Det blev inte riktigt så kul som jag tänkt. Men trots allt kom jag i mål. Ensam. Igen. Mälaren och jag lirar inte riktigt ihop verkar det som. Två av tre gånger har jag gått i mål ensam. Eller så väljer jag alltid grupper som är för bra för mig. Övermod, kallas sånt.
En aning besviken, men ändå en smula glad och nöjd ändå.
Dagen började med att väckarklockan ringde kl 04:00.
Puhh, mörkt och regntunga skyar. Ingen bra start på dagen.
En god frulle är en bra bas.
Iväg i god tid till starten vid Welcome Hotell i Barkarby.
Man har väl sett hur proffsen har sina startnummer på hojarna.
Klart jag sätter min likadant.
Som jag skrev häromdagen. Mäster Anders hade satt ihop en grupp
med snygga, trevliga, starka och snabba cyklister.
Och så jag. Här lite blygsamt bakom Ulla till vänster i bild.
Bilden är tagen bara några minuer innan start.
Sen var det dags att dra iväg. Exakt kl 06:00 blev vi ivägsläppta.
Hur färden genom stan gick till kan du läsa i mitt förra inlägg. Men rätt magiskt var det. Ännu en gång.
En kul grej hände under den cyklingen. Rätt som det var kom en kille uppcyklande bredvid mig.
-Tjena, sa han, jag läser din blogg, det är den enda blogg jag följer. Jävligt inspirerande, jag tänker att kan den gubbjäveln så kan jag också.
Matthias, som det visade sig att han heter, kan konsten att utrycka sig. Brukar tycka lite olika saker på Fejan.
Alltid lika fantastiskt kul att höra såna kommentarer.
Vid Hallunda teamade vi upp vår grupp i samband med en kortkort s.k. skvättpaus.
Det är nu det börjar. Dessutom började det regna.
Oj vilken motvind det var. 6-7 sekundmeter rätt i nosen. Eller snarare lite snett framifrån, så det blev rätt jobbigt för alla.
Första depån var i Läggesta där Anders hade förbeställt mackor och korv till oss. Inga större problem cykelmässigt att komma dit. Bara stundtals lite halvjobbigt. Några mikrostopp á la Rynkeby existerar inte i såna här sammanhang.
Efter 8 mil, första stoppet. Carolin djup koncentrerad på mackan.
Mr Ego fortfarande i god form.
Next stopp Torshälla golfklubb, 6 mil bort. Nu blev det ännu jobbigare i motvinden. Mjölksyran i mina lår började bränna och jag fick kämpa rätt hårt för att inte tappa hjulet framför.
Men vi kom fram till lunchhaket vid golfklubben och ny energi stoppades in i våra kroppar. Fick lite plötsligt lite oroande känslor att jag kanske borde kliva av redan här, och ansluta till en långsammare grupp, för jag insåg att ytterligare 17 mil skulle bli tufft med det här gänget. Trots att det "bara" var en mellangrupp, dvs inom hastighetsintervallet 28-30. Hade ju inte varit i närheten av problem tidigare under säsongen i de hastigheterna, snarare tvärtom. det har jag fixat lätt som en plätt.
Kompis Tina förbjöd mig att ens tänka tanken att hoppa av, då skulle hon spöa upp mig sa hon. Nä, det sa hon inte, men hon tänkte det säkert. Men hon peppade mig ändå hårt för att inte ge upp. Så då gjorde jag inte det.
Me and kompis Tina vid lunchstoppet.
Tina har också kört med Rynkeby till Paris.
Både 2015 och 2016.
Iväg igen. Efter bara någon mil började jag känna lätt ångest när jag jag kom närmre och närmre min tur att ta förning. Skulle benen orka? Tog minimala förningar för att snabbt kunna glida bakåt i klungan.
Till sist la jag mig näst sist tillsammans med Anders utanför rotationen för att slippa vara uppe och dra.
Efter två mil gav jag upp. Dåligt säger du kanske, bara att bita ihop och kämpa. Då säger jag så här. Gör nu så många burpees du orkar tills du inte orkar resa dig upp. Gör sedan omedelbart lika många till. Exakt så kändes mina lår. Det gick inte att hänga med längre. Det gick bara inte. Orkesmässigt inga probem, benen ville bara inte och utan ben blir det knepigt. Kändes ohyggligt frustrerande eftersom säsongen så här långt varit något av en succésäsong.
Här gled jag in i en P-platsficka och gav upp.
Lång bort i fjärran ser du resten av gruppen. By by liksom.
För att vara extra pedagogisk visar jag här exakt var jag
släppte iväg mina kompisar.
Jag hade nu några alternativ. Att ge upp var fullständigt uteslutet. Ingen DNF här inte. Ett annat alternativ var att invänta en långsammare grupp. Näe, gud vet när dom skulle komma.
Att vända tillbaka samma väg? Nä inte det heller, det hade ju också gett en DNF.
Så jag bestämde att slutföra loppet i min egen takt. "Bara" 16 mil kvar.
Kämpa Göran, kämpa.
Bestämde att det skulle bli dagens mantra
samtidigt som jag försökte likna min hjälm.
Efter några solomil en liten paus i en fin skogsdunge.
När jag skulle iväg från min lilla skogsdungepaus stannar en bil och ut kliver en stilig kille och frågar om jag är okey. Trodde först att det var någon slags arrangörsbil, men det var maken till en av tjejerna i min f.d grupp.
Han frågade om jag ville åka med eller om det fanns något han kunde göra för mig. Nej tack sa jag till båda. Vilken kille va! Fantastiskt, tack för det.
