Jag - Göran Demnert - äger och driver StockholmsBuss AB sedan maj -89 och SällskapsResor AB sedan feb -05. Har bloggat sedan 2006. Många funderingar har det blivit.

Började cykla vintern 2014. Har sedan dess cyklat Vätternrundan 2014, 2015, 2016 och 2017. Mälaren Runt 2014, 2015 och 2016. Har också cyklat ett antal mindre motionslopp.

Har även cyklat från Malmö till Paris 2015, 2016 och 2017 med Team Rynkeby och ska göra det även 2018.

Gjorde min första Halva Ironman i Pula, Kroatien i september 2016. Gick åt h-e, men var kul ändå. Ett nytt försök i Zell-am-See i augusti 2017. Gick åt fanders en gång till. Nytt försök i Ruegen i september 2018. Man ska aldrig ge upp en dröm.

fredag, maj 29, 2015

Det är nära nu

Ingenting är omöjligt, del 2.

Idag är jag extra kommunikativ, två inlägg samma dag. Ber om ursäkt för det.

Om du följt mig vet du att jag varit lite fundersam över om jag ska klara min målsättning, att hiva upp 150 kg i marklyft. "Mitt" gym har bara vikter för 120 kg, vilket således är mitt rekord. Allt detta skrev jag om häromdagen.

Idag tänkte jag till lite extra. Tog mina två fästremmar, som jag brukar fästa cykeln med på cykelhållaren bak på bilen, och fäste/hängde på två hantlar på själva stången, en på varje sida.


Tänkte att jag måste testa mitt max på en gång, så jag valde 20-kiloshantlarna, alltså blev det 140 kg som jag ville testa. Kanske lite dumdristigt att öka så mycket på en gång, men what the f***, lika bra att gå "all in" tänkte jag.

Här en liten snutt på mitt första försök:


Och här en liten snutt på mitt andra försök:


Nu är det nära, nu är jag rätt säker på att jag kommer att klara min målsättning. Det skulle kännas ohyggligt skönt om jag gjorde det, sen kan jag lägga det projektet åt sidan ett tag och bara ägna mig åt cykelträning.

Som sagt, jag gillar inte att förlora. Jag gillar inte att inte klara en målsättning. Jag gillar inte att ge upp.

Det är något som saknas

Det här kommer att låta konstigt. Särskilt om man vet vad som ligger framför mig. Jättekonstigt. Jag saknar nämligen något. Jag saknar en särskild känsla.

Jag saknar den där pirrande läskiga känslan i magen inför något stort och svårt. Missförstå mig nu bara inte, jag har ju jättestora utmaningar framför mig. Vad kan slå 125 mils cykling till Paris?

Men den ger mig ändå inte känslan jag hade för ett år sedan, inför utmaningen att cykla runt hela världen, dvs Vätternrundan.

Den utmaningen var rent ut sagt läskig. Då hade jag aldrig tidigare utsatt mig för något så svårt, skrämmande och nästan ouppnåeligt som att cykla 30 mil och dessutom börja på natten kl 02:24.

Jag gillar den här bilden, för den visar rätt tydligt vilka känslor som stormade runt i skallen på mig just där och då, 64 sekunder innan jag skulle försöka genomföra något som enligt mig var en nästan omöjlig uppgift.


DEN känslan saknar jag. Det riktiga pirret. För nu vet jag att ingenting är omöjligt. Nu vet jag att jag klarar omöjliga saker. Som att cykla runt Vättern eller Mälaren eller till Paris. Same same but different.

Förra året cyklade jag helt ensam runt Vättern, i år ingår jag i ett stort team, Team Rynkeby Stockholm. En klart annorlunda känsla att ingå i ett team. Känns lite lugnare, lite tryggare. Då var jag ren nybörjare, nu har jag cyklat väldigt mycket mer och dessutom kört några lopp, så jag vet vad det handlar om. Dessutom är jag i år rent allmänt väldigt mycket bättre tränad.

