Jag heter Göran Demnert och är numera heltidsproffs. Endast sponsrad av Pensionsmyndigheten. Kort sagt är jag pensionär. Men möjligen bara på utsidan. Har bloggat sedan 2006, så många tusen funderingar har det blivit.

Började cykla vintern 2013 och har sedan dess cyklat Vätternrundan åtta gånger. Hittills. Har även cyklat till Paris sex gånger med Team Rynkeby Stockholm.

Förutom cykling har jag på ålderns höst fastnat för triathlon. I september 2022 ska jag göra min sjunde start i en halv Ironmandistans. Numera i age group 70-75


lördag, december 30, 2017

Hundra hundringar

Det blir i pengar 10000 kronor. Räknat i simmade metrar blir det, häpp, lika mycket. Fast i metrar alltså.

Under jul- och nyårshelgen har Human Ambition ett slags träningsläger kallat Camp Snowman. Olika pass varje dag.

Jag var med på julaftonspasset, annandag julpasset och idag.

I mellandagarna blev det en efterlängtad cykeltur i den verkliga verkligheten. En utsträckt lunch räcker precis till en tur runt Edsviken, 23 km.


Kändes som en evighet sedan jag cyklade på riktigt. Blev lite jobbigare än jag hade föreställt mig, att cykla på en spinninghoj eller en trainer är verkligen en annan sport än utecykling.

Men oj så skönt det var. Tog bara lite drygt en timme, men ändå. Supernajs.

Även igår använde jag lunchen, den förlängda varianten, för ett besök på gymmet. Ett riktigt bra och skönt pass där fokus låg på benen. Kommer bli fler benpass på luncherna, den saken är klar.

Idag blev det alltså simning igen.




Utmaningen var 100x100 meter dvs totalt 10000 meter. I bassängen som är 25 meter så blir det således 400 längder. Smått ofattbart. 400 längder.

Såklart helt omöjligt för mig, men jag ville verkligen utmana mig själv och simma så långt jag orkade. Det längsta jag har crawlat är 1900 meter, men aldrig så långt i en bassäng.

Passet skulle börja kl 07:30. Men av okänd anledning ändrades den tiden inne i min skalle till kl 07:45, vilket innebar att jag kom en smula sent till bassängen. De andra hade precis startat.

Innan jag elegant gled ner i vattnet pratade jag lite med självaste chefen Micke Rosén. Med tanke på mitt distansrekord 1900 meter föreslog han att mitt mål idag skulle vara 2500 meter, dvs 25 hundringar = 100 bassänglängder. Det blir bra, sa jag och kastade mig iväg fulltankad med adrenalin.

Vi hade fyra banor att leka på. Bana 1 skulle köra 100 längder utan vila. Bana 2 start 1:55, dvs om man simmade hundringen snabbare än 1:55 så fick man mellanskillnaden som vila. Bana 2, start 2:10 och på bana 4, där jag simmade, hade vi fria starter. Alltså valfritt antal sekunders vila mellan varje hundring.

Mina "vilningar" låg mellan 15-30 sekunder. Mot slutet när tröttheten satte in blev det ytterligare några sekunder plus någon långvila på minuten.

Första delen av min simning gick jättebra, men sen började det gå lite tyngre. Intervallatiderna blev några sekunder längre och längre vartefter, men inte värre än att jag kunde korrigera om jag tryckte på lite.

Verkar i alla fall ha en schysst huvudposition vid andningen.
(Foto: Micke Rosén)

På slutet fick jag krampkänningar i vaderna men kämpade ihop 2500 meter. Dessvärre hade jag räknat fel i simmade längder, inte lätt att hålla räkningen när man är trött, så det stog 2550 meter på klockan. Duger inte, så jag kastade mig iväg för två längder till så jag kom upp i 2600 meter.

Då klev jag upp från bassängen, satte mig på kanten och kände mig så jävla grym, så glad, så stolt över mig själv. I våras var jag ju på väg att ge upp simningen för det lossnade ju aldrig. Nu är det andra bullar som man säger.

