Jag - Göran Demnert - äger och driver StockholmsBuss AB sedan maj -89 och SällskapsResor AB sedan feb -05. Har bloggat sedan 2006. Många funderingar har det blivit.

Började cykla vintern 2014. Har sedan dess cyklat Vätternrundan 2014, 2015, 2016 och 2017. Mälaren Runt 2014, 2015 och 2016. Har också cyklat ett antal mindre motionslopp.

Har även cyklat från Malmö till Paris 2015, 2016 och 2017 med Team Rynkeby och ska göra det även 2018.

Gjorde min första Halva Ironman i Pula, Kroatien i september 2016. Gick åt h-e, men var kul ändå. Nu gör jag nytt försök i Zell-am-See i augusti 2017.

söndag, oktober 30, 2016

Rapport vecka 43

Det här måste vara bloggvärldens tråkigaste rubrik, så det blir väl inga alls som läser förutom min familj som har Gilla-tvång på mina inlägg.

Häromdagen dök den här bilden upp i mitt Facebook-flöde.

En nappflaska funkar var man än är i livet. 
Bara innehållet ändras.

Tre år har gått sedan den bilden, 2 mil ut på Lidingö och sen hem igen. Kommer ihåg att jag med en mil kvar allvarligt övervägde att ringa någon av mina barn för att hämta mig, så trött var jag. Lyckligtvis besinnande jag mig och kämpade ända hem.

Jäklar vad det har hänt mycket med gubben på de här åren. Jag är superstolt över mig själv. Som Gunde Svan brukar säga, ingenting är omöjligt. Och jag är som du vet inte klar än. Många utmaningar ligger i pipeline.

I veckan bokade jag hyrcykel till triathlonträningslägret på Mallorca som jag har bokat in mig på i början av maj. Valde mellan en Cannondale Synapse med Ultegra och en Specialized. Det bidde den här:



Specialized Tarmac Elite SL-4. Bestyckad med Ultegra 11/32-kassett.
Längtar redan.

Kanske kanske kanske den kan hjälpa mig uppför legendariska Sa Calobra som jag inte vågade mig på i våras.

Läste den här rubriken i vår lokaltidning i Sollentuna:


Lite lustigt, eller inte, men jag har tänkt precis samma sak när jag är ute och löptränar. Springer absolut så nära kanten jag kan på våra väldigt breda GC-banor som Sollentuna har. Men lik förbannat möter jag cyklister som cyklar så nära mig så deras styren nästan klipper min arm trots att de har minst tre meter fritt åt andra sidan.

Värst är dom som kör s.k chickenrace och viker undan i absolut sista stund. Dom vill jag springa ikapp och göra illa.

Vissa cyklister är ju därmed inte ett skit bättre än alla bilister som vi cyklister tycker är vårdslösa. Kan man möjligen be om lite hyfs av alla cyklister också? Nu pratar jag inte bara om "vanliga" pendelcyklister, det är minst lika många hardcorecyklister som garanterat är ute på vägarna och tränar precis som du och jag.

I lördags vankades middagsbjudning hemma hos oss för ett gäng vänner. Mycket att stå i, mat skulle lagas, huset städas, ja du vet vad som krävs. Råkade  bli lite trött bara, och kanske inte bidrog jättemycket enligt hustrun som var fräck nog och paparazzade lite och skvallrade för våra barn med den här bilden.

Har man gjort lumpen sitter talangen att somna 
varsomhelst och hursomhelt kvar.

Det var ju inte vilken lördag som helst, det var ju en sån där lördag då det ringer stup i kvarten på dörren och det står små huliganer och hotar med stryk om de inte får godis. Eller stålar.

Så vi var väl förberedda. Det är nu turen äntligen har kommit till mig. Det kom inga hulisar, så jag kan äta upp allt själv.


Dotter tillika medarbetare Sofia är på G i simning. Nu har hon avancerat till att bli en riktig och rejäl simcoach också.


Klart man blir en stolt farsa när dottern nämns i samman andetag som en förbundskapten. Så nu är det väl själva fan om jag inte kan lära mig crawla ordentligt till mitt Zell-am-See-utmaning i augusti.

