Så nu skriver jag ett för mitt 2017.
Börjar med träningen. Totalt har jag genomfört 260 pass. I tid räknat blev det 404 timmar, 26 minuter och 40 sekunder. Såhär har det fördelat sig.
Totalt sett för lite löpning. Det duger inte 2018.
Så min skämskurva. Vikten. Ingen bra avslutning av året. 104,1 kg. Skärpning behövs. Bottenrekordet 98 kg, nåddes efter Pariscyklingen. Det är på den nivån jag vill vara.
Så till händelserna under året.
Januari
Inte mycket att orda om. Inget särskilt hände. Förutom att jag köpte en wattmätare till cykeln. En Stages.
Februari
Inget anmärkningsvärt den här månaden heller. Träning, utecykling, kulturdagar och lite annat. Det mest anmärkningsvärda var kanske att jag kände mig som en ickecyklist. Skrev en blogg om det. Du kan läsa den HÄR om du vill.
Mars
Avslutade årets skidresan under mars. Vann även StockholmsBuss-mästerskapet i simning. Om det kan du läsa HÄR.
En teambyggarhelg med Team Rynkeby var en av månadens höjdpunkter. HÄR kan du läsa om den.
Ett annat glädjeämne var att jag började simma lite mer regelbundet pga nygamla simkompisar aka simpisar. Då kunde jag med största svårighet simma 50 meter. Man kan säga att det går lite bättre nu. HÄR kan du läsa om det. Om du vill alltså, känn inget tvång.
Äntligen blev det dags för riktig utecykling med Fredrikshov ute på Värmdö.
Så jäddrans kul. HÄR kan du läsa om den premiären.
April
Dags för ännu en premiär, utecykling med Team Rynkeby.
Blev en uberjobbig första träning med en uberjobbig tränare, Mr Ego himself. Finns att läsa HÄR.
Distanspremiär blev det också den här månaden. Första långrejset med Rynkeby. Du kan nog gissa vad som döljer sig på den HÄR länken.
Den 10:e april kom det efterlängtade genombrottet. Jag klarade att simma 100 meter. Enorm glädje. Så här skrev jag då om det historiska ögonblicket:
Vände runt vid 25, kändes bra, kom till 50 och det kändes fortfarande bra och tänkte att nu, NU ska det ske. Kastade mig runt och trängde mig egoistiskt före Stina som stog och väntade på att sticka iväg på sin tid för nu ville jag klämma en 75:a. OCH JAG GJORDE DET! High five med mina simpisar Elin och Stina. De verkade lika glada som jag.
Sen tog jag några lugna varv och plötsligt ville jag köra en hundring. Och vet du. DET FUNKADE OCKSÅ. Fatta grejen, Göran, Mr Ego, Mannen som inte kan lära sig crawla, har faktiskt crawlat 100 meter. Visserligen med dolmen, men det förtar verkligen inte min glädje för framsteget.
Maj
Började månaden med ett triathlonläger på Mallorca.
Absolut superkul. Tredje dagen blev extra minnesvärd. Först upp till Valdemossa. Inte snabbast, men först upp. En stor seger. HÄR kan du läsa om den bedriften.
Väl hemkommen fortsatte träningarna med Rynkeby. Nu börjar min kropp att kännas sliten. Kanske rent av övertränad. Under en av dagarna på teamets träningshelg fick det helt åt pipan. Hur sånt känns kan du läsa HÄR.
Juni
Månaden började dystert. Hade en mycket mörk och negativ känsla av idrott i allmänhet och cykling i synnerhet. Allt gick så jäkla tungt. Hängde inte med, blev trött av ingen ansträngning alls.
Hade långt gångna tankar på att kliva av Team Rynkeby, inte heller cykla vare sig Halvvättern eller Vätternrundan. Gick faktiskt så långt så jag förberedde vår teamkapten på att jag nog kliver av Rynkebyprojektet, vill inte vara ett ankare som teamet måste släpa på.
Lyckligtvis övertalade han mig att fortsätta lite till och inte ge upp ännu.
Så kom en söndag då jag innan bestämde att om det går trögt även den här söndagen så ger jag upp.
Det hände inte. Kanske beroende på att vi cyklade till Kakslottet vid Taxinge.
