunde inte låta bli att publicera den här på bloggen. Med benäget tillstånd av Järfällagymnasterna, är väl bäst att tillägga.

Rubriken är som vanligt kvällstidningsinspirerad, bara en halv sanning. Det var deras ledare som valde bussbolag. Smarta ledare måste jag säga lite oblygt och lagom anspråkslöst.

De här små knattarna tränar gymnastik och har nyligen varit på en tränings- och tävlingsresa. Självklart med buss och självklart med StockholmsBuss. Det ÄR tufft att åka buss. Coolt liksom.


Tänk, tänk om någon av de här kommer att ta en medalj i någon stor tävling om några år. Tänk då att de började sin karriär med att åka med StockholmsBuss. DET vore coolt.

tisdag, oktober 20, 2015

Terribel Tuesdays

Idag är det tisdag. Tisdagar är jobbiga dagar. De börjar numera med ett gympass i Sporthallen tillsammans med dotter/medarbetare Sofia.



På tisdagspassen är det benstyrka som gäller. Benpress, lårcurl, squats, utfallsgång och lite andra äckligt besvärliga saker. Jobbigt värre.

Mellan varven får även magen/bålen sig några duvningar med plankan. Jobbigt värre. Ibland när jag orkar och har lust lägger jag till en omgång atomic push ups i TRX-en. DET är jobbiga grejer, så därför har jag inte lust till det så ofta.

Här kan du se en film hur det ska se ut. Det är INTE jag i filmen. Rätt likt förstås, men det är inte jag.

Skulle kanske räcka där, men icke. På tisdagar ska vi häva arm varje hel timme, fast på kontoret. Eller där man råkar befinna sig när klockan ringer in en ny timme. Jobbigt värre.

Eftersom jag nu officiellt erkänner att jag är helt igenom usel på armisar så erkänner jag att jag idag gjorde 14 armhäv vid 6 olika tillfällen under dagen, de första klockan 10 och de sista kl 15. Det blev alltså 84 armhävningar idag. Varje tisdag lägger jag på ett häv.


Som vanligt låtsas Reka inte fatta att även hon ska göra tasshäv.

Nu borde ju träningsdagen egentligen ta slut. Inte idag. Efter jobbet är det en kortare löprunda som gäller. Måste följa en uppgjord plan som syftar till att jag framåt vårkanten ska kunna klara milen på under 1 timme. 

Just nu verkar det omöjligt, men eftersom jag under de senaste åren lyckats genomföra flera saker som kändes omöjliga från början så ska väl även det här gå. Hoppas jag.

lördag, oktober 17, 2015

Offroad med Hofvets Huller-Om-Buller-grupp

Rubriken syftar såklart till  Fredrikshofs Audaxgrupp, avd norrort. Ett härligt gäng med många lite äldre kämpar. Här är jag minsann inte äldst, bara det är kul.

Anledningen till att jag kallar Audaxgänget för Huller-Om-Buller-gänget beror helt enkelt på att de cyklar inte i fina rader eller Belgiska kedjor eller tvåpar. De cyklar helt enkelt lite som de har lust med. Kort sagt, huller om buller. Men det funkar klockrent.

Det enda man kan vara säker på är att Kapten Daniel Säfström alltid cyklar längst fram som kombinerad farthållare och vägvisare.

Idag var han i huvudsak stigfinnare, för idag var det en grus- och skogsrunda som gällde. Absolut självklart med sedvanligt fika.


Det blev en kylig cykling. Vid första snabbstoppet
var det is på både mina kläder som glasögon.


Även en kaptenscykel behöver ibland lite akutvård.
Torun tyckte det var jättekul och Bosse Diesel
kollar att Daniel gör rätt.


Stundtals hyfsat sammanhållen gruppcykling
(fotot har jag snott av Jens Rencrantz)


Under tiden Daniel försöker organisera ett gruppfoto,
vilket inte är helt lätt med den här gruppen,
passade jag på att ta en sedvanlig selfie.