Gick bort till dotter Sofias bana 2, där hon kämpade, och berättade stolt att jag hade klämt 2600 meter.

Vet inte om Sofia är glad för sin egen simning eller om
hon blev glad och stolt över farsans nya distansrekord.

"-Varför hoppar du inte i och kör 3000 meter?" frågade hon. Jag funderade lite och kom fram till att ja, varför gör jag inte det?

(Sofias redogörelse för dagens event kan du läsa HÄR.)

Så då gjorde jag det och rev först av en tvåhundring och direkt på det två hundringar.

Då klev jag upp igen. Ännu nöjdare. Jag simmade alltså 30 hundringar, dvs 120 bassänglängder.

Firade detta distansrekord med kakor och bullar som fanns uppdukat vid bassängkanten.


Hembakad energikaka made by Mårten

Vet du, nu känns det som jag erövrat A Licens To Swim. Nu kan jag erkänna för mig själv att jag faktiskt kan crawla. Inte fort. Sannolikt inte snyggt. Men jag kan. Jag är inte längre Mannen Som Inte Kunde Lära Sig Crawla.

Det känns fantastiskt och nu bör jag inte ha ångest inför simningen i Ruegen i september i mitt Ironman 70.3-race.



Yepp, this is me. Proud as hell.

onsdag, december 27, 2017

Om julen och lite till

Julen kom och julen försvann. Traditioner bröts och nya kanske skapades.

För vår del började julen med en kulturdag med barnbarnen. Kollade pepparkakshustävlingen på Arkdes på Skeppsholmen vid Moderna museet och såklart ett besök på leksaksmuseet.

Där kom jag ut.

Där avslöjade jag för barnen att jag faktiskt jobbat som Fantomen. Det var härligt att komma tillbaka och sitta i stolen igen och se tuff ut. Kidsen blev oerhört imponerade.


Sen hände något som inte är så kul. Mina glasögon ville inte vara med längre.



Bara att bita ihop och gräva ett stort hål i plånboken och beställa nya. Vill man vara petig begravdes tankarna på nytt växelsystem till hojen,  Di2, där och då. Jaja, som sagt, bara att bita ihop och börja fylla sparbössan igen.

Plötsligt var hela höstsäsongen med Team Rynkeby över. 25 ganska tuffa pass har vi klarat av sedan 27:e september då vi drog igång Team 2018. Hälften styrkepass och hälften spinning, Giro 4-varianten designat av Mattias Reck.

Blir spännande att se om det märks när vi går ut i verkligheten och cyklar.


Svart tycks vara årets träningströjfärg.
Dagen till ära hade jag en ny tomahawkfrisyr.

Apropå det, jag kör ju även pass på min trainer. Brukar vara hyfsat taggad när jag sätter igång men blir rätt besviken när jag slutar. Begriper inte varför jag inte orkar hålla min FTP ens några minuter. Begriper det inte. Med all träning under hösten borde jag klara det lätt som en plätt. Frustrerande är bara förnamnet, men bara att gneta på antar jag. 



Dessutom har min Stages wattmätare nu gått sönder för andra gången. Andra gången. Begriper inte det heller. Den första tappade kontakten med min Garmin andra dagen på Pariscyklingen. Det kändes trist. 

Fick en ny på garantin när jag kom hem, den funkade direkt, men nu plötsligt har den också lagt ner verksamheten. Spelar ingen roll vilken enhet jag försöker synka den med, den är död trots batteribyte.

Hursomhelst så blev det ändå julafton.

Som traditionen numera bjuder så gällde såklart ett träningspass på julaftonsmorgonen. Under åren har det varit allehanda fysiska aktiviteter. Alltid på morgonen. Det har varit ridning på Djurgården, löprundor, styrketräning eller långa promenader.