Känslan jag har nu inför sommarens alla cykeläventyr är någonting annat. Mer förväntan, glädje, en längtan. Men det där läskiga pirret saknar jag.

Fast den kommer nog tillbaka ju närmre vi kommer avresedagen 3 juli, då vi ska äntra våra hojar och börja trampa mot Paris. Fasicken, bara jag skrev det där så rasslade det till lite i magtrakten. Fast inte den där läskiga pirrkänslan som jag just beskrivit, utan mer äventyrspirr.

På lördag börjar på sätt och vis vår cykling till Paris, då kör vi en s.k prolog genom Stockholms city för att överlämna de första bidragen till Astrid Lindgrens sjukhus.

Vi kommer där att möta skälen till att vi genomför det här projeket, de cancersjuka barnen. Det är för dom som vi i Rynkebyteamen kämpat hela vintern med att samla in pengar, så Barncancerfonden kan fortsätta kampen mot nollvision för barncancer.


Här är den officiella beskrivningen:

Rynkeby Stockholm cyklar Prolog!
På lördag den 30 maj kl. 10 cyklar Rynkeby Stockholm Prolog från Lindhagen genom Stockholm till Astrid Lindgrens barnsjukhus. Vår sponsor Ica Maxi Lindhagen (Mats Larsson) cyklar tillsammans med oss och kommer att överlämna en check på 5 000 kronor till barnsjukhuset för inköp av leksaker.
I samband med Prologen kommer Ica Maxi Lindhagen även överlämna en check till laget på 15 000 kr. Pengarna går oavkortat till vår insamling till Barncancerfonden.
Vill ni komma och se oss cykla Prolog är ni välkomna att möta upp någonstans under rutten.

tisdag, maj 26, 2015

Jag kanske måste ge upp

Jag gillar inte att förlora. Jag gillar inte att inte klara en målsättning. Jag gillar inte att ge upp.

Men nu är det nära.

I början av året satte jag som mål att hiva upp 150 kg i marklyft innan avfärden mot Paris.

Första nivån jag började på var 60 kg som gick lätt. En lagom nivå för att få in tekniken. Sen matade jag på och numera börjar jag uppvärmingen på 90 kg.

Men. Jag KAN INTE LYFTA TYNGRE ÄN 120 KG. Det är ju för jävligt helt enkelt. För jag kan ju det. Egentligen.



Varför, frågar sig då vän av ordning. Jo därför att mitt lilla fina kvartersgym inte tycker sig ha råd att köpa in två viktskivor á 20 kg. Trots att jag mailat och tjatat under hela våren. Till och med hotat med att byta gym, till vad som en del kallar vuxengym.

Det lite lustiga i sammanhanget är att gymägaren dessutom sagt att det är fler än jag som önskat fler viktskivor.

Två viktskivor, vad kan det kosta tro? En femhundring? En tusing?

Jag kan ju byta gym, det kan jag, men "mitt" gym ligger ju bara på några minuters promenadavstånd, dessutom är avgiften lägre än hos deras konkurrenter i närheten.

Så, nu är frågan, är 30 kg, dvs det som fattas för att nå min målsättning, värt några tusenlappar för mig genom att byta gym? Är det värt att betala några tusenlappar extra för att mitt ego ska slippa få sig en törn?

Trots allt kan jag ju träna det jag i huvudsak behöver för min cykling och allmänt välbefinnande.

Oj oj oj, stora frågor att fundera kring. 30 kg VS mitt ego. En tuff match.

Nu över till en helt annan sak. En lite VIKTigare sak. (lite ordlek där, märkte du det?)

På lördag 30/5 ska vi i Team Rynkeby Stockholm genomföra vår s.k. prologcykling.  Vi ska cykla från vår stora sponsor ICA Maxi Lindhagensgatan till Astrid Lindgrens sjukhus för att överlämna en gåvocheck till Barncancerfonden.

Här nedan ser du hur välvilligt inställd butiken är mot Team Rynkeby Stockholm och framförallt mot Barncancerfonden.