Näst sista dagen för oktoberetappen i tävlingen "Flest träningstimmar i familjen". Känner mig rätt säker på guldmedaljen nu. Jag vet att det nu kommer en bortförklaring av i första hand Sofia. Hon är skadad och har inte kunnat träna. Så är det, men likväl, guldmedaljen är min. Länge sen jag vann en månadsetapp.


Avslutade veckan med en .k. Power Hour-träning med Team Rynkeby. Äckligt jobbigt.



En timme äckligt jobbigt pass räckte inte riktigt kände jag. Så när jag kom hem kände jag att jag ville trampa ur benen och kroppen lite på trainern. Såklart med Zwift uppkopplad. En lugn och behaglig tur på en platt bana är perfekt, tänkte jag.


Men det blev inte riktigt så lugnt som jag tänkt, det blev stundtals hårda tag, vilket just nu i skrivande stund känns rejält i låren.

Jag har hittat en ny favvolåt för trainerpass. Rough Boy av och med ZZ Top. Eller förresten, hela albumet är ju hur fett som helst, som man säger numera. 

Fast att få med en sån låt i Kapten Jonas spinningpass är väl lika troligt som att jag klarar att cykla uppför Hur de Hyu i sommar, dvs omöjligt.

Eller är det kanske läge att citera Gunde Svan även nu?


söndag, oktober 23, 2016

Lite kultur då och då kan väl inte skada. Eller?

Dags för en kulturdag med kära hustrun. Lovade att vi skulle göra lite sånt i utbyte mot all min träning som kommer i höst, vinter, vår och sommar.

Men vi började lite försiktigt, med shopping. Jag är inget bra på sånt. Föutom träningskläder till mig.

Måste vara ärlig nu, det tar lite tid när hustrun ska välja kläder, man liksom tynar bort mellan alla klädbyten.

Trots svår energibrist lyckades jag ta en selfie

Sen startade vi kultursäsongen ovanligt tungt. Macbeth av Shakespeare. Persbrant i huvudrollen. Bara "Persan" kan dra fullt hus på en sån pjäs tror jag.



Okey, jag ska dra intrigen i pjäsen som jag uppfattade den. Shakespeare har ju minst sagt en svårfångad dialog så jag kan ju ha missat något.

Nån kung, typ Macbeth blir övertalad av en tjej att mörda nån. Vetefan varför, men han gör det. Sen blir han lite galen. Och i andra akten blir tjejen som övertalade honom också galen.

Som avslutning mördar nån även Macbeth.

Det var snabbversionen, så nu behöver du inte ödsla 500 spänn på den pjäsen. Första akten var så jäkla långtråkig så jag fick kämpa som ett djur för att inte ögonen skulle falla ihop. Det gjorde den några mikrosekunder, erkänner det, men i stort sett klarade jag första akten med hedern i behåll.

I pausen blev det fika och en brownie samt inköp av energibomber och dricka till andra akten. Jag tror de anar att sånt går åt, för det fanns att köpa i plastglas som inte prasslar, massor av smågodis indränkta med socker.


Energibombning under andra akten

Så andra akten blev till och med överkomlig, dessutom var den lite kortare än den första.

Sen åkte vi hem och drack lite gott vin och käkade ost.Och jag käkade ännu mer godis. Måste sluta med godisätandet, jag äter sånt alldeles för mycket, det är inte bra helt enkelt.

Idag söndag dags för träning med Rynkeby igen. Dagens styrkepass blev något som kallas Power Hour. Man har en boll man jobbar med hela tiden 3, 4 eller 6 kilo. Bara att välja.

Passet leddes av Malin, en ledare från Friskiks & Svettis. Djisus, vilket energiknippe. Som en speedad Duracellkanin.

Jobbigt är bara förnamnet på det här passet. Kändes inte helt optimalt att köra egna tuffa pass innan söndagspasset. Får fundera lite på mitt eget träningsupplägg framöver.


Kapten Jonas är stark. Kan stå på en fot också.


