Jag heter Göran Demnert och är numera heltidsproffs. Endast sponsrad av Pensionsmyndigheten. Kort sagt är jag pensionär. Men möjligen bara på utsidan. Har bloggat sedan 2006, så många tusen funderingar har det blivit.

Började cykla vintern 2013 och har sedan dess cyklat Vätternrundan åtta gånger. Hittills. Har även cyklat till Paris sex gånger med Team Rynkeby Stockholm.

Förutom cykling har jag på ålderns höst fastnat för triathlon. I september 2022 ska jag göra min sjunde start i en halv Ironmandistans. Numera i age group 70-75


måndag, januari 29, 2018

En härlig cykeldag som kunde blivit min sista

En uberjobbig vecka är över. När jag skriver det här har en ny vecka börjat. Som den smarta person du är har du räknat ut att det är måndag. Fast just nu är klockan bara 03:30. Är båtvakt på båtklubben.

En gång om året är man vakt. Skittråkigt, men nödvändigt. Tiden går långsamt, så då kan man ju skriva lite på bloggen mellan rundorna bland båtarna för att hålla buset borta.

Veckan som var har nog varit en av de jobbigare på länge. Inte jobbmässigt, utan träningsmässigt.

Veckan började med en tennismatch. Lirade för en gångs skull helt formidabelt, blev vinst. Kul. Behövde det för självförtroendet som var i princip i fritt fall pga skitdålig tennisform.

Tisdagen som vanligt ett dubbelpass. Simning på lunchen, lite teknik och lite distans.




På kvällen pass nr 2, löpning. Blev ett hårt pass så jag var rejält trött när jag kom hem.

Stravas betyg på min löpinsats

På onsdagen spinning 90 minuter med Team Rynkeby. Var på uruselt humör, så jag trampade som bara fan för att få bort det där som skavde inombords.


Vad händer då? Jag trodde min maxpuls var 165, vilket det varit det senaste året. Toppar det med att nå upp till den himmelska höjden 172 som max. Inte undra på att jag fick släpa mig hem. Nästan svimmar av trötthet på kudden i min sköna säng.

Torsdag kväll simning igen. Fart och intervallträning med Human Ambition. Även denna kväll nästan svimmar jag av trötthet på kudden i min sköna säng när jag kommit hem.

Fredag som vanligt ett gympass på lunchen tillsammans med kära hustrun. Körde först löpning på löpbandet och sedan ett styrkepass, ett rätt hårt sånt för benen.

Lördag, en härlig dag. Hade tänkt vilodag, men se det gick inte. En härlig dag så nya cyclocrossen måste ju testas på långtur. Tänkte lågpulsträning.

Så jag gav mig iväg norrut fyra mil där jag tog en fika med tilltugg.

 Rena vårfeelingen, även om det var lite kallt och lite småhalt 
här och där.


Fikastället Lunda Livs
Nya vita cykeln i bakgrunden.

Sen tillbaka hemåt igen, men en annan väg en bit.



Nya cykeln var succé. Superhärligt att cykla på, och näst intill perfekt inställning av allting för min späda kropp.

På hemvägen kom så incidenten. Då kändes det som det kunde varit det sista som hände mig i livet.

Kom cyklande i ett lätt nedförslut med en svag sväng till vänster lite längre fram. Vägen låg i skugga. Plötsligt får jag möte av en bil mitt i svängen. Vägen är snorhal så han kommer med låsta bromsar rakt emot mig. Jag nyper mina bromsar så hårt jag kan, får en liten sladd på bakhjulet men lyckas hålla mig upprätt och svänga skarpt höger. Lyckligtvis är det gott om plats bredvid asfalten och när jag precis svängt undan nästan snuddar bilen mitt bakhjul.

Herrejävlar så nära det var. Stannar till med bultande hjärta men ingenting har trots allt hänt, svårt att skuldbelägga föraren, för vägen var trots allt blankis. Cyklar vidare för att inte fastna i obehagliga funderingar och har snart glömt det obehagliga. Det är ju ändå så fint väder och en kul cykel.

Det blev till slut en runda på åtta sköna mil precis i det lugna tempo jag tänkt mig.

Här hade jag inte ställt om min Garmin till min nya maxpuls,
vilket innebär att jag körde mer i zon 2 än vad grafen visar.

Däremot är det nog dags att köra ett nytt FTP-test på trainern. Det här kan ju inte stämma med tanke på pulsnivån på rundan. Eller så visar min wattmätare fel värden.


Trots en lugn tur så var jag supertrött när jag kom hem. Gick omkring som en zombie och låg mest i soffan och slökollade tv.

På söndagen blev det lite tårtätning och andra godsaker på ett litet födelsedagskalas och så veckans avslutning, ett cirkelpass med Team Rynkeby.