Så passa på att storhandla på lördag på ICA Maxi Lindhagensgatan. Då bidrar även du till den viktiga insamlingen.

Vilken helg vi har framför oss! På lördag kommer Team Rynkeby Stockholm till butiken och vi är självklart med på att bidra till deras insamling till barncancerfonden. Vi tänker skänka 1 % av lördagens omsättning och hoppas att du vill vara med och hjälpa till! Se till att planera in storhandlingen till nu på lördag så ser vi till att samla ihop en rejäl slant tillsammans! Ses i butiken!
Gilla · Kommentera · 

söndag, maj 24, 2015

Har jag formtoppat för tidigt?

I dag ännu ett träningspass med Team Rynkeby Stockholm. 20 mil klämde vi idag. Alltså ungefär så långt som våra dagar kommer att vara på turen till Paris, ca 125 mil totalt.

20 mil är ingen lek. Det snyter man inte bara lite sådär ur näsan. Jag har kört så långt bara två gånger tidigare. Det blev stundtals en hård kamp mot både mjölksyra och svarta demoner i skallen. Fast mina demoner körde jag förstås över i Hjotrakten under förra årets Vätternrunda, så de var egentligen inga problem.

Ska jag vara ärlig var mjölksyran heller inget problem. Klart det sved lite då och då under rundan, det gjorde det, några gånger riktigt rejält, men som helhet, whaou, vad "enkelt" det ändå var.

Men jag gör historien kort. Fan vad bra det gick. Inte bara för mig, utan för alla i teamet. Vi snittade 28,8 enligt träningschefen Daniels Garmin, vilket är ett väldigt högt rullsnitt mätt med Rynkebymått. Även med mina privata mått mätt ett väldans högt snitt. Bland de högsta under min korta cykelkarriär faktiskt.

Ibland kändes det förstås som draglaget hade gett sig fan på att slå något slags Stravarekord, men det var ju förstås bara kul.

När jag stog i duschen hemma kom jag på på mig själv med att stå och le när jag tänkte på rundan, så kul var det. Tänkte också tanken att jag kanske formtoppat några veckor för tidigt. Bara två veckor kvar till Halvvättern och tre till själva Vätternrundan. Men nej, så illa kan det väl inte vara, jag är bara på väg mot formtoppen.Så måste jag tänka.

Dagens runda gav mig några besked:
-Mitt mål att snitta 30 km/tim under minst en 10-milarunda verkar inte vara jättelångt borta. Med rätt hjälpryttare borde jag fixa det innan säsongen är över.
-Jag är inte längre orolig för Paristuren. Den kommer jag att kunna fixa.
-Jag är inte längre orolig för Vätternrundan, den kommer att gå galant.
-Jag är trots allt lite skakis inför Mälaren Runt. Men den fixar jag nog också.

Nu dags för dagens bildkavalkad:

Vi börjar med dagens rutt


Under ett punkastopp passade L (inga namn här) på att vila lite


Efter 12 mil blev det lunchpaus i Almunge


 Göran S, Aramia, Daniel, Jonas, Lars


 Jan, Janica, Martina, Linn, Lillianne


Malin, Patrik, Lotta R


 Markus, Stina, Anna, Måns, Magnus

Petit moa, Lotta R


Timo, Volkan, Urban


Officiellt vilade Stina lite under lunchen p.g.a en tuff arbetsvecka.
(Fast den korrekta beskrivningen är en hård festnatt. Ja se ungdomar.)


Som traditionen numera bjuder, så avslutar vi med en grupp-
bild när vi efter 20 mil kom tillbaka till samlingsplatsen.

Om du orkat läsa ända hit kommer här lite bonusinformation:

Jag har hittat lösningen på skavsårsproblematiken i ljumskområdet. Den här:


Tricket är att smeta in dels själva paddingen runt de kanter som ligger runt själva skyddsområdet, och dels vräka på krämen på kroppen där irritation brukar komma. Alltså vräka på. 

