Jag - Göran Demnert - äger och driver StockholmsBuss AB sedan maj -89 och SällskapsResor AB sedan feb -05. Har bloggat sedan 2006. Många funderingar har det blivit.

Började cykla vintern 2014. Har sedan dess cyklat Vätternrundan 2014, 2015, 2016, 2017 och 2018. Mälaren Runt 2014, 2015 och 2016. Har också cyklat ett antal mindre motionslopp.

Har även cyklat från Malmö till Paris 2015, 2016, 2017 och 2018 med Team Rynkeby och ska göra det även 2019.

Gjorde min första Halva Ironman i Pula, Kroatien i september 2016. Gick åt h-e, men var kul ändå. Ett nytt försök i Zell-am-See i augusti 2017. Gick åt fanders en gång till. Nytt försök i Ruegen i september 2018. Äntligen lyckades jag komma i mål.

söndag, maj 12, 2019

Bara ett vanligt distanspass med Team Rynkeby Stockholm

Idag gick vi i teamet in i fas två av utecyklingen, de längre distanspassen. Hittills har vi kört några 11 milarundor så idag drog vi iväg på 16-milatur. Det var så kul.

 Kul var det. Och vacker väg likaså.

Samling i Sollentuna och kl 09 drog vi iväg.

Vi kom inte jättelångt, efter bara några kilometrar fick Lina punktering. Självklart på bakdäcket. Punkor tycks alltid komma på bakdäcken.

Förutom Lina själv stannade jag och Micke för att bistå medan övriga teamet stannade på säker plats längre fram.

Som den gentleman jag är tog jag tag i ärendet och bytte slangen. Självklart tänkte jag på genusfrågan, så innan jag började frågade jag Lina om hon ville byta själv. Hon tog tacksamt och gärna emot min hjälp.

Vi fixade saken föredömligt elegant och snabbt så upp på hojarna och glatt iväg till det väntande gänget.

Vi kom inte långt förrän hennes bakdäck var platt igen. Okey, same procedure as last time, förutom att nu var det Mickes tur att byta.

Jag tar på mig den andra punkan. Vid den första glömde jag kolla insida av däcket om där satt någon sten eller glasbit. Micke kollade nu, och ser man på. En liten sten hade gått igenom och satt kvar.

Med lite MacGivertänk fixade vi saken och vi var snart iväg igen och rullade iväg genom härliga lantliga landskap blandat med vanlig landsväg.

Lantligt och vackert så det förslår, bara några mil utanför storstan.

Plötsligt får vår dragslagschef Tina i klunga två problem med sin sadelstolpe. Den åker ner i botten. Jobbigt läge. Men Rolle fixade saken provisoriskt så det skulle hålla några mil fram till lunchstoppet.

Lunch i Almunge och där fixade Claes, aka Klasse Lillklinga sadelstolpsproblemet helt och hållet.

Bäst att förklara.Vi är 39 cyklister i teamet så vi kör med två klungor och varje klunga har en DLC, draglagschef, som håller jämnt och fint tempo. Längst fram har vi, förutom DLC tre stycken i draglaget medan övriga i klungan ligger i fasta positioner.

Längst bak i varje klunga har vi en grindvakt. Jag ligger allra sist i klunga två och håller koll på alla kycklingar. Båda DLC:arna och båda grindvakterna plus navigatören har radiokommunikation med varandra. Helt underbart att kunna kommunicera på det sättet.

Vi pinnade på rätt bra och nådde till slut Lunda Livs för att ta en snabbfika. Vi var lite avkylda och blöta för under ca 4-5 mil regnade det som bara fan.

Där tänkte jag ta en selfie med våra DLC:ar för de gör ett fantastiskt bra jobb som underlättar för hela teamet.

DLC i klunga 1, Mattias Nyman, har så förbålt svårt att komma med på bild.
Men jag ger inte upp, ger mig f** på att få med hela honom 
om det så är det sista jag fotar vid Eiffeltornet i juli.


Här har vi radarparet i klunga 2. 
DLC Tina Guri-Elmqvist och lilla jag som sista utpost.

Från Lunda Livs raka spåret de sista knappt fyra milen tillbaka till Sollentuna.

Gissa vad? Ännu en punktering såklart. Nu på Mickes bakdäck, alltså samma Micke som hjälpte till vid Linas båda punkisar.

Tänkte att nu kan Micke det här så jag softade lite i gräset medan han kämpade på med att fixa. Resten av teamet väntade längre fram efter vägen.


 Klart punka nr tre måste dokumenteras.


Efter regn kommer sol. 
Klart jag ville softa lite i gräset medan Micke jobbade med sitt.

Micke fixade punkisen föredömligt snabbt och snart var vi tillbaka vid startpunkten igen.


Den här rundan körde vi.


Lite småtrött i benen nu. Har varit krasslig hela veckan och inte gjort ett jota träningsmässigt.