Teames andra Jonas kämpade stenhårt


Melissa verkade gilla träningen


Även Gro hade kul


En skön avslutning. Eller inte. Mina knäna klarar inte
såna här manövrar.

Ja, ungefär så var min helg. I det stora hela en skön och behaglig avslutning på veckan. 

fredag, oktober 21, 2016

BREAKING NEWS: Revanschmötet mot Mr Ironman är nu bokat

Japp, revanschen mot Mr Ironman är nu bokad och klar. Han spöade mig i Kroatien med hjälp av vädergudarna. Fusk. Slag under bältet. HÄR kan du läsa min hemska race report därifrån.



Men jag ger inte upp, ska SKA ha en HIM-medalj. Jag har nu 10 månader på mig att komma i mitt livs form. Jag tränade 11 månader för att klara årets utmaning i Pula, men det räckte inte.

Det var svårt att välja vilket race jag skull ta. Mycket spelade in i valet, bl.a datum, banprofil, temperatur, simplats typ hav eller sjö. Fick ju heller inte på något sätt störa eller krocka med vare sig Vätternrundan eller cyklingen till Paris. Det som jag sannolikt kommer att offra är Mälaren Runt i början av augusti.

Nu kommer jag få nästan två års hård och tuff träning. Klarar jag inte utmaningen i Zell am See vet jag inte vad jag gör. Det blir fan i mig en strid på liv och död.

Du läste kanske om mina känslor i Pula när det som hände inte skulle få hända, och skulle det gå åt helvete även i Zell så sänker jag mig med ett bojsänke i sjön vi ska simma i. Men det kommer inte att gå åt helvete. DET KOMMER ATT GÅ SKITBRA.

Jag har valt revanschmötet på en plats som jag tror passar mig bäst. Simningen i en sjö, borde inte finnas vare sig höga vågor eller strömmar i vattnet. Så simdelen borde passa mig bättre än på ställen där simningen sker i stora öppna elaka hav.

Löpningen är relativt platt, tror jag, och borde därför passa mig hyfsat.




Tuffast, förutom simningen, kommer nog cyklingen att vara. En höjdprofil man inte leker med.


Men jag tänker så här. Cyklingen är min starkaste gren. Jag åker på triathlonläger på Mallis i maj, cyklar till Paris över Ardennerna plus en hel hoper av andra jobbiga berg, så visst borde jag vara preparerad för att cykla över den där knäppen som ligger typ 2 mil in i banan.


Hotell är redan bokat för både mig och mitt sedvanliga service- och hejarklacksteam.

Dessutom, dessutom har svärson Jonas sagt att han också ska köra det här racet. Det blir kul. Inte för att vi kommer att tävla mot varandra, han är alldeles för stark för att jag ska ha en chans att hänga med honom. Han är inte ens fyrtio och jag är en pensionär, du hör ju själv att det är omöjligt.

Så nu vet du. Mitt absolut största mål 2017 blir alltså en Halv Ironman. Cyklingen till Paris är såklart också en utmaning som heter duga, men nu ser jag den som ett delmål, inte huvudmålet dit all min träning ska leda till.

Det ska BLI SÅ JÄVLA KUL. Igen. Jag är nog en obotligt optimist i såna här lägen.

Kan också meddela att jag gör ett namnbyte. Facebook tycker jag ska heta Vresiga björnen. I alla fall känns ju motiveringen rätt schysst. Hoppas den är sann.


PS. Kolla ute i högerkolumnen, där kan du boka in dig på vår traditionella skidresa till Österrike på sportlovet vecka 9. Start i Stockholm. Häng på vettja, livet består inte enbart av cykling, skidåkning är också kul.

tisdag, oktober 18, 2016

Jag har cyklat med henne. Coolt

Känner du igen den här tjejen?


Det är ju Karolina Örnstedt. Vilken superhäftig tjej. Det hade jag ingen aning om när jag körde Halvvättern 2015 med en grupp från Fredrikshof, innehållande bl.a andra vår nuvarande Kapten Jonas från Rynkeby Stockholm.

Karolina var inte med från början i vår grupp men precis innan starten frågade hon Mäster Anders, Anders Johansson som var vår gruppkapten på loppet om hon fick köra med oss.