Usch och fy så jobbigt det var. Även det en nära-döden-upplevelse. Så trött i både kropp och själ så jag knappt visste vad jag hette. Inte så konstigt, det var mitt elfte träningspass sedan senaste vilodagen där de flesta passen varit rätt intensiva.

Vet, helt galet, man tränar inte så här. Det är bara superknäppt. Kontraproduktivt. Inser det, och ska såklart korrigera min träningsplan. Börjar med att träna lågintensivt hela den här veckan med några vilodagar inlagda så ska det nog ordna till sig.

Men trots allt, det är ju ändå rätt kul att hålla på såhär. Omväxlande träning är bra träning. Fast helst i lite mer normala doser, jag är trots allt inte en elitidrottare, bara en lätt åldrig gubbe, en triathlonwannabe. Som kanske överskattar sin egen förmåga.

Men du vet, Bättre lyss till den sträng som brast, än att aldrig spänna en båge.

(Citatet är från dikten Åkallan och löfte av Verner von Heidenstam, utgiven 1902. Dikten är skriven i en nationalistisk anda. I dag tolkar vi citatet mer som att våga göra saker, visa handlingskraft.)

Nu har klockan hunnit bli måndag 04:45 och det är strax dags för passets sista runda bland båtarna, sen får jag gå hem och av trötthet svimma på min kudde i min sköna säng.

söndag, januari 21, 2018

Jag gjort av med mer pengar och varit på kryssning

Veckan har varit en högintensiv göra-av-med-pengar-vecka. Vill man uttrycka det lite finare kan man säga att min privata finansvecka innehållit ett flertal lyckosamma investeringar.

Ett tredje alternativ är kort och gott, det har varit en slösarvecka.

Mest spännande, förutom cykelköpet häromdagen, var att jag har varit på kryssning med M/S Birka Stockholm till Mariehamn. Men inte ensam,. Nej nej, vi hade ett teammöte i Team Rynkeby-GodMorgon Stockholm.



När vi gått ombord käkade vi middag och hade väldans trevligt. Men inte för länge, för dagen efter, på lördagsmorgonen kl 07 vankades ett träningspass.

Så blev det. Cirkelträning utan redskap. Bara våra egna kroppar. Tio stationer, 45 sekunder på varje, 15 sekunders vila och så pang på nästa. Tre varv. Rejält jobbigt.

De där fyra som står till höger verkar ju vila. Men icke.
Tåhävningar. Besvärligare än man kan tro.


När vi var klara ville vi ta en annorlunda gruppbild.


Så här blev den officiella gruppbilden

Efter dusch blev det premiumfrulle. Goa grejer. Efter det fick vi besöka fartygets kommandocentral, det som kallas bryggan. Befälhavaren berättade allt om fartyget och hur saker och ting fungerar på en sådant stort fartyg. Otroligt imponerande faktiskt.

Han i vit skjorta är chauffören. Okey då, tjänstgörande styrman.

När besöket där uppe var klart gick vi ner i maskinrummet. Otroligt häftigt faktiskt.

Maskinchefen berättar hur saker och ting fungera kring
fartygets motorer, elförsörjning, sophantering och allt möjligt annat.


Stora maffiga grejer behövs minsann. Svårt att fatta hur allt funkar.
Gruppen i bakgrunden studerar och ser hur
propelleraxlarna snurrar.

När allt det skojiga var över var det dags för själva teammötet. Nyttig info från teamkapten Satu om vår insamling och en första titt på vår tänkta rutt till Paris. 


Johan och Jonas från ruttgruppen berättar om vägvalen de gjort.
Kommer bli lite annorlunda än förra året, men det blir 
långa dagar och många höjdmetrar.

Sen var det min tur att berätta och förklara hur träningen framöver fram till starten till Paris kommer att gå till, och hur vi kommer att cykla. Plus uppmaningen att träna som bara fan förutom våra teamträningar. Att cykla 2/3-dels Vätternrundor sju långa dagar i rad sliter rätt hårt på kroppen. Vi är ändå bara glada amatörer. För att inte gå sönder behöver man träna mer än man tror.


Plötsligt var vi tillbaka i Stockholm igen

Dagen efter, dvs på söndagen, dvs idag när jag skriver det här, kom hustrun tillika styrelsesupplanten på att kontoret behövde en ny dammsugare för den gamla har börjat rossla rätt betänkligt.

Hon föreslog en modell som jag tyckte var en smula dyr. Kanske en lite billigare gör ett lika bra jobb, föreslog jag diskret och ekonomiskt.

Ska du säga, sa hon. Du går och köper massa onödiga och dyra cyklar och så gnäller du över en dammsugare. Skäms gubbe, sa hon.