Så här ser min träningsstatistik ut för veckan. Ganska enformigt. Nästa vecka blir det fokus på löpning. Och lite simning. Och cykling. Så är det att vara triathlet. Det är liksom fokus på allt.


fredag, maj 03, 2019

Min sista dag


Alltså sista dagen på triathlonlägret aka vuxenkollot. Min sista dag i livet hoppas jag ligger minst 23 år fram i tiden. Måste ju hinna med att vara med i veteran-VM i age group 90+ innan allt tar slut. Tror inte konkurrensen är jättestor i den klassen oavsett gren. 

Vore ju kul att få klättra högst upp på en prispall någon gång.

Känns lite sorgligt att min vistelse här på Mallis nu är slut. Kom ju nyss känns det som. Men allting har ett slut trots allt.

Idag blev jag väckt tidigt av väckarklockan för kl 07:00 vankades ett teknikpass i simning med Ulf Hausman.

Ulf är mannen i röd tröja/jacka

Redan efter första 50:an stog det klart att jag inte simmar perfekt. WHAT THE F***? Är det möjligt? Det känns ju nästan så. Men okey då, Ulf har väl rätt.

Ulf tipsade om precis samma saker som dotter tillika min simfröken Sofia säger att jag gör fel. Innebär att dotter Sofia är en grym simfröken som ser samma saker som den supererfarna f.d landslagssimmaren och numera simcoachen Ulf.  

Det är fan i mig respekt för dotra min. Nu blir det lite reklam. Om du vill kolla in vad Sofia kan erbjuda kan du kolla HÄR. Minsann finns där även ett simläger där både Sofia och Ulf coachar. Kan inte bli bättre.

Tillbaka till mig. Timmen med Ulf var intressant. Fick många tips, det viktigaste var att jag måste sträcka ut mer, ner tidigare med händerna i vattnet, hålla huvudet mer rakt utefter armen som ligger längst fram. Ungefär så. Hann inte mer innan timmen var slut och 775 meter avverkade.

Efter det blev det frukost och sedan började jag packa mina grejer som jag inte kommer använda mer innan jag åker hem i morgon.

Lunchen idag bestog av en glass och en liten, med betoning på liten, Toblerone. Vet, inte bra.

Kl 13 bar det iväg till det som kallas Äventyrssimning, dvs i öppet vatten. Vi cyklade dit.

Kul simning men jättejobbigt. Jag simmade runt en ö och på baksidan av ön var det blåsigt och vågigt och supersvårt för mig att få till det.

Har aldrig simmat i sådana vågor förut och det var lite knepigt. Man jag kom runt i alla fall med hedern i behåll, det tycker jag nog. Som sagt, svårt, lite jobbigt men kul.

Stenigt på stranden gjorde att fossingarna ville gå hem för
det gjorde ont som tusan.


Laddad inför kameran innan jag kastade mig iväg.
Vi simmade runt ön i bakgrunden. Tusen meter blev det.
Många simmade dock ännu längre.



Lika bra att säga det eftersom du antagligen gissar fel,
det är jag som ligger närmast kameran.
Sååå snygg armföring, eller hur?


Landade "i mål" som en strandad valross.



Snyggt simmat om jag får säga det själv.

Vid "målet" stog Marika och Sofia och bjöd på kakor och godis. Suberb service.

När vi cyklat hem tog jag en ömt farväl av min hyrcykel. Som sig bör med en puss. Hen har gjort ett bra jobb med mig trots allt. En punka, well, vad säger man. Dålig stil av cykeln, det tycker jag, särskilt i en nerfart på serpentinvägar, men man får väl acceptera det. 




Om jag kommer hit ner någon mer gång ska jag definitivt ha en 11/32-kassett. Minst. Kanske 11/34 vore ändå bättre.

Dagen avslutade vi med en festmiddag med hela gänget. Många åker hem i morgon och lika många nya ansluter till de som stannar här två veckor. Jätteavis på dem.


Som vanligt en bild på middagen. Glömde fota efterrätten. Sorry.

En jättekul vecka som jag är helnöjd med. Har hunnit det jag ville hinna med. Cyklat, sprungit, gymmat, simmat och till och med yogat. Har kört något varje dag, ibland två pass. 

Kanske kunde jag kört några pass till. Hade hoppats på några fler havssimningar, men det är mitt eget fel. Prioriterade bort morgonsimningarna till förmån för sömnen, men jag känner mig ändå nöjd med vad jag gjort.

Fan vad det är kul att vara triathlet. Även om jag så här långt bara hunnit bli en halv.

torsdag, maj 02, 2019

Revanschens dag.


En riktigt härlig dag. En liten revansch för misslyckandet Sa Calobra, du vet den där skitbacken som jag aldrig mer kommer att köra.

Idag körde vi Stora Bergsturen vilket för min del innebar att vi startade i en liten ort som heter Santa Maria. Därifrån en lång, nåja, 6 km klättring upp till Valdemossa.

I min grupp var vi sju stycken varav 71,4 % procent var kvinnor och resten män.

Började inte bra. Det anbefalldes fri fart och samling på toppen, dvs Valdemossa. Redan efter 1 km fick min kropp för sig att jag måste stanna för att hämta andan. Tappade den i den 11%-iga stigningen dit.