Om uttrycket tillåts blir det lite kladdigt i brallan i början, men det funkar klockrent på mig. Missade att vräka på en bit, och just det, där uppstod en mindre irritation, men ingen annanstans.

Krämen finns på Cykelcity, Folkungagatan (hoppas jag får rabatt där nu efter denna reklam)

onsdag, maj 20, 2015

Det blir bara bättre och bättre

Eller rättare sagt, JAG blir bara bättre och bättre. Kanske inte som människa, där är det möjligt att jag har nått min maxnivå. Den optimala Göran.

Vet inte, men man måste alltid försöka tänja på gränserna, så jag kan eventuellt bli ännu en smula bättre. Jag försöker i alla fall.

Men som cyklist blir jag definitivt bättre och bättre, Och det är hur kul som helst. Personligen gillar jag att mäta saker, typ Stravasegment. Då ser man ju enkelt om man blir snabbare/bättre, om man nu tycker att det är bättre att bli snabbare. Jag mäter min utveckling på det sättet.

Idag körde vi tempoträning med Team Rynkeby igen.

Bilden har jag snott av Lars Jonsson
Här får vi lite instruktioner hur vi ska cykla nästa varv

Och minsann, mina personliga rekord stod som spön i backen. Igen. Nästan varje vecka ser jag att jag är några sekunder snabbare än förra gången.

Nytt pers på tempovarvet. Tror det var när vi körde belgiskt kedja tre och tre och jag körde med vinthundarna Jonas och Johanna. Satan vad de trampade på. Några gånger fick jag ropa att de skulle hejda sig lite, men i stort sett hängde jag med fint. Men såklart med pulsen i topp och brinnande lår.

Bevismaterial A

Att slå pers är alltid tillfredsställande. På hemvägen från träningen satsade jag järnet i Järvabacken bakom Statoil Järva krog. Tror du inte det blev nytt pers där också.

Bevismaterial B

Man är liksom på G. Känner mig på G. ÄR på G. Superkul att själv känna sig starkare och starkare. Och dessutom se det tydligt svart på vitt. Det är så det blir med idog träning.  Man blir faktiskt bättre.

tisdag, maj 19, 2015

N+1 = förberedelse för Vättern

Det där med cyklar och N+1 fixar inte min ekonomi. Räcker gott med tre racers. Men att konsumera cykelprylar är ju ändå rätt kul.

Alltså blev det ännu en cykeltröja. Den här gången pusselbiten som saknades i min cykelklädesensamble. En vindväst i Fredrikshofs färger.



Halvvättern ska jag köra med Fredrikshof och stora rundan med Team Rynkeby Stockholm. Man måste ha korrekt uniform till rätt team. Det är jobbigt att som nästan cykelproffs köra för två stall.

Okey Vättern. Jag står nu redo flera veckor i förväg. Redan 170 mil i benen, korrekt utrustning och korrekta uniformer. Vad kul det ska bli.

Och tre veckor efter VR kommer årets höjdpunkt, cyklingen till Paris. GAAHHHH, vilken galen och härlig sommar det kommer att bli.

måndag, maj 18, 2015

Ibland blir man förvånad



Alltså, sicken jäkla tur man har. Jag som precis undrade hur stålarna skulle räcka. Så kommer ett sånt här fantastiskt mail som jag aldrig fått förut. Vilken tur att det finns hjälpsamma människor som hellre hjälper mig istället för Barncancerfonden, Röda korset, Greenpeace, you name them. Lilla jag liksom.

Jag ändrade länken till xxxxxxxxxxxxx så du inte hinner före och snor mitt bistånd.

Hej Göran,

Vi skriver till dig angående ett kontat bistånd för hyra, eftersom vi kan se i vårt system att du inte ännu har fått någon hjälp från oss.

Därför ger vi dig nu en möjlighet att få extra pengar för att betala hyran år 2015.

