Jag heter Göran Demnert och är numera heltidsproffs. Endast sponsrad av Pensionsmyndigheten. Kort sagt är jag pensionär. Men möjligen bara på utsidan. Har bloggat sedan 2006, så många tusen funderingar har det blivit.

Började cykla vintern 2013 och har sedan dess cyklat Vätternrundan åtta gånger. Hittills. Har även cyklat till Paris sex gånger med Team Rynkeby Stockholm.

Förutom cykling har jag på ålderns höst fastnat för triathlon. I september 2022 ska jag göra min sjunde start i en halv Ironmandistans. Numera i age group 70-75


måndag, juli 11, 2016

Mot Paris. Måndag. Uelzen -> Osnabruck. Skavsår överallt.

Klockan på ringning 05:30. Som vanligt den här veckan. God och nyttig frukost och sedvanlig uppteamning kl 07:45 för start kl 08:00.

Dagens lilla nätta etapp på nästan 23 mil

Jonas briefar oss om dagens rutt

Jag startade dagen men en lite nervös känsla med tanke på gårdagens DNF. Kändes först lite som vått krut i kanonerna, men efter första depåstoppet torkade krutet och båda kanoner mullrade sedan på som de skulle. En superhärlig känsla.

Svalare väder idag, vilket jag nogsamt tackade vädergudarn för. Men blåsten, det blåste motvind från Helvetet alla 23 mil. Blåste det inte motvind så blåste det kantvind. Inte en enda meter bakifrån. 

Våra draglag fick kämpa stenhårt idag. Draglagen byttes ut ungeför var 5:e mil. En av få som låg i draglaget hela dagen var vår kapten Jonas. En urstark kille som verkar orka hur mycket som helst.
En annan urstark cyklist som jag tror låg där hela dagen var Jossan. Men så klippte hon Vättern i år på 8:43.

 Så småningom dags för första depåstoppet.

 Vår coreteamchef Eva fixar fantastiska depåstopp ihop
med sin lika fantastiska medarbetare. Vi kallar dom med viss rätt
för Världens Bästa Coreteam

Bara en del av dagens första depåstopp

Vi tuffade vidare och fler och fler upplevde dagen som slitigare och slitigare. Vinden bet tag i varenda cyklist oavsett var i klungan man cyklade. Riktigt riktigt jobbigt var det.

 Sista depåstoppet 5 mil kvar.
Utslagna hjältar vilar i några minuter.
Rynke hakade på och ville liksom vara en i gänget.
Fast han åker följebil varje sträcka. Löjligt.

Idag var det så tufft så några valde att åka följebil vissa sträckor.

Men det som kändes så ohyggligt skönt idag var att jag återigen kände mig som Göran, dvs stark och uthållig. Trots en stundtals vidrig dag, så kände jag mig hela tiden stark och med krafter kvar i kroppen. Faktiskt en härlig känsla att få betalt för all träningsslit jag gjort under vintern.

Men cyklingen rent allmänt idag var rätt tråkig. Evighetslånga raksträckor t,ex, Ibland var det så tråkigt så jag satt och tänkte att gud så trist det är att cykla. Men så plötsligt händer det grejer. Vi stötte på vår första riktiga backe. Kul som sjutton att få kämpa lite uppför. 

Ingen jättebacke, bara en försmak vad som väntar framöver. Men det vet inte dom som inte cyklade förra året. Så berätta inget för dom, då kanske de blir nervösa.

På bilden syns det inget vidare, men det var ändå en
hyggligt brant upphöjning i vägbanan.

Vi landade på hotellet ungeför kl 18:30, så det blev en lång dag. En smula stressigt, för maten serverades kl 19:30.


Vi avslutar varje dags cykling med en gruppkram


Det bjöds på stor buffé, och efterrättsbuffen gick inte av för hackor.

Nu ska jag berätta om en vardashjälte. Han heter Jörgen. Det är ju så här  att alla pengar vi samlar in går direkt till Barncancerfonden. Alla kostnader för vår resa, typ färjor, drivmedel, mat osv, betalar vi själva för. Till viss del genom snälla sponsorer. 

Men det räckte inte. Då utmanade Jörgen alla i teamet att raka benen, som cyklister ska göra. För varje teammedlem som rakade benen skänkte Jörgen 1000 kr till vår teamkassa. Han fick ihop 15000 kr som han skänkte till lagkassan. Tack Jörgen, respekt fan, respekt, som vi tonåringar säger.

Jörgen. Med rätt att vila medan någon annan
fixar hans cykel efter dagens slit.

Ludde fixar sin egen cyklel, inte Jörgens, innan middagen.

Så det här med skavsår. Jag har nästan skavsår bakom örat pga den supercoola öronsnäckan som jag har på mig hela dagen.

Men det värsta, som jag av förklarliga skäl inte tänker visa bild på. Förra året la jag ut en nakenchocksbild på lilla mig. Det gör jag inte i år. Har blivit för gammal. Förra året var jag både ung och vacker. I år är det bara och kvar.

Ja, det värsta då. Min rumpa ser ut som en babianrumpa. Jag har fått skvavsår på absolut hela sittdelen av rumpan. Inte bara runt ljumskarna där man bruka bli irriterad, idag blev hela rumpan illa åtgången. Jag kan svårligen sätta mig på en vanligt stol. Vetetusan hur det kommer att funka i morgon. Det blir att smeta in med Inytinol och sova med rumpan bar och hoppas på det bästa.

Du hittar säkert flera stavfel i texten, men nu är jag så trött så ögonen går i kors och jag orkar inte kolla texten. Dags att sova.

Hörs i morrn.