Då ska man veta att vår grupp siktade på en hastighet runt 28-29 nånting. Det jag inte visste då var vilken kapacitet Karolina har i sin kropp. Idag tillhör hon Stockholms elit om jag inte är felinformerad.

Om du klickar på bilden kan du även läsa att hon är den första kvinna i världen som kört över massor av skithöga berg nere i Europa.

Och kan du fatta, jag har cyklat Halvvättern tillsammans med den här supertjejen. Det är stort.

De sista 7 eller 8 milen på det loppet snittade vi nästan 33 vilket ännu denna dag tillhör en av mina häftigaste och snabbaste rejs. Då hade vi dessutom kört 7 mil i skitjobbig motvind. Inte undra på att jag fick ett Görantypiskt psykbryt vid mållinjen.

Om du läser det här Karolina, tack. Du bidrog verkligen till att det för mig blev ett magiskt lopp.

HÄR kan du läsa min race report från det loppet. Och HÄR kan du läsa om dageneftertankar. Och HÄR det sista jag skrev om det racet. Med en särskild hyllningsbild på Karolina.

söndag, oktober 16, 2016

Båtliv, hushållsarbete, träning, och en triathlonresa

Hände mycket i helgen.

I lördags körde jag äntligen, med hjälp av svärson Jonas och skeppshunden Reka, tillbaka båten till vinteridet från den högst tillfälliga och hysteriskt dyra tillfälliga platsen på Djurgården.

 Ett typiskt chickenrace mot Viking Line-båten i fjärran.
Den vann. Jag vek ner mig.

Båten har legat oanvänd hela sommaren, utan mast. Ligger nu nära till hands att jag säljer den till våren. Lusten för båtliv har mer eller mindre försvunnit. Eller va fasen, vi får se när solen börjar lysa igen framåt vårkanten. Man ska aldrig säga aldrig.

Min första båt köpte jag när jag fyllde 50, så 15 års båtliv får nog räcka känner både jag och hustrun. Men som sagt, man kan ju alltid ändra sig.

Sen blev det lite pay back-time för alla cykelhelger, vanligt hederligt hushållsarbete. Helt igenom livsfarligt. Jag riskerade till och med mitt liv genom att stå jättehögt på en stege för att tvätta fönster.


Har också fuskat lite som personlig tränare. Kära hustrun var rätt trött på sitt program så hon bad mig sätta ihop ett nytt. Funderade och funderade och fick ihop ett som jag tyckte var ett bra, roligt och lagom pass för henne.

Idag gnyr hon lite över träningsvärk, det känns ju jättebra. Hon tyckte dessutom det var ett kul pass med bra övningar. Så nu är jag stolt som en tupp. PT, joråsåatt liksom ba.

En av världens bästa låtar måste väl ändå vara Brothers in arms av Dire Straits. Har lyssnat på den tusen miljarder gånger genom åren och kan sannolikt lyssna på den lika många gånger till.

Sorry, det blev en liten musikalisk utvikning där.

På söndagseftermiddagen var det så dags för Team Rynkeby Stockholms första styrkepass.

Uppvärmning. Sen bröt helvetet ut. Cirkelträning.

Vi körde hos Friskis & Svettis som vänligt nog sponsar oss med lokal och dessutom leddes passet av en Friskisinstruktör som också sponsar oss med att ställa upp alldeles frivilligt och utan kostnad för oss. Fantastiskt.

Jobbigt jobbigt jobbigt. Och på tredje varvet var det ännu jobbigare. Men det kommer att stärka våra vackra kroppar så till våren när det är dags att kliva ut i verkligheten kommer vi att vara superstarka.

Ja vad hände sen? Jo, när jag kom hem och hade pustat ut bokade jag en resa, modell triathloträningsresa till Mallorca med Team Snabbare.

Gjorde den även i våras och det var sanslöst kul. Ett vuxendagis med Marika och Pål som "Fröknar".

Träna-äta-sova. Repeat. Ungefär så är resan. Varje dag. Inget hallaballoo eller rajtantajtan. Bara superbra träning med massa härliga människor och jätteduktiga instruktörer.