Satt väl någon minut och frustade och sedan gav jag mig iväg igen. Och ser man på. Nu hände det igen. Kom in i en fantastisk harmoni mellan andning och lår. Kom in i en härlig bubbla där jag bara matade på. Kändes fantastiskt. 

Inget nytt PB tror jag.

Strunt samma, kände mig oerhört nöjd oavsett segmenttid. Sannolikt skitdålig tid. (fy, dåligt språk igen)

Till råga på allt tog jag gruppens Bergtröja. Först upp av de i min grupp. 

Nästa som kom upp var Martina. Hon med en extra passagerare i magen. Vi har för övrigt varit på det här Team Snabbarelägret tre gånger samtidigt. Btw, hennes kille rev av Sa Calobra på 32 minuter. KOM:et lär vara 24 minuter. Not so bad,om man säger så.


Lilla diskreta jag, Enja, Annika, Johan, Anneli, Martina, Lotta

Efter att alla kommit upp och pustat ut cyklade vi vidare. Next stopp Deija. Där stannade vi vid en oansenlig butik och köpte kaffe och en croissant som intogs till exakt 13 droppar regn. Så himla smarrigt så det vattnas nästan i munnen när jag skriver det här.

Att cykelfika är allvarliga saker. Måste tas på största allvar.
T.ex en kaffe och en chokladcroissant kan glädja vem som helst.
Även om det inte riktigt framgår av bilden. Mer en inre glädje.

Vidare till Fornalutx för lunch som inte blev lunch för ställets kök hade inte öppnat än. Istället blev den en chokladtårtbit och kaffe igen. Nästan, men bara nästan lika smarrigt.


Coolaste gänget i stan/byn.


Mitt val. Som sagt. Cykelfika ska man inte hasta förbi.


Sen började plågan. 10 km upp på Piggen. 6,4 % snittlutning enligt vägskylten. Attan så jobbigt. Men jag kom in i samma härliga rytm som jag hade upp till Valdemossa. Tuggade bara på. Alla tre tidigare rejs i den backen har jag varit tvungen att stanna tre gånger för att vila.

Nu bestämde jag mig för att ge mig en vilopaus efter halva. Men där kändes det bra i benen så jag fortsatte pumpa på. Lugnt och fint med både puls och watt under stenhård koll. Kändes fortfarande kalasbra.

Men efter åtta km sa kroppen stopp och jag stannade någon minut eller två. Fortsatte sedan upp till toppen där jag kände mig så jäddrans nöjd med mig själv. Lite endorfinrus faktiskt. Eller rätt mycket för att vara ärlig.

Minsann, jag tog gruppens bergtröja även där. Fick faktiskt vänta 5 minuter innan nästa ur gruppen dök upp. Inget viktigt såklart, men en skön känsla för egot och självförtroendet.

Vidare ner i svindlande hastighet till Café Como. Ni som vet, ni vet. Ni andra får undra och försöka lista ut vad det är. Kanske googla lite eller så. Eller fråga någon cyklande kamrat.

Där väntade "mamma" Marika med godisbilen fylld med chips, kakor och godis. Jag åt allt jag kom åt.

Jag och "mamsen" Marika



Därefter ner mot marknivå igen.

 De bakom mig.


Och de framför mig.


Vi bombade på så mycket det gick och till slut landade vi på hotellet där vi intog stärkade återhämtningsdryck. Jag passade på att sträcka ut mina ben som varit så duktiga hela dagen. Kudos till dem. Okey, du får googa på kudos om du inte vet. Orkar inte förklara.



Under samtalens gång framkom att Åsa hade slarvat lite med var hon satte högerbenet. Hon får därmed mitt pris som bästa cykeltatuering. Man ser ju tydligt varje kedjelänk. Genomtänkt och välarbetat Åsa. Mycket bra.



Avslutade dagen med god middag och en lite överarbetat efterrätt. Men den var jag tamigfan värd idag. 

Som helhet en fantastisk underbar och kul dag. Tack Johan för en perfekt uppstyrd grupp och cykling. Du är värdsabra. Och Anneli körde som grindvakt och höll perfekt koll på alla. 

 Jag är såååå nöjd med att benen ville vara med hela dagen. Till sist fick jag en bekräftelse på att jag skött min vinterträning. Tack coach Stina Jönsson.

Måste bara berätta det. Varje söndagkväll får jag veckans träningsprogram av coach Stina. Det är jättekul när mailet dimper ner i mailboxen. Nästan som julafton när man öppnar ett spännande paket för att se vad som finns inuti, dvs hur veckans träningsprogram kommer att se ut. Alltid jobbigt, alltid kul.




 Idag var sista cykeldagen för mig. I morgon blir det simning före frukost. Har anmält mig till ett teknikpass med Ulf Hausman.

Efter lunch blir det äventyrssimning i havet och efter det är det dags att packa ihop och på kvällen blir det en s.k. festmiddag på krogen med hela gänget på 35-40 pers.

G´natt och sov gott.