Jag heter Göran Demnert och är numera heltidsproffs. Endast sponsrad av Pensionsmyndigheten. Kort sagt är jag pensionär. Men möjligen bara på utsidan. Har bloggat sedan 2006, så många tusen funderingar har det blivit.

Började cykla vintern 2013 och har sedan dess cyklat Vätternrundan åtta gånger. Hittills. Har även cyklat till Paris sex gånger med Team Rynkeby Stockholm.

Förutom cykling har jag på ålderns höst fastnat för triathlon. I september 2022 ska jag göra min sjunde start i en halv Ironmandistans. Numera i age group 70-75


måndag, juli 18, 2016

Mot Paris. Torsdag. Liege -> Liboichant. Torskade titelfajten.

Nu är jag hemma i Stockholm igen och kan berätta om de dagar jag inte kunnat blogga och berätta om. Nu har vi kommit till torsdagen och Mur de Huy-dagen.

Sa ju det.

1,1 km med den här snittlutningen är svår

Dagen började som vanligt med de vanliga morgonbestyren och tiderna vet du redan.

Innan avfärd blev det till att smeta in min rumpas bästa vänner. Den hade blivit grymt osams med sadeln.



Inte så himla kul start idag. Regn redan från början. Blev till att cykelfixa i vårt fina hotells environger.
Eva förbereder sig för ruskväder. 

Claes, Lotta och Jörgen tar skydd i väntan på
morgonbriefingen

Morgonbriefingen innan start. De flesta tog skydd lite här och där.
En rent uschlig start på dagen. Men den skulle bli bättre

Sen drog vi iväg. Tuff start. Vi började med en lång och seg uppförsbacke genom Liege som aldrig tog slut kändes det som.

Vi tuffade på ca 45 km innan vi började närma oss den mytomspunna onödigt branta backen Mur de Huy. Förväntningarna i teamet var skyhöga. Några supertaggade, några jättenervösa.

Inte nervös, bara realist. Korrekt skylt. Rätt upp i himlen.

Hela backen avstängd idag pga Rynkebys alla lag skulle klämma den.

Mr Ego ger en lugnande klapp på axeln till förstagångaren Ludde.
"Starten" är vid den blå skylten till höger

Ett laddad gäng beredda till stordåd

Så var det dags för mig att kasta mig uppför.  Eller snarare sakta trampa mig uppför. 

Helvetes jävlar så brand backen är. Jag kom till första svängen, där tog det bara stopp. Gick inte längre. Låren brann så det slog ut eldslågor.

Blev till att promenera uppför, men 100 meter nedanför torget och kyrkan där ”målet” är, stog en stor målbåge. Den ska jag i alla fall cykla igenom tänkte jag och äntrade hojen och trampade resten. Ångrade omgående att jag inte började cykla längre ner i backen.

Men men, jag visste redan förra året att jag inte under hela min livstid kommer att kunna cykla uppför den här backen. Det är helt enkelt fysiskt omöjligt för mig. Mitt bäst-före-datum för det har passerats för länge sedan. Men det är kul att försöka i alla fall, för hela grejen är ett enda stort spektakel. Skitkul trots allt.

Hade ju varit superkul att klara hela backen, men de
sista 100 metrarna är inte heller fy skam. Lotta "fuskade" också,
vill bara nämna det. 

Sen cyklade vid vidare. I en  korsning "in the middle of nowhere" stog plötsligt två svenskar och fotograferade och vinkade. Det var Carolins föräldrar, som kört hundratals mil enbart för att se sin dotter cykla till Paris. Hur gulligt som helst.

Vi stannade och hälsade såklart. Carolin själv närmast kameran

Efter 16 absolut stentuffa mil nådde vi vårt hotell. 

Det här var den utan tvekan den hittills tuffaste dagen med massor av backar att klättra i. Ordet jobbigt räcker inte. Så jobbigt att fyra cyklister under dagen gav upp av olika skäl och fick sätta sig i följebilen. Icke jag. Du förstår kanske det när du ser höjdkurvorna.


Till slut nådde vi ändå fram till vårt hotell. Jättegulligt men utan vettigt fungerande internet.

Vi hade vår sedvanliga after bike och satt och pratade om t.ex dagens svettiga etapp.

Claes (Klasse Lillklinga), Marcus, Elin, Mr Ego.
En ser mer galen ut än övriga. Välj själv.

Självklart hade vi även cykelvård.

 Vår sjungande cyklist Janica kan både
sjunga och tvätta cykel. Samtidigt.


Dagens superjobbiga rutt 155 km 
som inte skulle bli resans jobbigaste etapp. 
En s.k. cliffhanger till nästa blogginlägg.


Vi avslutade dagen med middag och förbannelse över ett internet som bara var en aning bättre än på modemens tid. Du som var med då fattar. Ni övriga kan fråga mamma och pappa.