En riktigt härlig dag. En liten revansch för misslyckandet
Sa Calobra, du vet den där skitbacken som jag aldrig mer kommer att köra.
Idag körde vi Stora Bergsturen vilket för min del innebar
att vi startade i en liten ort som heter Santa Maria. Därifrån en lång, nåja, 6
km klättring upp till Valdemossa.
I min grupp var vi sju stycken varav 71,4 % procent var kvinnor
och resten män.
Började inte bra. Det anbefalldes fri fart och samling på
toppen, dvs Valdemossa. Redan efter 1 km fick min kropp för sig att jag måste
stanna för att hämta andan. Tappade den i den 11%-iga stigningen dit.
Satt väl någon minut och frustade och sedan gav jag mig iväg
igen. Och ser man på. Nu hände det igen. Kom in i en fantastisk harmoni mellan
andning och lår. Kom in i en härlig bubbla där jag bara matade på. Kändes
fantastiskt.
Inget nytt PB tror jag.
Till råga på allt tog jag gruppens Bergtröja. Först upp av
de i min grupp.
Nästa som kom upp var Martina. Hon med en extra passagerare i magen. Vi har för övrigt varit på det här Team Snabbarelägret tre gånger samtidigt. Btw, hennes kille rev av Sa Calobra på 32 minuter. KOM:et lär vara 24 minuter. Not so bad,om man säger så.
Lilla diskreta jag, Enja, Annika, Johan, Anneli, Martina, Lotta
Efter att alla kommit upp och pustat ut cyklade vi vidare.
Next stopp Deija. Där stannade vi vid en oansenlig butik och köpte kaffe och en
croissant som intogs till exakt 13 droppar regn. Så himla smarrigt så det
vattnas nästan i munnen när jag skriver det här.
Att cykelfika är allvarliga saker. Måste tas på största allvar.
T.ex en kaffe och en chokladcroissant kan glädja vem som helst.
Även om det inte riktigt framgår av bilden. Mer en inre glädje.
Vidare till Fornalutx för lunch som inte blev lunch för
ställets kök hade inte öppnat än. Istället blev den en chokladtårtbit och
kaffe igen. Nästan, men bara nästan lika smarrigt.
Coolaste gänget i stan/byn.
Mitt val. Som sagt. Cykelfika ska man inte hasta förbi.
Sen började plågan. 10 km upp på Piggen. 6,4 % snittlutning
enligt vägskylten. Attan så jobbigt. Men jag kom in i samma härliga rytm som
jag hade upp till Valdemossa. Tuggade bara på. Alla tre tidigare rejs i den
backen har jag varit tvungen att stanna tre gånger för att vila.
Nu bestämde jag mig för att ge mig en vilopaus efter halva.
Men där kändes det bra i benen så jag fortsatte pumpa på. Lugnt och fint med
både puls och watt under stenhård koll. Kändes fortfarande kalasbra.
Men efter åtta km sa kroppen stopp och jag stannade någon
minut eller två. Fortsatte sedan upp till toppen där jag kände mig så jäddrans
nöjd med mig själv. Lite endorfinrus faktiskt. Eller rätt mycket för att vara ärlig.
Minsann, jag tog gruppens bergtröja även där. Fick faktiskt
vänta 5 minuter innan nästa ur gruppen dök upp. Inget viktigt såklart, men en
skön känsla för egot och självförtroendet.
Vidare ner i svindlande hastighet till Café Como. Ni
som vet, ni vet. Ni andra får undra och försöka lista ut vad det är. Kanske
googla lite eller så. Eller fråga någon cyklande kamrat.
Där väntade "mamma" Marika med godisbilen fylld med chips, kakor och godis. Jag åt allt jag kom åt.
Jag och "mamsen" Marika
Därefter ner mot marknivå igen.
De bakom mig.
Och de framför mig.
Vi bombade på så mycket det gick och till slut landade vi på hotellet där vi intog stärkade återhämtningsdryck. Jag passade på att sträcka ut mina ben som varit så duktiga hela dagen. Kudos till dem. Okey, du får googa på kudos om du inte vet. Orkar inte förklara.
Under samtalens gång framkom att Åsa hade slarvat lite med var hon satte högerbenet. Hon får därmed mitt pris som bästa cykeltatuering. Man ser ju tydligt varje kedjelänk. Genomtänkt och välarbetat Åsa. Mycket bra.
Avslutade dagen med god middag och en lite överarbetat efterrätt. Men den var jag tamigfan värd idag.
Som helhet en fantastisk underbar och kul dag. Tack Johan för en perfekt uppstyrd grupp och cykling. Du är värdsabra. Och Anneli körde som grindvakt och höll perfekt koll på alla.
Jag är såååå nöjd med att benen ville vara med hela dagen. Till sist fick jag en bekräftelse på att jag skött min vinterträning. Tack coach Stina Jönsson.
Måste bara berätta det. Varje söndagkväll får jag veckans träningsprogram av coach Stina. Det är jättekul när mailet dimper ner i mailboxen. Nästan som julafton när man öppnar ett spännande paket för att se vad som finns inuti, dvs hur veckans träningsprogram kommer att se ut. Alltid jobbigt, alltid kul.
G´natt och sov gott.