Bara att med lite blossande kinder göra en pudel och erkänna att den modellen hon föreslog absolut är den som kontoret behöver.


Den tystaste dammsugare jag har hört. Den är fiffig. Från
handtaget styr man sugkraften utan att behöva böja sig ner
och trycka på knappar på själva maskinen. Skithäftigt. Och bekvämt.

Där försvann en slant. Nästa anhalt blev att hämta ut mina glasögon eftersom mina gamla ramlade sönder i två delar. Glajjor är inte billiga. De här kostade rätt mycket mer än min senaste cykel.



Helgen avslutades traditionsenligt med ett träningspass med Rynkebygänget. Normalt kör vi ett styrkepass på söndagar men den här gången blev det ett spinningpass. Det blev en variant av norska fyror plus en avslutning med både spurt och backe.


Det var väl i stora drag min helg det.





torsdag, januari 18, 2018

N+1 N-2 N+1

Rubriken anger en mycket komplicerad situation på mitt cykelbestånd.

Så här ligger det till. För några år sedan ville jag ha en vintercykel. Inköpte en Nishiki hybrid. Rätt billig, typ instegsmodell. Har i huvudsak använts som StockholmsBuss Postcykel, dvs cykla iväg med dagens brev till brevlådan, med ibland viss omväg på några mil. Ibland alltså. Särskilt lördagar.

Då har jag ofta kört rejält vilse trots många andra cyklister omkring mig. De hittade väl inte heller kanske, så väldigt ofta har jag tvingats till rundor på bortåt 10 mil innan jag hittade en postlåda. Jobbigt för en enkel tjänsteman.

Den har såklart funkat kalasbra på alla sätt och vis förutom att den är tung och seg. 15 kilo ungefär. Inte världens roligaste att cykla lite längre med. Måste såklart bli effektivare med posthanteringen, så en bättre cykel borde vi självklart investera i.

Har suktat lite efter en cyclocross, men de kostar en hel del om man vill ha en bra sådan.

Så plötsligt läser jag ett inlägg på Fejan om en fin cross i precis min storlek. Det är faktiskt första gången jag ser en begagnad cykel i min storlek och i rätt prisnivå.

Förhandling med den andra halvan av äktenskapet, tillika företagets styrelsesuppleant, tog omedelbart fart. Jag la fram en långtidsplan för vår posthantering, dvs en eventuell Mallorcaresa i vår för att studera postutdelning med cykel där samt en bättre cykel under vinterhalvåret här hemma.

Beslutet blev glasklart. Antingen cykel ELLER Mallis. Inte båda, skrevs in i protokollet. Okey, då vet jag läget.

Kontaktar säljaren och inleder förhandling. Cykeln är en Rose Pro DX Cross med mekanisk Ultegra och hydrauliska skivbromsar. Fint skick, cyklad bara knappt 250 mil. Finns i en liten stad 85 mil norr om Stockholm. Nypris för några år sedan ca 20 tusen.


Prisförhandlingen gungar lite fram och tillbaka, men vi når inte ända fram. Det skiljer 1000 kr i våra bud. Säljaren drar sig tillbaka för att fundera lite.

Dagarna går och när en vecka förflutit och jag inte hört något, bokar jag resan till Mallis. Kul.

Två dagar senare får jag ett meddelande "-du får cykeln till ditt bud". Oj, vad gör jag nu?

Inleder nya förhandlingar med andra halvan av äktenskapet tillika styrelsesuppleanten. Förhandlingen går en smula förvånande i positiva termer, och vi enas till slut att vi kan köpa cykeln OM jag säljer minst två av mina gamla varav Postcykeln är en. Den andra är min första cykel, en Trek. Den köpte jag för min mors och fars arv för några år sedan. Lite känsligt att sälja den pga det, men what to do, så får det bli.

Så ny kontakt med säljare och vi kommer överens. Jag swishar halva summan när han skickar hojen med Bussgods och lovar resten när den blir levererad till mitt kontor.

Redan kl 12 dagen efter kommer paketet och jag swishar resten av köpesumman.



Sen försvann, av okänd anledning, all form av arbetslust på jobbet, så det blev cykelfix hela eftermiddagen. På med nya dubbdäck, och lite annat småfix och nya inställningar.

Det där med max 250 mil kändes 100 % sant, cykeln är som sprillans ny. Superfin.

Sen blev det en provtur på en halvtimme i snömodden och jag kände mig helnöjd. En kanoncykel till ett kanonbra pris. Tror jag blev liiiite nöjdare än säljaren trots allt.

Det var förklaringen till rubrikens första N+1 resp N-2. Men den sista delen, N+1 då?