 Det blev såklart en lite spretig gruppbild, men ändå en gruppbild
(även det här fotot har jag snott, den här gången av kapten Daniel)

När jag kom hem blev det omedelbart cykelvård. Härtill var jag nödd och tvungen, som Biskop Brask en gång så träffande uttryckte sakernas tillstånd.

Min coolt nedsmutsade cykel

Måste bara skriva några ord om min, eller snarare StockholmsBuss nya Postcykel. En instegsmodell i Nishiki-programmet. Nu blir det således lite reklam, hoppas jag får nån slags stjärna i himmlen för det. Eller bli sponsad av Nishiki med en ännu bättre modell.

Hursomhelst, trots det billiga priset funkar cykeln fantastiskt bra. Har till och med lite svårt att tänka mig vad som skulle funka bättre om jag lagt till typ 10 tusen. Bättre komponenter, visst, men upplevelsemässigt då? Svårt att tro det skulle bli så värst mycket bättre än det redan är. Cykeln klipper i växlarna snabbt och smidigt, den är stadig, rullar nästan lika bra som min racer. Jag är supernöjd. Både med cykeln, priset och dagens grus- och skogstur.

fredag, oktober 16, 2015

En stenhård kamp

Den välkända tävlingen Flest träningstimmar i familjen Demnert pågår, lite i skymundan, i ett rasande tempo.

Olyckligtvis har jag varit dålig på att publicera tidigare månadsresultat så att du har kunnat hålla dig uppdaterad.

Men nu är det dags att visa upp siffrorna för de 30 senaste dagarna. Man ska som bekant inte ta ut någon seger i förskott, men såhär efter halva månaden känner jag ändå en viss segervittring.




Nu kanske du tror att vi bara kör lite lattjo-lajban-träningar för att få minuter. Icke. Vi alla som är med i tävlingen och som kämpar att komma högst på pallen kör våra pass med god intensitet och med fullt fokus.

By the way, i morgon ska jag ut och cykla sådär 300 minuter med företagets Postcykel, brukar låna den på helger, men om du träffar Sofia, så berätta inte det för henne. Hon blir så sur då. Det ingår i taktiken att ägna sig åt idrotter som tar tid. Sofia försöker kontra min cykling med tidskrävande swimruntävlingar.

Men de övriga har inte en suck på guldmedaljen. Tennis, gymträning och lite basketmatcher då och då är inte mycket att komma med i det här sammanhanget.

Dagsläget:

Göran Demnert
2030 min
Sofia Demnert
2024 min
Marcus Demnert
922 min
Kristina D.
380 min
Gunnar Demnert
294 min
Jonas Demnert
180 min

Några har stora och svåra målsättningar att nå fram till under 2016, andra tränar lite lagom för att må bra i största allmänhet. Någon har till och med en extremt svår utmaning så långt bort som 2017 att sikta mot, och som kräver år av hård träning. Du får själv gissa vem.

Men i övrigt får man väl anse att alla i min familj är tämligen normalbegåvade.

tisdag, oktober 13, 2015

Jag fick ett trevligt mail....

.... och på det stog det "Tack för din bokning". Vad i hela fridens dar?

Det visade sig att jag hade låtit höger pekfinger ännu en gång leva sitt eget liv och på eget bevåg trycka på Enterknappen och boka en Triathlonträningsresa på Mallorca i slutet av april nästa år.

Det där pekfingret har helt gone crazy numera. Helt galen, men jag är inte den som är den. Jag gillar trots allt det fingret.



Men det där pekfingret kommer bergis en vacker dag att ruinera mig. Men fingret är förlåtet. Det här ska bli hur kul som helst.

Jag ska träna och ha det bra, trevligt och mysigt en vecka på ön medan dotter tillika medarbetare Sofia och svärson Jonas, som också bokat samma resa, stannar i hela 16 dagar.

Vi kommer att träna cykling, simning och löpning. För enkelhetens skull hyr jag cykeln på plats. Premiummodell. Lite dyrare, men roligt att prova något vassare än min egen.