Den cyklingen blev en av vårens bästa och alla tveksamheter att ge upp cyklingen var som bortblåst. En helt underbar känsla, går knappt att beskriva. Du kan läsa om den cyklingen HÄR.
Snart dags för Halvvättern med Team Mellanmjölk. Nu var alla svarta tankar borta och formen klart stigande. Ett helt igenom superhärligt lopp som vi avslutade i full galopp och för mig i överljudsfart. Gissa vad som döljer sig HÄR.
En vecka senare dags för stora Vätternrundan. Gick kalasbra både för mig och hela Team Rynkeby. Finns att läsa HÄR.
Månades sista dag blev en högtidsstund för en triathlonwannabe. Blev också en supertöntig pratstund med Lisa Nordén. HÄR kan du ta del av den. Vet, jag rodnar lite tonårsaktigt när jag återkallar minnet av den pratstunden.
Juli
Mer träning och såklart årets höjdpunkt, cyklingen till Paris. Skrev varje dag en blogg, det HÄR är sista dagen, incyklingsdagen.
Resten av juli bestod mest av återhämtning med ytterst blygsam cykling, men mer simning än vanligt.
Augusti.
Den här månaden innebär start av tennissäsongen, vilket allt som oftas krockar med Rynkebyträningen. Lite trist.
Bestämde tidigt att inte köra Mälaren Runt detta år. Ligger lite för nära årets stora målsättning, Ironman 70.3 i Zell-am-See.
Hade semester också. Två veckor i stugan utanför Trosa. Hann med både simning i havet och cykling med Fredrikshof. Plus skojiga utflykter med hustrun.
Tränade mycket simning och löpning, inte mycket att orda om.
Så kom till slut dagen D, att få min efterlängtade revanch för ett misslyckat triathlonförsök i Pula förra året. Det är det här loppet, Ironman 70.3 i Zell-am-See, Österrike, som jag tränat för ett helt år.
Kort sagt, det gick åt fander även den här gången. Men ändå på ett positivt sätt. Låter skumt, men förklaras såklart HÄR.
September
Kompletterade min Pariscyklingstagg med ännu ett årtal.
Nu blev det mer cykling. Premiär för mig på cykelloppet Velothon. HÄR är min race report.
Gick både bra och dåligt. Men lika kul ändå faktiskt. Det är inte alltid som resultatet är viktigast, det viktiga är att man är nöjd med sin egen insats, oavsett hur det går.
Så var det dags för det traditionsenliga loppet Roslagshösten med mitt "egna" Team Mellanmjölk.
Ett härligt välarrangerat lopp. HÄR är rapporten.
Nya teamet Rynkeby 2018 drog igång. Alltid lika spännande att lära känna nya människor. Bestämde mig för att investera i en ny Rynkebyhoj. Lite trött på min aluhoj från 2015. Levereras någon gång under januari 2018.
Oktober
Hände inget anmärkningsvärt. Förutom att jag bytte bil. Gick från en vanlig VW Golf till VW Tiguan. I övrigt tränade jag som vanligt, löpning, spinning, simning och styrka.
Man är inte alltid så kaxig på styrkepassen. Man går in till passet med högburet huvud och stark som tusan.
Efter ett tag är man lite mindre kaxig:
November
Inget superspännande. Inga cykellopp. Inga tävlingar. Bara träning, träning och träning. Plus såklart det vanliga familjelivet som ju tuggar på oavsett vad som händer.
Det mest anmärkningsvärda i november var att jag bestämde och bokade in mig på ännu en Ironman 70.3 i min jakt på en efterlängtad triathlonmedalj. Än har jag inte gett upp.
December
En trist månad rent allmänt. Förutom julafton som alltid är en trevlig familjehändelse i min familj.
Löptränade en del plus extraträning hemma på trainern. Förutom de sedvanliga Rynkebypassen alltså. Mycket simning blev det. Avslutade simåret med ett nytt distansrekord. I april klarade jag med nöd och näppe 50 meter, nu klarade jag 3000 meter. Grymt stolt över det.
Avslutade året med högburet träningshuvud. Årets sista intervallpass på trainern i källaren under tiden som bästa hustrun slutfixade nyårsmiddagen.
Det var i stora drag mitt 2017. Nu slänger jag 2017 och ser med spänning fram mot 2018.