Jo, om bara några veckor kommer nästa cykel. Den nya Rynkebyhojen, en Bianchi anländer då. Även den en kanonhoj till ett kanonpris eftersom Bianchi sponsrar våra cyklar med i storleksordningen 6 tusen per cykel. Inte illa.

Det här blev en lång berättelse hur det kan gå till att uppgradera en vanlig enkel Postcykel till en Postcykel de Lux. Och slutklämmen blev att cykelbeståndet således är oförändrat, bara lite uppgraderat.

Och jag, f´låt företaget, får en ny postcykel OCH jag åker till Mallis och cyklar, simmar, springer, yogar, studerar den lokala postutdelningen meddelst cykel och har det allmänt bra en vecka.

söndag, januari 14, 2018

Veckans träning för en triathlonwannabe

Det gäller att ligga i om man ska nå sina drömmars mål. I mitt fall är det som möjligen bekant att få springa under en Ironmanmålbåge. Vägen dit består av ett antal delmål, bl.a cyklingen till Paris såklart, men årets absolut viktigaste mål är tävlingen den 9:e september i Ruegen.

De här träningarna har jag genomfört den här veckan.

Måndag
Ett relativt kort men ett bra och intensivt lunchpass på gymmet.





Tisdag
Tisdagar brukar bli en tvåpassdag. Simning på lunchen och löpning eller trainer på kvällen. Den här veckan blev det trainer.




 Mitt mål är att klara 1900 meter den 9:e september
på ca 45 minuter, dvs ca 2:30 per hundring.
Ett svårt mål, javisst, men ändå möjligt.


Innan middagen hann jag med ett 45-minuters intervallpass
på trainern. 

Onsdag
90 minuter spinning med Team Rynkeby. Vi kör programmet Giro 4 som har konstruerats av Mattias Reck. Nu börjar vi fas 3. Jobbigt är bara förnamnet.


Torsdag
Dags för intervaller igen. Nu i simbassängen hos Human Ambition och Micke Rosén. Min Garminklocka visade på 1300 meter, men jag lyckades fibbla bort säkert 500 meter från den.



Fredag
Som vanligt ett lunchpass på gymmet. Den här gången 30 minuter löpintervaller på löpbandet och direkt på det ytterligare 30 minuter styrka med mest fokus på benen.


Lördag
Hade tänkt vila, men lusten att cykla på riktigt blev för stor. Inte jättepopulärt hos andra hälften av familjen, men hon är en förstående kvinna och sa uppgivet, "-okey då".


Det blev en 3,5-timmars pulszon2-runda.
Rätt jobbig ändå med tung cykel och dubb på båda hjulen.

När jag kom hem igen togs beslutet. Jag bokade en veckas triathlonläger på Mallorca med Team Snabbare. Tredje året jag åker på den. Flyger ner den 28:e april. Kommer bli absolut superkul. Igen.

Inte heller det här beslutet var jättepopulärt hos andra hälften av familjen, men hon är som sagt en förstående kvinna och sa uppgivet, "-okey då".


Hittills har jag inte vågat mig på den här lilla backen, Sa Calobra.
Men vem vet, i år kanske det händer.

I år hyr jag den här cykeln. En Merckx Sallanches 64 med discbromsar. Ska bli kul att testa en sån.


Söndag
Veckans åttonde och sista pass. Ett cirkelträningspass med Team Rynkeby.

Riktigt skönt med ett rejäl nedstretchning

De här cirkelpassen är verkligen ingen lek. Det är fullt ös medvetslös som gäller. Erkänner utan att blinka, efter sju pass under veckan är jag rätt tömd på kraft till de här passen så de känns som värsta tortyren. Här två bevisbilder på det.

Bevismaterial A: 
Inte många slag kvar till min maxpuls


Bevismaterial B

På det hela taget en bra vecka. Dessvärre för lite löpträning, men det kommer snart att bli ändring på det.

I morgon måndag blir det en behövlig, och välförtjänt, vilodag. Men på tisdag, då kör jag igång igen.


söndag, januari 07, 2018

Årspremiären för utecyklingen genomförd. Check.

Jamendåså, då är 2018 års cykelsäsong invigd. För säkerhets skull även årspremiär för det så viktiga cykelfikat.

Premiären skedde med Fredrikshofs Audaxgrupp, dvs rätt lugn och fin cykling med lång fikapaus mitt i.

Det började redan på fredagskvällen. Måste skifta till dubbdäck även på bakdäcket. Framdäcket blev dubbfixat för några veckor sedan.

Att ta av däcket var inga problem. Sen in med slangen och så bara kränga på själva däcket. Gick lätt förra vintern. Men nu var det lögn i h-ete att få över den sista biten. Fullständigt omöjligt. Testade allt, såpa, däckjärn men inget funkade. Var inte ens i närheten.