Om du vill läsa om den resan får du klicka dig tillbaka i kalendariet här ute i högerkolumnen till april 2016.

Jag åker tillsammans me dotra mi Sofia och svärson Jonas. Hustrun får inte följa med. Hon far istället i väg till annan ort i Spanien med en kompis och de kör kulturstuket på deras resa.

Seriöst alltså, kan en resa vara häftigare än så här?

Erkänner, jag är en smula överårig, var klart äldst redan på senaste resan men wtf, man måste göra det man tycker är kul innan det är alldeles för sent. Dessutom behöver jag träningen inför både Pariscyklingen som mitt kommande revanschmöte med den där tuffe Järnmannen.

Ja, det var väl i stora drag hur min helg försvann snabbt som blixten.

torsdag, oktober 13, 2016

Spinning är inte jättekul

Jajamensan, nu är vi i Team Rynkeby Stockholm igång på riktigt och på allvar.

I går var det teamets första gemensamma spinningpass. Vi började direkt med det som kallas Giro 4, alltså det som Mattias Reck tagit fram tillsammans med Friskis & Svettis. En helt igenom cykelanpassad träning.

Du vet väl vem Mattias är va? Bl.a tränare för proffsteamet Team Giant-Alpecin. Känns rätt okey att även vi kan träna som proffsen.

Mattias Reck till höger i bild. Ifall du är osäker på vem som är vem.
Bilden från en föreläsning i mars som vi i Team Rynkeby var på.

Vi började med ett pass som bygger starka ben. Och snygg rumpa får man på köpet sägs det.

Passet var uppbyggt av intervaller, varannan med supersnabb kadens och varannan med rejält tung kadens typ backar rakt upp i himlen. Inga pulstoppar, bara tung benträning. Känns i benen idag.


Inte världens bästa bild, men teamet känns som det kommer
att bli ett av världens bästa. Och gladaste.

Vi var 35 stycken som körde så svetten sprutade med Kapten Jonas som spinningledare. Precis som förra året, men i år har Jonas spetsat till sig lite med anständig musik. Till och med superbra.

Jag kunde till och med känna att det där elektroniska tjafset var lite taggande. I lagom mängd förstås. Tror att även en begränsad mängd Rammstein skulle funka i år. Sån har jag blivit.

Då blir ju spinningen lite roligare i alla fall, för ett av mina mål 2017 är att kunna trycka ur betydligt högre watt ur benen än 2016.

Ett annat mål, om än inte lika viktigt, är att lubba 1 mil under 60 minuter. Känns lite svårjobbigt att nå, betyder att jag måste förbättra löpstyrkan med nästan 15 %. Examen får bli Hässelbyloppet i oktober 2017. Ska vi säga så?

Ett annat mål med min träning blev häromveckan väldigt tydlig. Jag vill ha en stark kropp på den sakta och långa vandringen mot döden. Visst låter det hemskt, men så är det ju.

I runda slängar har jag förbrukat 75 % av min tid på jorden. Bara 25 % kvar. Fan så deprimerande att skriva. Usch.

En gång skrev jag på bloggen att jag ska ställa upp i veteran-VM när jag fyller 90. Tror det gäller fortfarande. En VM-guldmedalj vill jag ha liggande på kistans lock, det vore coolt.

Men det som blev tydligt häromveckan då. Det handlar om mina fina svärföräldrar Eva och Sven. Eva är 88 år och ramlade i duschen. Fick kotförskjutning i ryggen, så nu har hon legat på sjukhus några veckor och har i dagarna förflyttats till ett kortstidsboende.

Fy fan för att ligga på sjukhus på det sättet, mer eller mindre oförmögen att röra sig utan hjälp. Trots många syrror som var till synes mer eller mindre sysslolösa, så kom de inte när svärmor tryckte på hjälpknappen. Hemskt är bara förnamnet. I övrigt har jag inga som helst synpunkter på detta sjukhus sjuksystar, jag har ju ingen aning om vad de gör och inte gör. Men det funkade inte för svärmor.