Klicka på länken nedan, som skickar dig vidare i våra system: xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx

söndag, maj 17, 2015

Regncykling

Kan det vara kul att cykla i hällande regn? Hur märkligt det än låter så kan det faktiskt vara det.

Idag körde vi i Team Rynkeby Stockholm vår sedvanliga söndagsträning. För att ingen ska känna sig osäker om vi kör eller inte, så gäller regeln Vi cyklar i alla väder. Punkt slut.

Gäller att klä sig rätt vilket är en svår konst. Värsta stället att bli blöt på är låren och på kroppens ädlare delar. Därför letade jag fram mina regnbrallor som jag hade på min senaste fjällvandring. Borde ju funka även vid cykling.

Dessvärre var byxbenen jättevida och måste liksom vridas runt vristen för att inte fladdra. Men vad fäster man invirningen med?

Jo, man tänker lite "outside the box" och köper såklart två st Barncancerfondens armband á 100 kr. Sagt och gjort. Ett på varje ben. Man kan kalla det en win-win-situation.

En möjligen förhållandevis dyr lösning för den enskilde cyklisten men oerhört värdefullt för Barncancerfonden. Kom ihåg att kontakta mig nästa gång du behöver vira runt byxben runt dina vrister.

Ett utmärkt byxbensvirarfäste

 Så här ser det ut i praktiken

 Alla nya uppfinningar stöter på problem. 
I det här fallet blodtillförselproblem.

Hursomhelst så blev rundan lite kortare än tänkt, men 6 mil cyklade vi ihop i regnet. Förbaskat roliga mil.

Man kan tro att under sådana här omständigheter så blir cyklingen lite si och så. Icke idag. Som vanligt numera härbärgerar jag näst sist i klungan och då har man en fin översikt. Tycker vi cyklade superbra idag, nästan rekordbra. Fin och jämn fart, nästan inga gummibandseffekter.

Tror det var Daniel och Elin som var draglag idag. Möjligen några till.

En positiv effekt av regncykling är att man inte behöver tänka så mycket på att dricka. Bara att öppna munnen så kommer det in vätska. Visserligen uppblandat med lite grusstänk från cykeln framför, men vem har sagt att det är enkelt att cykla.

När jag kom hem hade hustrun förberedd i tvättstugan så det var bara att skala av alla kläder och kasta in i tvättmaskinen. Så nu är jag redan redo för nästa pass.


Som vanligt måste en gruppbild tas. Finns man inte på Facebook har man inte cyklat. Tittar man noga i skyltfönstret bakom så syns även jag. Så jag HAR cyklat.

Mannen som ligger är vår Kapten Patrik.
Han har inte halkat, han ville bara stajla lite.

fredag, maj 15, 2015

Lite hardcore ändå

På landet för långhelg. Idag s.k. klämdag. Tog med hojen ifall lusten att ta en tur skulle bli för svår.


Lusten blev för svår. I teorin. Ute blåste kallt. Tappade lite sug. Men tänkte att man ändå måste agera som en riktig s.k hardcorecyklist.

Funderade på lugn distans 6-8 mil eller så. Eller lite kortare tid med bara backträning. Eller stenhård distans 5-6 mil. Ångest. Vill inte, men vill ändå. Måste träna. Vill träna. Inte ligga på latsidan.

Det blev en kompromiss. De första 5 km hyfsat tuff backträning. Tänkte sen åka hem. Skärpte till mig, tänkte va fan, jag kör lite tempoträning.

Så jag drog iväg bortåt. Faktiskt så mycket jag orkade. Halvtuff mot- och sidvind. Jobbigt som attan. Stannade och vände efter ungefär en mil. Tog några foton. Kunde inte låta bli att visa färgmatchningen. Jag i symbios med naturen liksom.



En solocykeltur utan en selfie är ingen cykeltur

Bestämde mig att nu j-ar ska jag slita hund så låren skriker. När jag kom hem kändes det så.