Då kom jag på. Värme. Värme på gummit borde göra susen. Så snabb rusch ner i källaren och hämtade värmepistolen. Värmde lite lagom på det trilskande partiet och så provade jag. Voilá. Gick som smort.

Nöjd och glad återgick jag till fredagsmyset. Då kom jag på att förra vintern när jag bytte till dubbdäcken så gjorde jag det inne i huset och däcken var rumsvarma. Nu bytte jag i garaget med en temp på någonstans mellan fem och tio grader. Måste ha varit det som gjorde skillnad mellan succé och fiasko.

Sov lite oroligt inför säsongspremiären. Alltid lite läskigt första vändan. Hur skulle min form stå sig mot de andras? Skulle jag hänga med? Skulle jag orka?

Man kan säga att det kunde börjat bättre. När jag vaknade gick jag ut i garaget för att kolla luften i däcken. Katastrof, bakdäcket platt som en pannkaka. Måste ha haft hål på slangen när jag bände och meckade med däckjärnen.

Bara att bita i det sura äpplet och göra ett nytt försök. Körde värmetricket redan från start och vips var däcket på plats. Premiären räddad.

Vi blev inte så många. Var bara tre som kom till start, jag, Daniel och Leif. De övriga körde Tour de Ötzi, ett långrace på 20 mil.



Men det var allt lite kyligt. Insåg redan efter en halvmil att jag hade en tröja för lite på mig. Inte kul.





Sportdrycken i flaskan frös till is efter någon timme.

Stundtals körde vi på grus- resp skogsvägar.Vissa rejält tunga och sugande. Plus några riktiga äckelbackar.

Vi kom så småningom fram till dagens mål, fika hos Tant Brun i Sigtuna. Där beställdes smarriga grejer minsann.

Varm choklad med grädde, eller det kanske var 
grädde med inslag av varm choklad.
Som tilltugg kladdkaka med, just det, grädde.

Sen for vi hem på i huvudsak astalterade vägar. I huvudsak alltså. När jag kom hem visade min Garmin 8 mil. En bra start på säsongen. Blir alltid lika förvånad hur jobbigt det är att cykla på riktigt jämfört med spinningcykel och trainer. Alltid lika förvånad.


Den här rundan körde vi

När jag väl hemma kom ut från en superhärlig, lång och genomvarm dusch hade hustrun dukat upp det här till mig.


Supergott. Precis lika smarrigt som pausfikat på en teaterföreställning

Vilket osökt ger mig tillfälle att berätta om söndagens äventyr, ett besök med nyss nämnda hustru på Stadsteatern. En pjäs av Lars Norén. Vi alla vet vilken typ av pjäser herr Norén brukar skriva. Tunga och svåra grejer om djupet i livet. Du vet repliker som "-livet är väntrummet till döden" och liknande upplyftande saker.

Så jag ville vara väl förberedd så jag packade och tog med ett litet överlevnadskit med det här i.



Den här pjäsen stog alltså på dagens kulturdagsprogram.



Jodå, den var sevärd, till och med överraskande bra, men enklast är att sno en redan färdigskriven pjäsbeskrivning.

Ett både komiskt och existentiellt drama av samtidens kanske främsta dramatiker, Lars Norén. Tio människor på en sandstrand i värmen. 

De är gamla, de har problem med lederna, med minnet, med sömnen, med sina äktenskap och med gamla oförrätter. De pratar om vädret, om maten, om att få tiden att gå. Egentligen pratar de högt för sig själva, om livet som var och om döden som väntar. 

Lars Norén dissekerar åldrandet med sin mest skoningslösa blick. Ett existentiellt men också komiskt drama om livets förgänglighet.

Blev även 2018 års teaterfikapremiär. Det blev ett historiskt betyg. För första gången blev betyget "icke godkänt". Kaffet var bränt och smakade garvsyra. Chokladbollen fick dock godkänt.




Visst ja, innan vi for iväg till Stadsteatern hade vi julgransplundring. Jag var arbetsledare. Ska vi vara noga var jag även den ende arbetaren i det här projektet. Såklart fick alla som var med en godispåse.



PS. Du har väl inte glömt Team Rynkeby-GodMorgons event, en inspirationsföreläsning av och med Gunnar Söderström. 100% av biljettpriset går raka vägen till Barncancerfonden.

Du kan boka din biljett HÄR.

Team Rynkeby God Morgon Stockholm är stolta att kunna presentera en inspirationsföreläsning med Gunnar Söderström till förmån för barncancerfonden. Det blir en unik timme där Gunnar med sin medryckande energi, berättarglädje och värme drar dig med på en mycket inspirerande resa. På ett pedagogiskt, lättillgängligt och härligt engagerat sätt berättar Gunnar vad du är kapabel till genom enkla men starka mentala tekniker. Föreläsningen ger dig insikten om att du kan och har kunskapen att använda din förmåga på bästa sätt för att kunna nå precis dit du vill.

