Jag heter Göran Demnert och är numera heltidsproffs. Endast sponsrad av Pensionsmyndigheten. Kort sagt är jag pensionär. Men möjligen bara på utsidan. Har bloggat sedan 2006, så många tusen funderingar har det blivit.

Började cykla vintern 2013 och har sedan dess cyklat Vätternrundan åtta gånger. Hittills. Har även cyklat till Paris sex gånger med Team Rynkeby Stockholm.

Förutom cykling har jag på ålderns höst fastnat för triathlon. I september 2022 ska jag göra min sjunde start i en halv Ironmandistans. Numera i age group 70-75


fredag, januari 05, 2018

All träning är bra träning, särskilt den jobbiga

Tror jag upprepar mig nu, men jag tycker det är lite knepigt att vara en triahtlonwannabe. Hade varit mycket enklare att vara en Chris Froomewannabe.

Det är så jäddrans svårt att kombinerna träning för tre grenar under en och samma vecka. Särskilt som man (jag) egentligen inte är bra på någon.

Men jag har ett bra schema, det har jag. Ett förbaskat bra schema. Jag vet precis hur jag ska träna, det är inte det som är problemet.

Problemet är ibland motivationen att följa schemat. Det är så enkelt att ändra sig och tänka, äsch det regnar ute, jag byter löppasset mot ett pass på trainern istället.

Sånt funkar ju inte i längden.

Men igår fick jag feeling. Jag kör ett bakvänt brickpass. Så tänkte jag. Ett brickpass är när man, normalt alltså, kör ett cykelpass för att direkt på det ge sig ut på en löprunda.

Jag gjorde tvärtom, först ett löppass, sedan ett trainerpass.

Trots att jag hade bestämt mig, satt jag lik förbaskat kvar i soffan och bara hängde. "-nämen skärp dig, ge dig iväg någon gång då", manade hustrun på.

Vem fan är sugen på att ge sig ut för att löpa när det regnar? Men till slut gav jag mig i alla fall ut. Tänkte den fina och sanna tanken att om man bara tränar när man har lust och solen skiner, ja då blir det inte många pass gjorda.


Det gick tungt. Mycket tyngre än vanligt kändes det som. Inte som brukligt, som en gravid elefant, mer som en gravid elefant som släpar på två gigantiska traktordäck. Då förstår du känslan va?

Jag höll i alla fall ut och kämpade ihop en halvtimme, det var ju bra. Väl hemma snabb avklädning för nästa projekt, en halvtimmes intervaller på trainern. Hade förberedd mig med att under löpturen ha triathlonshortsen på för att snabbare komma igång med cyklingen.

Drog igång den platta Zwiftbanan och så körde jag iväg. En högst blandad kompott med 1-minutsintervaller och 1-1,5 min vila mellan. Vissa med för mig normal kadens 75-85, vissa runt 100.

En fördel med att köra egna intervaller på Zwiftbanan är att man aldrig är ensam där. Lätt att försöka hänga på de som kör förbi i något högre fart än jag själv. Vilket gör susen på wattuttaget har jag märkt. I alla fall en stund och särskilt i slutet av intervallen är det guld värt att försäka hänga på en snabb cyklist.

Efter 30 minuter kände jag mig helnöjd. Hade kört mina tänkta intervaller precis som jag tänkt mig, då kan man ju inte vara missnöjd.

Jo, det kan man. Man kan vara missnöjd över de svaga kycklingben som jag förärades med när jag föddes. Eller så kan man vara missnöjd med att ha försummat träning större delen av livet. Då får man betala priset, dvs svaga benmuskler.


Önskar jag kunde hålla den här kraften längre tid än bara
några minuter. Men det kan jag inte.

Idag blir det sannolikt ett lunchpass på gymmet. Benövningar såklart. I morgon om vädret känns okey blir det äntligen lite långrace på cykel. Det blir med Fredrikshofs Audaxgäng och med den dubbeldubbade Postcykeln försedd med både kompislapp som egolapp. Det blir kul. Superkul.

Dessutom kommer massa behövliga mil in på kontot. Vi i Team Rynkeby ska helst ha 250 mil i benen innan vi drar iväg till Paris den 30/6.