Och svärfar Sven, 86 år, har svårt att gå, har svårt att ta sig till sjukhuset för att hälsa på sin älskling. De har varit gifta sedan de var tonåringar. De gifte sig så unga så de var tvungna att skriva till kungs, som det hette på den tiden, för att få tillstånd att gifta sig så unga. Det är vackert tycker jag. Och oändligt plågsamt att se deras situation nu.

Ingen av dom har tränat någonting under sina liv. Rört sig med promenader i skog och mark, visst, men ingenting av vad vi kallar träning.

Jag vill inte bli sån. Om min kropp bråkar, då är det inte mycket att göra, men om den får vara hel, så ska jag fan i mig kunna göra typ 20 armhävningar och en och annan burpee på min 90-årsdag och kunna läka tillfälliga skador fort. För det kan man om man har en stark kropp och ett vältränat hjärta.

Det är därför jag tränar. Och för att få en Ironman70,3-medalj 2017.

tisdag, oktober 11, 2016

Inget märkvärdigt, lite ångestshopping bara

I går kom min beställning som jag gjorde på hotellet i Pula när jag var sur och inne i en djup och svårbehandlad depression efter racet. Eller snarare det uteblivna racet.




Du ser vad det är va? En triathlongubbe, på tröjan alltså, inte i tröjan. En figur som simmar som blir en cyklist som sen blir en löpare. 

Genialt, sa Bill. Den vill jag ha, sa Bull. Och så tryckte jag på köpknappen och mådde omedelbart mycket bättre.

Och igår kom paketet med tröjan. Samtidigt fick jag dåligt samvete. Min lilla aluminiumponny har ju inte fått något kul present på länge. 

En ny sadelstolpe är ju precis vad alla cyklar behöver lite då och då, så raskt iväg till min lokala handlare och så inköpte jag en ny svart och fin stolpe. 

Den väger en aning mer än den gamla, men om jag cyklar riktigt tufft några dagar på trainern, så kanske jag blir av med dubbelhakan du ser på bilden ovanför. Tror det blir en lagom viktkompensation.



Nu kan jag till och med själv välja vinkel på sadeln, den gamla ville bestämma det själv därför den hade blivit sliten i någon led så sadeln ställde sig i en vinkel - som du vet vad - inte gillade riktigt.

Kanske jag testar på något lopp på Zwift ikväll. Har inte kört något lopp där än, vet knappt hur man gör, men jag tror jag listat ut det. Tänkte hålla mig lite försiktigt i slutet och går det för fort får det väl bli ännu en DNF. Jag kan ju sånt.

Om jag hinner alltså, i afton står egentligen löpintervaller på schemat. Om jag orkar alltså, körde mitt nya tuffa gympass i morse så det svider lite i kroppen.

En fin start på tisdagar. Den här trevliga flaskan har 
jag betalat 100 kronor för som går direkt till
Barncancerfonden.

När jag blir skadad känner jag mig mest förbannad, ledsen och absolut minst av allt nöjd. Gäller även när och om min båt blir skadad. Men vi är ju alla lite olika inför sånt.


söndag, oktober 09, 2016

Årets sista race report. Kunde knappt bli roligare.

Årets sista race är nu genomförd. Säsongen 2016 har därmed nått sitt slut.

Och vilket slut det blev. Nytt PB. Men vi måste ju ta veckan som varit i tur och ordning, eller hur?

En ohyggligt nöjd och glad Mr Ego

Häromdagen började jag ju säsongen 2017. Fick veta, vilket jag inte riktigt hade koll på, att det är  nu fram till nyår som kroppen ska byggas upp igen. Med stenhård träning. Jag ska krypa hem från passen och hata att gå till nästa. På den nivån snackar vi nu.

Men vem har sagt det? Jo min gamle PT Tommy, han som för 7 år sedan fick in mig på den bana som jag nu befinner mig på. Han har nu specialiserat sig som triathlon-PT. 

Har har varit både elitgymnast och elitsimmare och dessutom elittränare för båda grenarna. Den killen vet vad han snackar om. Han jobbar nu dessutom deltid på StockholmsBuss dotterbolag SällskapsResor som resebyråtjänsteman. Bra va. På övrig tid jobbar han som egen PT och tar sig an folk som vill bli superbra tränade, särskilt dom som vill köra triathlon.