Var: Ombord på fartyget M/S Birka på Stadsgårdskajen i Stockholm.
När: 30 januari kl 17.00. Registrering i terminalen mellan kl 16.30-16.45 för ombordstigning. Avstigning sker direkt efter föreläsningens slut 18.30.
Pris: 250 kr/biljett som oavkortat går till Barncancerfonden.

Hur: Boka din biljett nedan och betala till swish nummer 1236140891, märk betalningen med "Gunnar". Du kommer sedan att få en bokningsbekräftelse samt en bekräftelse om att vi har mottagit din betalning till den mailadress du uppgett.

Med reservation för slutförsäljning då vi har ett begränsat antal biljetter.

Stort tack till Birka Cruises som bistår med lokal till förmån för Barncancerfonden.

Om Gunnar Söderström
Mellan åren 1999 – 2012 tillhörde han Sverigeeliten i triathlon. Gunnar är utbildad naprapat, personlig tränare och kostrådgivare. Han är ansvarig för fysträningen för samtliga domare i fotbollsallsvenskan och som Swedish Fitness coach ingår utbildningar och uppdrag åt FIFA. Han är även mental och fysisk tränare till spelare i Tre Kronor.

Vid frågor, välkommen att kontakta eventansvarig
Isabell Bylund
Tel. 0768544549
isabellbylund91@hotmail.com


fredag, januari 05, 2018

All träning är bra träning, särskilt den jobbiga

Tror jag upprepar mig nu, men jag tycker det är lite knepigt att vara en triahtlonwannabe. Hade varit mycket enklare att vara en Chris Froomewannabe.

Det är så jäddrans svårt att kombinerna träning för tre grenar under en och samma vecka. Särskilt som man (jag) egentligen inte är bra på någon.

Men jag har ett bra schema, det har jag. Ett förbaskat bra schema. Jag vet precis hur jag ska träna, det är inte det som är problemet.

Problemet är ibland motivationen att följa schemat. Det är så enkelt att ändra sig och tänka, äsch det regnar ute, jag byter löppasset mot ett pass på trainern istället.

Sånt funkar ju inte i längden.

Men igår fick jag feeling. Jag kör ett bakvänt brickpass. Så tänkte jag. Ett brickpass är när man, normalt alltså, kör ett cykelpass för att direkt på det ge sig ut på en löprunda.

Jag gjorde tvärtom, först ett löppass, sedan ett trainerpass.

Trots att jag hade bestämt mig, satt jag lik förbaskat kvar i soffan och bara hängde. "-nämen skärp dig, ge dig iväg någon gång då", manade hustrun på.

Vem fan är sugen på att ge sig ut för att löpa när det regnar? Men till slut gav jag mig i alla fall ut. Tänkte den fina och sanna tanken att om man bara tränar när man har lust och solen skiner, ja då blir det inte många pass gjorda.


Det gick tungt. Mycket tyngre än vanligt kändes det som. Inte som brukligt, som en gravid elefant, mer som en gravid elefant som släpar på två gigantiska traktordäck. Då förstår du känslan va?

Jag höll i alla fall ut och kämpade ihop en halvtimme, det var ju bra. Väl hemma snabb avklädning för nästa projekt, en halvtimmes intervaller på trainern. Hade förberedd mig med att under löpturen ha triathlonshortsen på för att snabbare komma igång med cyklingen.

Drog igång den platta Zwiftbanan och så körde jag iväg. En högst blandad kompott med 1-minutsintervaller och 1-1,5 min vila mellan. Vissa med för mig normal kadens 75-85, vissa runt 100.

En fördel med att köra egna intervaller på Zwiftbanan är att man aldrig är ensam där. Lätt att försöka hänga på de som kör förbi i något högre fart än jag själv. Vilket gör susen på wattuttaget har jag märkt. I alla fall en stund och särskilt i slutet av intervallen är det guld värt att försäka hänga på en snabb cyklist.

Efter 30 minuter kände jag mig helnöjd. Hade kört mina tänkta intervaller precis som jag tänkt mig, då kan man ju inte vara missnöjd.

Jo, det kan man. Man kan vara missnöjd över de svaga kycklingben som jag förärades med när jag föddes. Eller så kan man vara missnöjd med att ha försummat träning större delen av livet. Då får man betala priset, dvs svaga benmuskler.


Önskar jag kunde hålla den här kraften längre tid än bara
några minuter. Men det kan jag inte.