Så här skriver arrangören på sin websida om resan:

"Hos Team Snabbare och Tri World är alla välkomna och lika mycket värda. Målsättningen är att alla ska ha kul, bli bruna, trötta och lyckliga!"

Vet inte ålderstrukturen på de som åker på en sån här resa, men jag misstänker att min ålderklass kommer att vara underrepresenterad. Men jag är värd lika mycket, så det så. Jag kommer alltså också att ha kul, bli brun, trött och lycklig. Fast lycklig är jag ju redan.

Tja, vad säger man?  Jo jag kanske lider av bokstavssjukdomen DPR (Dum På Riktigt), men just nu känns livet så j..... a kul och jag trivs med att träna och tävla. Kanske för att jag inte satsade på det i unga år.

Min enda målsättning med mitt tävlande är jag ska göra det så bra som jag någonsin kan, och jag vill vara hundraprocentigt förberedd inför uppgiften

Att eventuellt komma sist rör mig inte i ryggen, jag gör såna här saker för att det ger mig en enorm glädje. Jag älskar när endorfinerna dansar samba i hela kroppen.

söndag, oktober 11, 2015

Ett fett kross av mitt pers

Idag hände något alldeles särskilt. Jag sprang Hässelbyloppet som är en mil långt.



Detta bestämdes lite hastigt och lustigt så sent som i går kväll. Jag som har sprungit så långt som 1 mil blott tvenne gånger tidigare i mitt liv, senast för ett år sedan.

Anledningen till starten var att Sofia (läs gärna hennes race report) fick ta över två startplatser från några kompisar som inte kunde ställa upp. Hon tog den ena och jag den andra. Sonen Marcus var anmäld sedan tidigare så det blev en familje-föreställning.

Problemet, fast det var inget problem egentligen, var att jag fick en plats i den startgrupp där man skulle ha klarat ett marathon på 4 timmar. Jösses.

Innan start stog vi och njöt av folkfesten.

Ställde mig för säkerhets skull långt bak i fältet vid start, ville inte vara kaxig och ställa mig långt fram. Starten gick från en liten äng, och när jag lämnade ängen såg jag bara ryggar långt fram i fjärran och alldeles tomt bakom mig. Inget att bry sig om, bara att tugga på i mitt eget tempo som enligt plan skulle ligga på ca 7:30 per km för att klara mitt mål sub 1:15.

Startgruppen efter mig startade 10 minuter senare så jag sprang alldeles ensam i flera kilometer innan flocken kom och blåste förbi mig.

Passerade 5 km med ett snitt på 7:01, så det kändes fantastiskt. Bara att fortsätta så. Men det ville inte kroppen. Tyngst gick km 7 och 8 och andra halvan fick snittet 7:20.

Det roliga var att sista kilometern var den näst snabbaste. Det berodde på att jag från 9 kmmärket såg målgången i fjärran och det blev mer och mer folk utefter banan.

Kul att springa i Rynkebytröjan. Fick några glada tillrop pga den utefter banan. Då blir man lite gladare och springer lite fortare en stund.

Vilken härlig känsla, nästan magisk, det var att svänga in på löparbanan för att de sista 250 meterna spurta in mot mål med massor av folk runt banan som hejade och tjoade.


Så här glad kan man inte vara efter 1 mil.
Sprang jag trots allt för mesigt?
Eller var jag bara glad att eländet var över?


Sonen Marcus visar äkta fighting spirit på upploppet.

För ett år sedan sprang jag milen på 1:21. En grym kross idag med 10 minuter. Det lönar sig att träna, den saken är klar. Om man nu vill bli bättre alltså.

Fast jag har långt kvar tills jag är nöjd. Av 2601 startande idag hade jag bara 48 medmänniskor bakom mig. Positiv thinking, jag kom inte sist i alla fall. Dessutom var det inte supermånga i min egen ålderklass som ville springa det här loppet. Lite positiv thinking igen.