Så häromdagen körde jag mitt första gympass för kommande säsong. Jösses, jag trodde jag var hyfsat tränad. Not.

Lite småstöddig innan passet. Hur svårt kan det va, liksom.
Skylten visste inte hur rätt den hade.

Jävlar i min lilla låda vilken träningsvärk jag haft. Och har.

 Det är hittade jag på nätet och körde efter.
Ett riktigt helkroppspass.

I går for hustrun, jag och min storasyrra ner till Linköping för en kusinträff. Äntligen fick jag vara yngst. Där bjöds på allehanda smaskiga kakor och tårta och minsann även på Björkglögg. Visserligen alkoholfritt, men ganska gott ändå.



Idag söndag var det så dags för Hässelbyloppet, årets sista lopp för mig. Kände mig inte alls sugen och hade knappt lust att starta. Inte ens när vi stog där en stund innan starten och värmde upp.

Men startskottet gick och jag lufsade iväg. Hängde på ett gäng gubbar som jag tyckte höll en anständig fart. Men efter några kilometer kändes det så jäddran bra i kroppen så jag ökade och drog ifrån dom.

Vid 4,5 km kändes det som att jag fick på mig ett par dykarskor, för plötsligt gick det supertungt. Men jag bet ihop och ökade tempot lite. Bara för att. Jag kunde. Jag ville. Jag ville springa det fortaste jag gjort i hela mitt liv. Som kompensation för Puladebaclet.

Och som jag lubbade. Kolla här min genomsnittspuls:

Får nog höja min maxpuls i klockan efter det här loppet. 


Ingen kan i alla fall beskylla mig för att ha mesat mig runt banan i nån slags komfortzon, även om många kanske garvar åt min sluttid, 69 minuter. 

Men det är ändå en förbättring av mitt tidigare PB. Inte mycket men bättre. Och den snabbaste milen Mr Ego någonsin sprungit. Än är undrens tid icke förbi.

I tävlingen ingick även DM, Demnertmästerskapet.

Svärson Jonas, dotter Sofia, Mr Ego, sonen Marcus

Jag skulle vilja presentera resultatet så här:

Guldet gick till Jonas för tiden 48 min. Lite skämmigt, näst sist, kom Marcus med tiden 58 min, och tredjen sist kom Sofia med tiden 53 minuter. Inte heller det nåt att skryta med i bloggar och på andra sociala medier. Jag menar näst sist resp tredjen sist, hur kul är det på en skala?

Jag var supernära en pallplats med tiden 69 minuter. DET är verkligen något att berätta om på sociala medier och framförallt för barnbarnen.

Men träningsvärken, oj oj oj, den blev inte ett skvatt bättre efter loppet. Kunde knapp sätta mig i bilen efteråt.

Så därför åkte jag och svärson Jonas var och en hem till sitt, duschade, och sen for vi iväg för 75 minuter Yoga för stela killar. Attans vad skönt, och såvälbehövligt det var.

I morgon blir det en vilodag från träningen, tack för det, men på tisdag blir det ett nytt helvetetspass på gymmet. 2017 ska ju bli The Best Year Ever är det tänkt.

Vill du läsa mer om DM kan du läsa Sofias blogg HÄR.

tisdag, oktober 04, 2016

Jag har blivit antastad

Plötsligt händer det. Häromdagen stog hustrun och jag på Pressbyrån och skulle köpa ett Reskassakort till mig. Mitt första!

Skulle ju bara in på ett möte vid Centralen, men att ta bilen kändes både onödigt och knepigt med tanke på parkeringsläget. Där kände jag mig som en god och ansvarsfull samhällsmedborgare.

Att cykla kändes heller inte möjligt, att komma genomsvettig till ett viktigt möte kändes inte optimalt.

När jag skulle betala Reskassakortet säger kassatjejen:

"- ska det vara reducerat pris?"

"- eeehh, öhhh, näe" sa jag och fattade ingenting av frågeställningen.

