Känner att dylika kompensationsresor ihop med Hustrun är ett måste lite då och då om jag ska fortsätta på min numera inslagna bana, med mycket träning och långcyklingar. Dessutom är det förbaskat trevliga och mysiga små resor vi gör då och då.
Fast det här blir nog mer en bildberättelse än en fullständig rapport. Eller nåt mittemellan.
Det började i alla fall bra redan på flyget när juicen serverades.
Oj, tänkte jag. Hur kan de veta att jag cyklar?
Sen när jag såg att alla andra också fick en sån här mugg
blev jag självklart besviken.
Jag gillar egentligen inte att flyga. Trångt som attan för mina långa ben. Man har ofta långa ben när man är nästan 2 meter hög. Det är en nackdel.
Vid flightbytet i Amsterdam köpte vi på oss extra benutrymme á 189:- per person. Eller ben blir det väl, eftersom hustrun har betydligt kortare ben än vad jag har och inte behöver extra utrymme.
Från flygplatsen i Rom till hotellet var det lite läskigt. Fort gick det och
fildelare och linjer ses mer som rekommendationer än anvisningar.
Efter en härlig skönhetssömn blev det en superhärlig hotellfrukost.
Vänligen notera omfattningen av frukosten. Det skulle bli annat
lite längre fram.
Efter frukosten ut på stan för att turista.
Dåtidens Friends Arena. Fast då hette den Collosseum.
Tror att hardcorepubliken även på den tiden höll till
på Norra Stå och skrålade "Låt han dö, låt han dö".
Ett dödsbringande vapen?
På kvällen gick vi ut och åt och på vägen åt jag en stor härligt god glass. Italiensk glass måste vara världens absolut godaste.
Senare på kvällen började jag må lite tjyvis. Vaknade kl 01 att magen inte riktigt ville vara med och jag kände att jag började bli varm. Jag misstänkte omedelbart glassen som boven i dramat.
Febern steg sakta men tämligen stadigt. Vid mitt läge i livet har jag hunnit med att lära känna min kropp rätt väl. Den beter sig exakt likadant när jag får feber.
Vid 38 grader mår jag pyton och måste lägga mig. Vid 39 börjar jag yra och mumla osammanhängande. Vid 40 grader börjar jag mumla efter mamma. Lite skumt va?
Lite pinsamt trots allt även om jag knappt är medveten om det.
Men jag hade i alla fall kämpat mig igenom resten av den natten och hela förmiddagen efter. Men nu hade febern tagit mig till "mamma, mamma-nivån".
Då kände Hustrun att det var hög tid att ringa efter en läkare.
Kände mig lite som Lance Armstrong.
Il doctore kom efter en timme, dvs strax efter lunch, och tryckte på magen, mätte blodtryck, puls, kollade ögon, tunga och hals. Och ställde tusen frågor som Hustrun och jag lyckades besvara, även om jag var lite halvborta just då. Han garanterade att det inte var glassen som var orsaken till mitt problem.
Sen tjongade han in en spruta i skinkan, gav mig tre tabletter och ett recept som skulle hämtas ut på apoteket och inmundigas efter ett särskilt schema. Ytterst viktigt.
Fick även med ett gäng såna är skumma ampuller
som jag skulle ta två ggr om dagen i fem dagar.
Sen berättade han att om en timme skulle jag känna mig piggare och dagen efter skulle jag börja äta normalt, men de stora big no-no var allt som var fett, ingen alkohol, ingen glass, bara vitt bröd utan smör, inget kaffe, ingen choklad. Pasta var att föredra.
När han var klar ville han ha betalt, 280 euro för 45 minuter.
"-Cash only, Madam", sa han till Hustrun. "-No cards".
Det blev ju lite bökigt eftersom hon bara lyckades skrapa ihop 255 euro ur våra plånböcker. Så Hustrun fick bege sig ut på jakt efter en bankomat. Och ett apotek.
Sen somnade jag och vaknade nästa morgon pigg som en mört.
Första frukosten efter "nära-döden-upplevelsen".
Det är nu du ska jämföra frukostbilden från första morgonen.
20 timmar efter Il Doctores besök och behandling.
Mr Ego on the road again.
Den dunderkuren som jag fick kan nog knappast vara godkänd i Sverige. Tror inte heller jag bör ställa upp i någon tävling närmaste tiden ifall det blir dopingkontroll.
Undrar om Lance A. kände likadant efter sina behandlingar, en rent magisk känsla att man liksom lite plötsligt orkar hur mycket som helst
Dagen efter promenerade vi omkring som om inget hade hänt. En lite konstig känsla faktiskt.
Plötsligt dyker en liten cykelaffär/verkstad upp i ett hål i en vägg.
Skylten ovanför dörren är skriven med gamla cykelkedjor.
Blev lite sugen på en skitläcker cyklocross inne i butiken,
men Hustrun röstade ner köpförslaget.
Tycker affärsinnehavaren har en trevlig inställning.
En annan butik valde en helt annan typ av sortiment.
Klart vi kollade var Anita Ekberg badade. Tyvärr var den tom på
vatten pga reparation. Dessutom var den omgärdad av avstängningsgaller.
Om italienska trafikanter
I Rom var cyklister lätträknade. De som trots allt cyklade gjorde det med livet som insats såg det ut som. Självklart utan hjälm för att göra livet mer spännande.
Vespor i massor och små små bilar verkade vara Da Shit i Rom. Praktiskt. Vespaåkare och bilar verkade ha ingått en pakt att gående är lovliga byten. Ingen, absolut ingen, stannade frivilligt för att släppa över gående över gatorna.
Men trafiken verkade funka i ett till synes organiserat kaos.
Många begåvade och kreativa parkeringslösningar behövs
för att infrastrukturen ska fungera. Ingen verkade bli sur eller arg.
Om italienska män
Om jag var tjej skulle jag falla i trance mest hela tiden. Skitsnygga karlar och de flesta jättesnyggt klädda oavsett ålder. Och jag såg minst lika många herrklädesaffärer som affärer för tjejer.
Om italienska kvinnor
Nu är det så att även Hustrun läser mig blogg så jag kan väl sammanfatta min syn på italienska kvinnor som att de ser väl rätt okey ut. Men mellan dig och mig så är väldigt många ohyggligt snygga och vackra. Ohyggligt snygga. Men självklart, ingen når ändå upp till Hustruns nivå.
Om italienska restauranger
I Rom behöver man inte leta efter matställen. Finns sjuhundra i varje kvarter. De flesta för turister, men vi hade tur. Två gånger råkade vi hitta lokala krogar där det knappt fanns en enda turist, förutom Hustrun och jag, bara "locals".
Båda gångerna fick vi serverat oss himmelskt god mat. Stor skillnad mot de "vanliga" krogarna. Det var kul att vi hittade guldkornen.
Fotboll är viktigt för en italienare. I alla fall för män.
Båda gångerna fick vi serverat oss himmelskt god mat. Stor skillnad mot de "vanliga" krogarna. Det var kul att vi hittade guldkornen.
Men herrejesus så mycket italienare röker. Har inte sett så många rökare på årtionden. De borde skämmas. Veta hut. Man kan faktiskt få cancer av rökning.
Ja, sen var de dagarna över och vi flög tillbaka till vår vanliga vardag. Den är inte grå, den är härlig. I morgon blir det teaterbesök och på söndag blir det cykling.
Livet är kul igen efter en kortvarig dipp i Rom.
Det kan vara vackert även högt uppe i skyn på 10000 meter.