Hade siktat in mig på en cykeltur med Postcykeln runt Edsviken, en kul och bra träningsrunda på dryga timmen. Rätt lagom. Men så blev det inte. Gjorde ingenting för vädret var uselt.

Det blev simning. Camp Snowman med Human Ambition. Spännande program med en twist som verkade passa in på mig.


Men inte var det ett pass för seniorer inte. Som vanligt kände jag mig som en dinosaurie från Juratiden. Bara en massa yngre simmare. Och så jag. Gubben. Men det berör mig inte jättemycket, jag kör så gott jag kan tills det ryker ur öronen. Man kan bara göra sitt bästa och strunta i de övriga.

Men de yngre inspirerar mig till stordåd. Får ju kämpa som bara f-- för att hänga med, vilket ju är utvecklande. Dessutom är det kul att både höra och prata om alla möjliga tävlingar dom kört och ska köra. Klart man blir taggad. Och avundsjuk, de har ju massor av år framför sig, det har ju inte jag på samma sätt. Har svårt att se mig själv köra en tritävling om 10 år. Men å andra sidan, varför inte?

Det är så kul att simma nuförtiden. Känns nästan naturligt att kasta mig iväg och crawla flera hundringar bara som uppvärming. Det kunde man inte tro för några månader sedan.


 Mycket folk = trångt på banorna. Men vi var uppdelade i 
typ kunskapsnivåer. Jag simmade såklart i långsammaste gruppen.


Även dotter Sofia tränade såklart. Själv var jag lite uppspelt,
för gissa vem som tränade på bana 1?
Jo Patrik Nilsson, en kändis i triathlonvärlden. 
Klart man vill träna med dom bästa.




Sen var det dags för själva julaftonsfirandet.

För första gången varken barn eller barnbarn hemma hos oss. För första gången var det hustrun och jag som fick jaga runt som skållade råttor på julafton. Bra stressträning.

Först till svärmor och svärfar för lunch, sen snabb förflyttning till dotter Sofia för en fika och kolla Kalle A. Därefter raskt vidare tvärs genom stan till sonen och hans storfamilj och julklappsutdelning.

Jag fick inte ett enda paket. Typiskt. Har väl inte varit tillräckligt snäll i år. Får skärpa mig lite under 2018.

Inget paket som sagt, men hustrun och jag gav oss själva en resa till varmare land istället. Blir La Palma i februari. Utan cykel. En taktikresa. Det öppnar nämligen upp möjligheten att boka en egen cykelresa till Mallis lite senare i vår. Man måste tänka strategiskt, jämställt och taktiskt.

Juldagen blev en sån här dag:

Andra roliga saker blev att äta för mycket godis.

Efter Juldagen kom Annandag jul, det är sen gammalt. Det hade min pappa också blivit om han varit med oss nu. Men det är han inte. I år hade han blivit 101 år. Inte heller min mamma finns längre bland oss. Trots att åren går tänker jag på dom nästan varje dag. Det känns fint.


Mina fina föräldrar Tore och Ingrid.

Annandag jul betyder också fika och sällskapsspel hos storasyster Gunilla. Likt vår mor bullar hon upp alldeles för mycket godsaker när vi kommer.


Erkänner. 
Jag tog nog lite väl mycket tilltugg till kaffet.


Till sist. Av en slump råkade jag en dag klicka på den HÄR länken. Den berättar om en ung tjej som fick en stroke. Jag fick en flashback som hette duga. Artikeln berörde mig något alldeles oerhört.

Så många saker som jag också upplevde, även om stroken påverkade mig mindre än vad den gjorde på den här tjejen.

Det har gått snart sju år sedan det small i min skalle, men jag kommer fortfarande ihåg varenda sekund när det hände och dagarna därefter. Hualigen.

Det som jag känner nu när jag tänker tillbaka är att det känns nästan galet att jag bara två år efter stroken antog utmaningen att cykla runt Vättern. Och gjorde det. Det var då min "cykelresa" började med allt kul det inneburit sedan dess. Att tänka på det gör mig extra glad.