Idag blir det sannolikt ett lunchpass på gymmet. Benövningar såklart. I morgon om vädret känns okey blir det äntligen lite långrace på cykel. Det blir med Fredrikshofs Audaxgäng och med den dubbeldubbade Postcykeln försedd med både kompislapp som egolapp. Det blir kul. Superkul.

Dessutom kommer massa behövliga mil in på kontot. Vi i Team Rynkeby ska helst ha 250 mil i benen innan vi drar iväg till Paris den 30/6.

tisdag, januari 02, 2018

Min alldeles egna årskrönika 2017

Fick idag upp ett minne på Facebook. Min årskrönika 2015. Skrev aldrig ett sammandrag för 2016. Nu inser jag att jag saknar ett sånt, ett bra sätt att komma ihåg ett helt år.

Så nu skriver jag ett för mitt 2017.

Börjar med träningen. Totalt har jag genomfört 260 pass.  I tid räknat blev det 404 timmar, 26 minuter och 40 sekunder. Såhär har det fördelat sig.



Totalt sett för lite löpning. Det duger inte 2018.

Så min skämskurva. Vikten. Ingen bra avslutning av året. 104,1 kg. Skärpning behövs. Bottenrekordet 98 kg, nåddes efter Pariscyklingen. Det är på den nivån jag vill vara.




Så till händelserna under året.

Januari
Inte mycket att orda om. Inget särskilt hände. Förutom att jag köpte en wattmätare till cykeln. En Stages.



Februari
Inget anmärkningsvärt den  här månaden heller. Träning, utecykling, kulturdagar och lite annat. Det mest anmärkningsvärda var kanske att jag kände mig som en ickecyklist. Skrev en blogg om det. Du kan läsa den HÄR om du vill.

Mars
Avslutade årets skidresan under mars. Vann även StockholmsBuss-mästerskapet i simning. Om det kan du läsa HÄR.

En teambyggarhelg med Team Rynkeby var en av månadens höjdpunkter. HÄR kan du läsa om den.


Ett annat glädjeämne var att jag började simma lite mer regelbundet pga nygamla simkompisar aka simpisar. Då kunde jag med största svårighet simma 50 meter. Man kan säga att det går lite bättre nu. HÄR kan du läsa om det. Om du vill alltså, känn inget tvång.

Äntligen blev det dags för riktig utecykling med Fredrikshov ute på Värmdö.




Så jäddrans kul. HÄR kan du läsa om den premiären.

April
Dags för ännu en premiär, utecykling med Team Rynkeby.



Blev en uberjobbig första träning med en uberjobbig tränare, Mr Ego himself. Finns att läsa HÄR.

Distanspremiär blev det också den här månaden. Första långrejset med Rynkeby. Du kan nog gissa vad som döljer sig på den HÄR länken.


Den 10:e april kom det efterlängtade genombrottet. Jag klarade att simma 100 meter. Enorm glädje. Så här skrev jag då om det historiska ögonblicket:

Vände runt vid 25, kändes bra, kom till 50 och det kändes fortfarande bra och tänkte att nu, NU ska det ske. Kastade mig runt och trängde mig egoistiskt före Stina som stog och väntade på att sticka iväg på sin tid för nu ville jag klämma en 75:a. OCH JAG GJORDE DET! High five med mina simpisar Elin och Stina. De verkade lika glada som jag.

Sen tog jag några lugna varv och plötsligt ville jag  köra en hundring. Och vet du. DET FUNKADE OCKSÅ. Fatta grejen, Göran, Mr Ego, Mannen som inte kan lära sig crawla, har faktiskt crawlat 100 meter. Visserligen med dolmen, men det förtar verkligen inte min glädje för framsteget.


Inte nog med det, i slutet av månaden skrevs ett nytt rekord in i historien. Jag fixade att simma 500 meter. Då jämställde jag den lyckan med bröllopsnatten. HÄR kan du läsa om den. Simningen alltså, bröllopsnattens händelser är min och hustruns hemlighet.

Maj
Började månaden med ett triathlonläger på Mallorca.



Absolut superkul. Tredje dagen blev extra minnesvärd. Först upp till Valdemossa. Inte snabbast, men först upp. En stor seger. HÄR kan du läsa om den bedriften.

Väl hemkommen fortsatte träningarna med Rynkeby. Nu börjar min kropp att kännas sliten. Kanske rent av övertränad. Under en av dagarna på teamets träningshelg fick det helt åt pipan. Hur sånt känns kan du läsa HÄR.

Juni
Månaden började dystert. Hade en mycket mörk och negativ känsla av idrott i allmänhet och cykling i synnerhet. Allt gick så jäkla tungt. Hängde inte med, blev trött av ingen ansträngning alls.

Hade långt gångna tankar på att kliva av Team Rynkeby, inte heller cykla vare sig Halvvättern eller Vätternrundan. Gick faktiskt så långt så jag förberedde vår teamkapten på att jag nog kliver av Rynkebyprojektet, vill inte vara ett ankare som teamet måste släpa på.

