Jag - Göran Demnert - äger och driver StockholmsBuss AB sedan maj -89 och SällskapsResor AB sedan feb -05. Har bloggat sedan 2006. Många funderingar har det blivit.

Började cykla vintern 2014. Har sedan dess cyklat Vätternrundan 2014, 2015, 2016 och 2017. Mälaren Runt 2014, 2015 och 2016. Har också cyklat ett antal mindre motionslopp.

Har även cyklat från Malmö till Paris 2015, 2016 och 2017 med Team Rynkeby och ska göra det även 2018.

Gjorde min första Halva Ironman i Pula, Kroatien i september 2016. Gick åt h-e, men var kul ändå. Ett nytt försök i Zell-am-See i augusti 2017. Gick åt fanders en gång till. Nytt försök i Ruegen i september 2018. Man ska aldrig ge upp en dröm.

söndag, oktober 30, 2016

Rapport vecka 43

Det här måste vara bloggvärldens tråkigaste rubrik, så det blir väl inga alls som läser förutom min familj som har Gilla-tvång på mina inlägg.

Häromdagen dök den här bilden upp i mitt Facebook-flöde.

En nappflaska funkar var man än är i livet. 
Bara innehållet ändras.

Tre år har gått sedan den bilden, 2 mil ut på Lidingö och sen hem igen. Kommer ihåg att jag med en mil kvar allvarligt övervägde att ringa någon av mina barn för att hämta mig, så trött var jag. Lyckligtvis besinnande jag mig och kämpade ända hem.

Jäklar vad det har hänt mycket med gubben på de här åren. Jag är superstolt över mig själv. Som Gunde Svan brukar säga, ingenting är omöjligt. Och jag är som du vet inte klar än. Många utmaningar ligger i pipeline.

I veckan bokade jag hyrcykel till triathlonträningslägret på Mallorca som jag har bokat in mig på i början av maj. Valde mellan en Cannondale Synapse med Ultegra och en Specialized. Det bidde den här:



Specialized Tarmac Elite SL-4. Bestyckad med Ultegra 11/32-kassett.
Längtar redan.

Kanske kanske kanske den kan hjälpa mig uppför legendariska Sa Calobra som jag inte vågade mig på i våras.

Läste den här rubriken i vår lokaltidning i Sollentuna:


Lite lustigt, eller inte, men jag har tänkt precis samma sak när jag är ute och löptränar. Springer absolut så nära kanten jag kan på våra väldigt breda GC-banor som Sollentuna har. Men lik förbannat möter jag cyklister som cyklar så nära mig så deras styren nästan klipper min arm trots att de har minst tre meter fritt åt andra sidan.

Värst är dom som kör s.k chickenrace och viker undan i absolut sista stund. Dom vill jag springa ikapp och göra illa.

Vissa cyklister är ju därmed inte ett skit bättre än alla bilister som vi cyklister tycker är vårdslösa. Kan man möjligen be om lite hyfs av alla cyklister också? Nu pratar jag inte bara om "vanliga" pendelcyklister, det är minst lika många hardcorecyklister som garanterat är ute på vägarna och tränar precis som du och jag.

I lördags vankades middagsbjudning hemma hos oss för ett gäng vänner. Mycket att stå i, mat skulle lagas, huset städas, ja du vet vad som krävs. Råkade  bli lite trött bara, och kanske inte bidrog jättemycket enligt hustrun som var fräck nog och paparazzade lite och skvallrade för våra barn med den här bilden.

Har man gjort lumpen sitter talangen att somna 
varsomhelst och hursomhelt kvar.

Det var ju inte vilken lördag som helst, det var ju en sån där lördag då det ringer stup i kvarten på dörren och det står små huliganer och hotar med stryk om de inte får godis. Eller stålar.

Så vi var väl förberedda. Det är nu turen äntligen har kommit till mig. Det kom inga hulisar, så jag kan äta upp allt själv.


Dotter tillika medarbetare Sofia är på G i simning. Nu har hon avancerat till att bli en riktig och rejäl simcoach också.


Klart man blir en stolt farsa när dottern nämns i samman andetag som en förbundskapten. Så nu är det väl själva fan om jag inte kan lära mig crawla ordentligt till mitt Zell-am-See-utmaning i augusti.

Näst sista dagen för oktoberetappen i tävlingen "Flest träningstimmar i familjen". Känner mig rätt säker på guldmedaljen nu. Jag vet att det nu kommer en bortförklaring av i första hand Sofia. Hon är skadad och har inte kunnat träna. Så är det, men likväl, guldmedaljen är min. Länge sen jag vann en månadsetapp.


Avslutade veckan med en .k. Power Hour-träning med Team Rynkeby. Äckligt jobbigt.



En timme äckligt jobbigt pass räckte inte riktigt kände jag. Så när jag kom hem kände jag att jag ville trampa ur benen och kroppen lite på trainern. Såklart med Zwift uppkopplad. En lugn och behaglig tur på en platt bana är perfekt, tänkte jag.


Men det blev inte riktigt så lugnt som jag tänkt, det blev stundtals hårda tag, vilket just nu i skrivande stund känns rejält i låren.

Jag har hittat en ny favvolåt för trainerpass. Rough Boy av och med ZZ Top. Eller förresten, hela albumet är ju hur fett som helst, som man säger numera. 

Fast att få med en sån låt i Kapten Jonas spinningpass är väl lika troligt som att jag klarar att cykla uppför Hur de Hyu i sommar, dvs omöjligt.

Eller är det kanske läge att citera Gunde Svan även nu?