Nu kanske du tror att jag just beskrivit en runda med en snittid på minst 40 km/tim. Icke, snittet blev nästan 28 vilket är rätt snabbt med mina mått mätt. Including de snittdödande backarna i början. Å andra sidan var turen inte längre än ca 25 km. Men en kort men tuff träning är ju bättre än en lång halvmesig variant, vilket var ett av mina urspungsalternativ.

Hemcyklingens snitt efter stoppet, ca en mil, blev nästan 32 km/tim. Fan i mig nåt slags rekord i solocykling för mig. Att jag möjligen hade en trevlig medvind i ryggen bryr vi oss inte om idag, eller hur?

onsdag, maj 13, 2015

Jag har pimpat min cykel

Kanske man inte kan kalla det att pimpa hojen. Jag kallar det förbättring.

Jag har nämligen monterat extra bromshandtag uppe på styret.


Kanske det nu blir en konflikt med Stilpolisen, att sätta extra bromshandtag på en racer. Men, jag vill särskilt nämna det, en proffskille som cyklar TdF och såna lopp har såna här handtag. Det ser jag som ett okey att göra likadant.

Det egentliga skälet att jag gjorde detta är att min vänsterhand envisas med att domna efter några timmar. Ett vanligt problem har jag förstått. Då är det rätt skönt att kunna variera var jag sätter handen. Men problemet med att ha hand, eller händer, uppe är ju avståndet till de normala bromshandtagen.

Funkar inte bra att ligga i klungkörning med händerna långt från bromsarna.

Idag har jag testat i skarpt läge under vår träning med Team Rynkeby. Resultatet, dvs känslan, kan inte beskrivas som annat än succé.

Så ini---e skönt att kunna sitta lite upprätt med händerna uppe och ändå kunna bromsa på två röda.

För att kompensera detta eventuella, alltså eventuella stilbrott så har jag nu tagit bort både ventilhattar och den där fästmuttern som sitter längst ner på ventilen mot fälgen.

Om du undrar vad det kostade så blev det någonstans mellan 600-700 kronor hos en cykelhandlare. Väl investerade pengar.

tisdag, maj 12, 2015

Träningshelgen med Team Rynkeby. Del 2 söndag

Dag två av träningshelgen. Upp och hoppa trots en smärre protest från kroppen. Regnstänk utanför fönstret. Men yeah, cykling idag igen, kanonkul.

Peppar mig själv med alla kända floskler, Vi cyklar i alla väder, Kläder efter väder, Efter regn kommer sol, Regn är karaktärsdanande osv osv osv

Så in med gula hojen i bilen och raskt iväg till dagens samlingsplats Globen.

Extra kul idag, för idag ska vi träna att fika och luncha á la Tour de Paris. Det innebär att vårt coreteam, alltså serviceteam, också kör en träning inför vår tripp. Viktigt att de också får träna på att sätta upp depåer.

Här har vi dem, Team Rynkeby Stockholms fantastiska coreteam.

Vi drog iväg prick kl 09 men redan efter några kilometer kom de två första punkorna. Lotta och jag.

Ännu en beslagtagen bild från en papparazzi

Sen jagade vi vidare några kilometer tills jag var tvungen att vråla PUNKA igen. Trist och rätt jobbigt mentalt faktiskt.

Men här vilar inga sorgsna cyklister, upp på hojarna igen vidare ner över Södertörn. Idag gick det fort mätt med Rynkebymått. Och lite småjobbigt för mig i den kuperade terrängen. Låg i näst sista par och då får man ju ofta jobba lite hårdare. Men det är kul att känna att man lever. Så får man se på saken. Att flytta längre fram i klungan? Näe, icke aktuellt, så jobbigt var det inte.

Efter ungefär 5 mil kommer vi till vårt första depåstopp. Vilken härlig känsla att mötas av vårt glada coreteam som hade dukat upp ett fantastiskt fikabord. Här en film hur det går till att cykelfika DeLux med Team Rynkeby Stockholm


Iväg igen för ytterligare 5 mil under tiden som coreteamet omgrupperar och förbereder vår lunch.