Så det vore ju rent fantastiskt om du läste den där länkade artikeln och dessutom lär dig AKUT-testet hur man ser om någon, eller vilket Gud förbjude, du själv råkar illa ut.

Var tredje dödsfall, som inte är relaterat till våld eller olycksfall, är strokerelaterat. När jag tänker på att jag drog en vinstlott i strokelotteriet blir jag nästan tårögd av tacksamhet. Det är så många som får bestående skador av en stroke, men jag klarade mig mer eller mindre helskinnad. För det är jag oerhört tacksam.

För mig känns det som att det finns en Göran före stroken och en Göran efter stroken. En skum känsla som jag inte kan förklara. Jag personligen gillar Göran efter stroken bättre.

onsdag, december 20, 2017

Dags att avge en lägesrapport / Allt är så jävla jobbigt

Allt går i cirklar. Allt går igen. Till och med känslor verkar gå i cykler.

Sedan senaste blogginlägget har det såklart hänt massor av saker, både bra och dåliga. Men jag har inte orkat få ner det i ord och bokstäver.

Varför då? För att jag är trött och inte alltid orkar det jag vill orka. Har fått räcka med att berätta lite kortfattat vad jag gör via Facebook och Instagram.



Så plötsligt just idag poppar en notis upp i mitt Facebookflöde. Facebooks påminnelse vad som hände för exakt ett år sedan. Då skrev jag en blogg om hur jag kände mig.

Blev minst sagt förvånad. Det är ju exakt så jag känner nu också. Exakt. Vill du läsa det blogginlägget kan du göra det HÄR. Inlägget hade rubriken Allt är så jävla jobbigt.

Inlägget är kanske till alla delar inte helt överensstämmande med dagens känslor, tror jag till viss del är en smula starkare i vissa delar, men känslan är ungefär densamma. Man kämpar och sliter men står ändå och stampar på samma ställe. Så känns det.

Fast om jag tänker klart så kan man ju inte nå formtoppar varje dag. Inte ens varje månad. Det är ju nu under vintern som man lägger grunden för vårens och sommarens formtoppar.

För den sakens skull ligger jag ju heller inte på latsidan. Kör i regel minst 1 pass varje dag. Löpning, simning, styrka, spinning, trainer eller tennis. Plus att jag jobbar heltid på mitt företag StockholmsBuss.

Klart jag blir trött. Är ju inte direkt purung längre. Ibland känns det som om träningen bara räcker för att hålla emot åldrandets nedbrytning och inte för att bli starkare. Har även dåligt samvete att jag inte orkar hjälpa till mer hemma med hushållet. Min fru drar ett stort lass på den punkten, erkänner det utan omsvep.

Så känns det ibland när livet känns tungt. Inte bara livet är tungt, vågen säger att jag bara blir tyngre och tyngre. Får skylla på trötsätning av olämpliga saker. Men snart så, DÅ ska jag börja äta bättre igen. Snart.

Nu ska jag vara positiv, jag är sannolikt i bättre form än många av mina ålderskamrater, jag har kul när jag tränar och det är en ynnest att få vara en del av Team Rynkeby-God Morgon Stockholm där jag tränar och har kul med betydligt yngre och piggare människor. Det är inspirerande.

Det är också kul att det släppt med simningen och att jag numera kan crawla. Senast igår klämde jag av 1200 meter varav en tusing oavbrutet. Det kunde jag inte för ett år sedan. Då nästan drunknade jag efter 20 meter.

Nu är jag mest bekymrad att mina cykelben inte är starkare än de är och att löpningen gått i stå, inte heller där upplever jag någon förbättring, det är bara jobbigt att lufsa fram.

Men jag ska inte gnälla, jag har det bra, jag mår bra, det är inte ett dugg synd om mig. Råkar bara vara i en ska vi kalla det mental formsvacka. Det går säkert över när Tomten varit här.

För att få en omedelbar boost testar jag med att trycka i mig en påse skumtomtar.