The Demnert Family.
Marcus (55:41), Mr Ego (1:11), Sofia (52:50)

Även Sofia sprang in på nytt personbästa. Slog sin gamla tid med 2,5 minuter. Marcus var lite missnöjd, fick spö av lillsyrran. Han vann över henne för ett år sedan under Tunnel Run med 7 sekunder, så idag var det en ren prestigetävling mina barn emellan.

Tänka sig, det är de här, mina och hustruns framavlade barn, som är mina största inspiratörer. Hade det inte varit för dom hade jag aldrig hållt på med mina idrottsliga grejer i min ålder. Vad jag än hittar på så stöttar, sporrar och peppar dom mig. Det är en fantastisk känsla att veta det.

Det här loppet gjorde mig bara ännu säkrare, jag SKA tamigfan klara en halv ironman om ett år. Jag SKA göra det. Jag SKA träna regelbundet, effektivt och genomtänkt för att klara ett sånt lopp. Jag SKA göra det. Tamigfan.


lördag, oktober 10, 2015

Gruspremiär med nya Postcykeln

I dag var det dags för första långturstestet med nya Postcykeln. Hur det kom sig att den kom under mina vingars beskydd skrev jag om HÄR.

Dagens temperatur var inte nådig, men som en Rynkebyare finns nu inpräntat, Vi cyklar i alla väder.



Eftersom Fredrikshofs norra Audaxgrupp startar sina cykelturer blott 10 minuters cykling, i medelhastighet, hemifrån mig, så är det praktisk att köra med dom. Dessutom är det ett trevligt gäng som cyklar ihop.

Veckans tur var grusaudax, dvs i princip bara på grus och skogsvägar. I runda slängar första gången för mig, bortsett från förra årets MTB-premiär i Högbo Bruk.

Min premiär 2014 som MTB-cyklare gick inte helt bra.

Dagens tur gick betydligt bättre. Hur kul som helst, skulle jag kunna sammanfatta det hela. Fast ganska jobbigt, det var det. 

Som nybörjare i den här diciplinen, dessutom på en ny cykel, kändes det jobbigast mentalt. Ny sittställning, ny typ av växelsystem, och korst i taket, fantastiska bromsar typ skivbromsar.


Många cykeltyper var representerade idag. Här har vi en Fat Bike.
Som att cykla på moln, enligt ryttaren Bo.


 Och här har vi en raritet med s.k. mustaschstyre. 
Jag menar alltså cykeln.


 Den coolaste av de alla. Kapten Daniels raritet.
I den svarta "väskan" ryms en hel verkstad. Praktiskt just idag,
mer om det längre ner i inlägget.

Självklart blev det fika efter ungefär 5,5 mil.

Kommer inte ihåg vad fikastället hette, men sanslösa hembakade
godsaker hade dom.

Dagens trevliga gäng

Det jag har gjort, och kommer att göra igen, cykla till Paris, kändes lite blekt idag. Åtminstone en i dagens gäng, har cyklat Paris - Brest - Paris, och flera i dagens gäng ska göra det kommande sommar.

Vi i Team Rynkeby cyklar 130 mil på 8 dagar. De här killarna ska cykla 120 mil på 84 timmar. En viss skillnad.

Tillbaka till Kapten Daniels verktygsväska. Min cykel skallrade högst irriterande. Det berodde på att jag gjorde en MacGyverlösning när jag satte fast stänkskärmarna. Då tog han fram lämpligt verktyg och fixade problemet tillfälligt så alla slapp höra eländet.

Lätt fixat av Kapten Daniel.
(Foto Ulf Ewerman)


Efter ca 7 mil var vi "i mål".

Den här rundan körde vi, inklusive den extra svängen uppe
i vänstra hörnet.

Fick tips hur jag skulle göra med stänkskärmsskallret och när jag kom hem fixade jag problemet en gång för alla.

Elegant. Säkert. Starkt. Skallerbefriat.