Nu går det stundtals ännu fortare och strax innan lunchdepån far vi fram som en blixt under några mil i dryga 30+ tempo.

Plötsligt dyker depån upp och vi stannar för en pastalunch och lite allmänt mingel

 Anna var både glad, lite frusen och hungrig

Göran Den Yngre och Kapten Patrik
lunchar under sträng övervakning av coreteam.
Allt på tallriken måste ätas upp.

 Skönheten
och Odjuren
Eller om det är tvärtom.

Elin utmanar cykeletablissemangets klädselregler 

 Teamets ytterligheter.
Jag äldst och Julia yngst.
Rynke verkar gilla Julia mest.


 Henrik håller ett kort föredrag och visar upp
vår RollUp med våra sponsorers namn


 Julia och Lars känner varandra från förra årets tur


 Klas, The Cykelmeck. 
Han kommer under hela vår cykling till Paris ligga bakom
klungan i bil och ta hand om eventuella cykelproblem.
Som här vid lunchdepån när någon hade problem med växlarna.


Lars, Mr Ego och Lotta R 


 Lotta R, Markus och Volkan äter koncentrerat och målmedvetet


Magnus och Elin (hon med konstiga benkläder)


 Volkan och Markus igen. Se vad lite mat kan göra med humöret


Timo visar hur du enkelt JUST I DETTA NU kan vara
med och bidra till Barncancerfonden.
Prova och se om det funkar vettja!


 14 mil körde vi på söndagspasset


Sista timmen öste regnet ner. 
Men vår cykling sker alltid, oavsett väder, med GLÄDJE.
Personligen tycker jag den här bilden illustrerar det.
Frusna och kalla. Men glada.
Även bakom kameran är man glad.


måndag, maj 11, 2015

Träningshelgen med Team Rynkeby. Del 1 lördag

Har ju redan berättat lite om vad som hände. Punkteringar så det räcker och blir över. Men herrejesus vilken respons det blev på Facebook när jag skrev lite om ojämlikheten vid punktering.

Ny rekordnotering av antalet bloggbesökare.  Det är ju lite kul om man skriver för att några ska läsa.

På lördagen samlades vi kl 9 vid Älvsjö stn för en 13-milarunda på Södertörn.


Ett kort stopp efter bara några mil för som vi säger i bussbranschen, en liten bensträckare. Ett kodord för kisspaus alltså.


Timo visade stolt sin frisyr som hjälmen ordnar.

Lotta H och Lotta R blev helt förskräckta när de såg Timos frisyr

Efter en stund cyklade vi vidare till vår första fikastopp vid:


 Ett utmärkt val eftersom jag bor på Rosenhillsvägen. Fast i en annan del av Stockholm.

Poppis ställe fullt av jättemånga av de som gillar hojar oavsett om de framförs med muskelkraft eller med kraftiga motorer. Massa godsaker att välja på till kaffet.


Sen hojade vi vidare till nästa fikastopp, hemma hos en teammedlem, Amanda. Hon var lite knäskadad och kunde inte cykla med oss men hon ordnade istället en fantastisk fikabuffé med godis, bullar, varmkorv och lite annat. Suveränt.

Timo kammade till sig och kramade  sedan Amanda


En fantastisk fika- och godisbuffé hade Amanda dukat upp till oss


 Inte undra på att det blev kö

Vissa, inga namn den här gången, kunde inte vänta på sin tur


 Jonas och Claes i solens värme


 Cykling är en kul och behaglig sport tycker Markus


 Team Rynkebys Sverigechef (tror jag) och Aramia var också glada


 Timo och Lars hade roligt åt något. 
Kanske för att Team Rynkeby Stockholm är något alldeles fantastiskt att var delaktig i.


Efter en lång och trevlig paus hemma hos Amanda fortsatte vi med fulla magar men med extra glatt humör och lite lägre hastighet tillbaka till Älvsjö. När vi kom tillbaka hade vi avverkat 13 härliga mil.