Lyckligtvis övertalade han mig att fortsätta lite till och inte ge upp ännu.

Så kom en söndag då jag innan bestämde att om det går trögt även den här söndagen så ger jag upp.

Det hände inte. Kanske beroende på att vi cyklade till Kakslottet vid Taxinge.



Den cyklingen blev en av vårens bästa och alla tveksamheter att ge upp cyklingen var som bortblåst. En helt underbar känsla, går knappt att beskriva. Du kan läsa om den cyklingen HÄR.

Snart dags för Halvvättern med Team Mellanmjölk. Nu var alla svarta tankar borta och formen klart stigande. Ett helt igenom superhärligt lopp som vi avslutade i full galopp och för mig i överljudsfart. Gissa vad som döljer sig HÄR.

En vecka senare dags för stora Vätternrundan. Gick kalasbra både för mig och hela Team Rynkeby. Finns att läsa HÄR.

Månades sista dag blev en högtidsstund för en triathlonwannabe. Blev också en supertöntig pratstund med Lisa Nordén. HÄR kan du ta del av den. Vet, jag rodnar lite tonårsaktigt när jag återkallar minnet av den pratstunden.

Juli
Mer träning och såklart årets höjdpunkt, cyklingen till Paris. Skrev varje dag en blogg, det HÄR är sista dagen, incyklingsdagen.



Resten av juli bestod mest av återhämtning med ytterst blygsam cykling, men mer simning än vanligt.

Augusti.
Den här månaden innebär start av tennissäsongen, vilket allt som oftas krockar med Rynkebyträningen. Lite trist.



Bestämde tidigt att inte köra Mälaren Runt detta år. Ligger lite för nära årets stora målsättning, Ironman 70.3 i Zell-am-See.

Hade semester också. Två veckor i stugan utanför Trosa. Hann med både simning i havet och cykling med Fredrikshof. Plus skojiga utflykter med hustrun.




Tränade mycket simning och löpning, inte mycket att orda om.

Så kom till slut dagen D, att få min efterlängtade revanch för ett misslyckat triathlonförsök i Pula förra året. Det är det här loppet, Ironman 70.3 i Zell-am-See, Österrike, som jag tränat för ett helt år.

Kort sagt, det gick åt fander även den här gången. Men ändå på ett positivt sätt. Låter skumt, men förklaras såklart HÄR.




September
Kompletterade min Pariscyklingstagg med ännu ett årtal.



Nu blev det mer cykling. Premiär för mig på cykelloppet Velothon. HÄR är min race report.



Gick både bra och dåligt. Men lika kul ändå faktiskt. Det är inte alltid som resultatet är viktigast, det viktiga är att man är nöjd med sin egen insats, oavsett hur det går.

Så var det dags för det traditionsenliga loppet Roslagshösten med mitt "egna" Team Mellanmjölk.



Ett härligt välarrangerat lopp. HÄR är rapporten.

Nya teamet Rynkeby 2018 drog igång. Alltid lika spännande att lära känna nya människor. Bestämde mig för att investera i en ny Rynkebyhoj. Lite trött på min aluhoj från 2015. Levereras någon gång under januari 2018.


Oktober
Hände inget anmärkningsvärt. Förutom att jag bytte bil. Gick från en vanlig VW Golf till VW Tiguan. I övrigt tränade jag som vanligt, löpning, spinning, simning och styrka.

Man är inte alltid så kaxig på styrkepassen. Man går in till passet med högburet huvud och stark som tusan.



 Efter ett tag är man lite mindre kaxig:


November
Inget superspännande. Inga cykellopp. Inga tävlingar. Bara träning, träning och träning. Plus såklart det vanliga familjelivet som ju tuggar på oavsett vad som händer.

Det mest anmärkningsvärda i november var att jag bestämde och bokade in mig på ännu en Ironman 70.3 i min jakt på en efterlängtad triathlonmedalj. Än har jag inte gett upp.




December
En trist månad rent allmänt. Förutom julafton som alltid är en trevlig familjehändelse i min familj.

Löptränade en del plus extraträning hemma på trainern. Förutom de sedvanliga Rynkebypassen alltså. Mycket simning blev det. Avslutade simåret med ett nytt distansrekord. I april klarade jag med nöd och näppe 50 meter, nu klarade jag 3000 meter. Grymt stolt över det.




Avslutade året med högburet träningshuvud. Årets sista intervallpass på trainern i källaren under tiden som bästa hustrun slutfixade nyårsmiddagen.


Det var i stora drag mitt 2017. Nu slänger jag 2017 och ser med spänning fram mot 2018.