När jag står och strax skall äntra min aluminiumponny brakar en snabbgrupp förbi. En snabbgrupp bakom "min" mellangrupp? Halleluja, tänkte jag.
Plötsligt hör jag ett rop från gruppen, KOM IGEN GÖRAN. Ingen aning vem det var, men det gav lite extra pepp, det gjorde det.
Så småningom kom jag till Köping och stämplingskontrollen. En bensinmack. Måste vara den enda i hela riket som inte accepterar kreditkort, bara kontant betalning gäller. Visserligen med elektronisk kassalåda, men man kan ju fundera lite hur den verksamheten beskattas.
Glass och Cola en bra kombo en sån här härlig dag i Köping.
När jag kom till Köping var snabbgruppen där och skulle precis ge sig iväg. Borde inte snabbisarna vara långt före mig? Men kvar satt fyra trötta gossar. De orkade inte hänga med snabbisarna längre.
Nu kom återbetalningen från motvinden på Mälarens sydsida. Underbar slör, som man säger på båtspråk. Alltså vinden in snett bakifrån. Ibland lite bidevind, men mest slör. Vilken känsla att dundra på med svaga ben i 35-hastighet. Nån mil snittade jag 30. Häftigt.
Västerås blev nästa anhalt.
En trevlig men lite ensam picnic i Västerås. Kaffe och god bulle.
Humöret på topp.
Ingen rast ingen ro. Iväg mot nästa fikapaus, Enköping.
Min trogna kompis Skuggan och jag betraktar det vackra svenska landskapet.
Stannade vid mitt vanliga "orkar-inte-mer"-ställe, Statoil i Enköping.
Ännu en bulle, men den här gången med en Cola.
Fortfarande rätt pigg, hade gott om vätska och energistuff med mig som jag hela tiden stoppade i mig.
I Enköping gick jag "all in" och fyllde ramväskan
med Ahlgrens bilar. Lite lördagsmys piggar ju upp, tänkte jag.
Upp och iväg igen. Två saker gällde nu:
1/ måste i mål innan mörkret faller. Valde att inte ta med någon belysning. Kändes just nu som ett dåligt beslut.
2/ började leka Tour de France. Jag har gjort en utbrytning och måste hålla en annan mellangrupp anförd av Bosse Diesel bakom mig till varje pris. De hade nämligen inte passerat mig.
Bålsta nästa anhalt, det sista depåstoppet är vid en Shellmack. Ca fyra mil kvar sen. Kände mig dökaxig, så jag körde förbi den depån.
Yepp, en Vätternrunda avklarad nånstans mellan
Bålsta och Kungsängen.
Efter en stund såg jag på min Garmin att jag just klämt en Vätternrunda. Men det här är ju Mälaren Runt och jag hade i den stunden ingen aning om det var 31 eller 33 mil loppet är.
Sista biten från Bålsta och till målet innehåller rundans värsta backar, så det är ju en lite halvjobbig del kvar när man är som tröttast. Men det funkade fint för mig idag. Jag körde ju hela tiden i min alldeles egna hastighet. Blev jag trött lättade jag på pedaltrycket och kändes det bra så ökade jag trycket. Så kan man inte köra i en grupp, då gäller det att trycka på för att inte hängas av. En stor skillnad.
Men att köra ensam på vägar man inte hittar är lite spännande. Varje startande får en vägbeskrivning. Jag tappade dock min så jag fick Mäster Anders lapp när jag släppte iväg de andra.
Så här ser vägbeskrivningen mellan Enköping och Västerås ut.
Den här gången visade inte Strava min fysiska ansträngning
utan min mentala ansträngning.
Slitet var absolut värt för att få dekalen längst ner.
När jag kom hem visade det sig att kära hustrun hade gjort i ordning en ljuvligt god och härlig gourmematlåda till mig.
Kanske det här loppet gjorde något med mig.
Känns lite bittert att jag inte är med på bilden, det gör det.
Men vilka kämpar det här är, 29.9 i snitt hade dom.
Enligt ett ännu obekräftat rykte var merparten helt slutkörda i mål.
Vilka grymma cyklister jag hade förmånen att cykla med i 16 mil. Tror de klämde rundan på en tid runt 13:30.
Själv tog jag mig runt på 14 timmar och 48 minuter. Solokörde 16 mil av totala 31,8 mil och med totalt 1950 höjdmeter enligt min Garmn. Rullsnittet blev 26. Känner mig trots trötta ben rätt nöjd med det när allt kommer omkring.
Jag har ändå en viss förklaring till det hela. Vill du höra? Senast jag cyklade på "riktigt" var incyklingen i Paris den 16:e juli. Därefter bara ett kort halvtimmes intervallkör häromveckan. Jag har bara tränat simning och varit ute och löptränat, senast häromdagen 1 mil i ett för mig tufft tempo. Så där har vi nog förklaringen till haveriet i mina lår.
Jag kom trots allt i mål och i rätt bra skick, glad och inget utmattningsgråt. Bara med skrikande lår.
Men visst, en bitter tagg sitter ändå kvar i hjärtat. Jag orkade inte hänga med gruppen. Det förvånade mig faktiskt. Men jag tröstar mig med att det finns tuffare gossar än jag som ibland har en dagsform som inte räcker. Gunde Svan t.ex. Inte heller han brukade bryta trots att segerchansen inte fanns kvar.
Och vet du, min Tour de France-utbrytning höll hela vägen. Jag höll undan från Bosse Diesels mellangrupp och kom i mål ungefär 15-20 minuter före dom. Det var kul, måste skrivas in i mitt CV när jag söker till cykelgymnasiet.