"- jamen det är klart vi ska ha" säger hustrun och ler sitt vackraste leende "-du är ju pensionär nu".

Först stirrade jag bara som en dum kossa på både hustrun och kassatjejen. Pensionärspris? För mig?

Fan vad den smällen tog i magen. Pensionär? Jag? Vart tog livet vägen?

Reducerat pris? Vad fan är det? En omskrivning av Pensionärsrabatt? Har hela jag reducerats som människa nu?



Det var första gången som jag blev antastad som pensionär. Visserligen med erbjudande om lägre pris, men ändå. Whats going on liksom. En omtumlande upplevelse. Obehagligt rent av.

På kvällen gick jag ner i källaren och rev av ett trainerpass för att skaka av mig den obehagliga upplevelsen.

Jag tänker nog fortsätta att ha det här tankesättet. Eller rättare sagt, när jag blir gammal ska jag tänka så.


Är helt säker på att min cykel-läro-mästare, Mäster Anders, Anders Johansson i Fredrikshov tänker likadant. Han är sjuttio och cyklar ifrån både mig och rätt många andra sju dagar i veckan om han vill. Han hojar antingen racer eller mtb i skogen var och varannan dag.

Det är så man håller sig ung och vacker. I varje fall inombords.

söndag, oktober 02, 2016

Nu är säsongen 2017 igång

Japp, tiden går fort. Endast minnen består. Det finns bra minnen och det finns mindre bra minnen, men mest finns bara fantastiska minnen kvar av idrottsåret 2016. Pulamisslyckandet kommer jag nog dessvärre aldrig över. Det tog rejält hårt på mig.

Men nu är nya mål satta och jag SKA klara en halv Ironman 2017. Jag SKA det.

Nu är säsongen 2016 i princip slut, bara Hässelbyloppet nästa söndag återstår.

Om jag nu kommer till start. Är inte jättesugen längre. Känner mig rätt urblåst och inte ett skvatt motiverad. Just nu alltså. Vi får se på söndag när jag vaknar helt enkelt.

I går 1:a oktober drog jag igång säsongen 2017. Känns fint att starta träningen på en högre nivå än för ett år sedan.

Började med ett Zwiftbergpass på trainern, och idag var det kick off med Team Rynkeby Stockholm 2017. Det ska bli så jäddrans kul så det är svårt att förklara.

Häftigt. Det här får jag göra en tredje gång. 
Cykla till Paris med nya fantastiska människor.
 Ganska lätt att se var jag är i klungan.

Vi började med ett stentufft spinningpass. Hade glömt hur jobbigt det var. Pust, stånk och stön.

Ett extra plus för bra musik, för en gångs skull, till vår Kapten Jonas som också är spinningsledare.


Det var tunga uppförslut, och när man var rätt slut så blev det en avslutning med 6 st 40-sekundersintervaller med 40 sekunders vila mellan varje. Maxpuls var målet. Pust, stånk och stön.

Efter passet var det kick off-möte med allehanda information om projektet.

Till och med Rynke ville vara med. Men han verkade mest
ointresserad och tjatade bara om mat.

Kan du fatta, min karriär går spikrakt uppåt. I år har jag fått förtroendet att vara teamets träningsansvarige. Joråsåattliksom.

Innebär inte att det är jag som ska träna gruppen, till det har vi t.ex Jonas som leder spinningen varje onsdag framöver, och på söndagar, då vi har styrketräning, har vi instruktörer från Friskis & Svettis.

Men jag har något slags övergripande ansvar att alla blir rejält tränade, och när vi går över till utecyklingen, ja då blir det andra bullar. Då blir jag mer involverad i själva träningen.

Tyckte det var dags att se över Postcykeln också, min hybrid tänkt för vintercyklingen. Har slarvat med rengöringen av den. Har inte cyklat på den sen i vintras, och inte heller gjort ren den. Usch vad dåligt.

Såg ut som jag smörjt den med tjockolja. Tog faktiskt flera timmar att få ordning på den. Gräsklippningen, som egentligen stog på programmet, fick omdisponeras till annan obestämd dag. 

Så här ser straffet ut när man inte håller rent.