En gång om året är man vakt. Skittråkigt, men nödvändigt. Tiden går långsamt, så då kan man ju skriva lite på bloggen mellan rundorna bland båtarna för att hålla buset borta.
Veckan som var har nog varit en av de jobbigare på länge. Inte jobbmässigt, utan träningsmässigt.
Veckan började med en tennismatch. Lirade för en gångs skull helt formidabelt, blev vinst. Kul. Behövde det för självförtroendet som var i princip i fritt fall pga skitdålig tennisform.
Tisdagen som vanligt ett dubbelpass. Simning på lunchen, lite teknik och lite distans.
På kvällen pass nr 2, löpning. Blev ett hårt pass så jag var rejält trött när jag kom hem.
Stravas betyg på min löpinsats
På onsdagen spinning 90 minuter med Team Rynkeby. Var på uruselt humör, så jag trampade som bara fan för att få bort det där som skavde inombords.
Vad händer då? Jag trodde min maxpuls var 165, vilket det varit det senaste året. Toppar det med att nå upp till den himmelska höjden 172 som max. Inte undra på att jag fick släpa mig hem. Nästan svimmar av trötthet på kudden i min sköna säng.
Torsdag kväll simning igen. Fart och intervallträning med Human Ambition. Även denna kväll nästan svimmar jag av trötthet på kudden i min sköna säng när jag kommit hem.
Fredag som vanligt ett gympass på lunchen tillsammans med kära hustrun. Körde först löpning på löpbandet och sedan ett styrkepass, ett rätt hårt sånt för benen.
Lördag, en härlig dag. Hade tänkt vilodag, men se det gick inte. En härlig dag så nya cyclocrossen måste ju testas på långtur. Tänkte lågpulsträning.
Så jag gav mig iväg norrut fyra mil där jag tog en fika med tilltugg.
Rena vårfeelingen, även om det var lite kallt och lite småhalt
här och där.
Fikastället Lunda Livs
Nya vita cykeln i bakgrunden.
Sen tillbaka hemåt igen, men en annan väg en bit.
Nya cykeln var succé. Superhärligt att cykla på, och näst intill perfekt inställning av allting för min späda kropp.
På hemvägen kom så incidenten. Då kändes det som det kunde varit det sista som hände mig i livet.
Kom cyklande i ett lätt nedförslut med en svag sväng till vänster lite längre fram. Vägen låg i skugga. Plötsligt får jag möte av en bil mitt i svängen. Vägen är snorhal så han kommer med låsta bromsar rakt emot mig. Jag nyper mina bromsar så hårt jag kan, får en liten sladd på bakhjulet men lyckas hålla mig upprätt och svänga skarpt höger. Lyckligtvis är det gott om plats bredvid asfalten och när jag precis svängt undan nästan snuddar bilen mitt bakhjul.
Herrejävlar så nära det var. Stannar till med bultande hjärta men ingenting har trots allt hänt, svårt att skuldbelägga föraren, för vägen var trots allt blankis. Cyklar vidare för att inte fastna i obehagliga funderingar och har snart glömt det obehagliga. Det är ju ändå så fint väder och en kul cykel.
Det blev till slut en runda på åtta sköna mil precis i det lugna tempo jag tänkt mig.
Här hade jag inte ställt om min Garmin till min nya maxpuls,
vilket innebär att jag körde mer i zon 2 än vad grafen visar.
Däremot är det nog dags att köra ett nytt FTP-test på trainern. Det här kan ju inte stämma med tanke på pulsnivån på rundan. Eller så visar min wattmätare fel värden.
Trots en lugn tur så var jag supertrött när jag kom hem. Gick omkring som en zombie och låg mest i soffan och slökollade tv.
På söndagen blev det lite tårtätning och andra godsaker på ett litet födelsedagskalas och så veckans avslutning, ett cirkelpass med Team Rynkeby.
Usch och fy så jobbigt det var. Även det en nära-döden-upplevelse. Så trött i både kropp och själ så jag knappt visste vad jag hette. Inte så konstigt, det var mitt elfte träningspass sedan senaste vilodagen där de flesta passen varit rätt intensiva.
Vet, helt galet, man tränar inte så här. Det är bara superknäppt. Kontraproduktivt. Inser det, och ska såklart korrigera min träningsplan. Börjar med att träna lågintensivt hela den här veckan med några vilodagar inlagda så ska det nog ordna till sig.
Men trots allt, det är ju ändå rätt kul att hålla på såhär. Omväxlande träning är bra träning. Fast helst i lite mer normala doser, jag är trots allt inte en elitidrottare, bara en lätt åldrig gubbe, en triathlonwannabe. Som kanske överskattar sin egen förmåga.
Men du vet, Bättre lyss till den sträng som brast, än att aldrig spänna en båge.
(Citatet är från dikten Åkallan och löfte av Verner von Heidenstam, utgiven 1902. Dikten är skriven i en nationalistisk anda. I dag tolkar vi citatet mer som att våga göra saker, visa handlingskraft.)
Nu har klockan hunnit bli måndag 04:45 och det är strax dags för passets sista runda bland båtarna, sen får jag gå hem och av trötthet svimma på min kudde i min sköna säng.