Jag - Göran Demnert - äger och driver StockholmsBuss AB sedan maj -89 och SällskapsResor AB sedan feb -05. Har bloggat sedan 2006. Många funderingar har det blivit.

Började cykla vintern 2014. Har sedan dess cyklat Vätternrundan 2014, 2015, 2016 och 2017. Mälaren Runt 2014, 2015 och 2016. Har också cyklat ett antal mindre motionslopp.

Har även cyklat från Malmö till Paris 2015, 2016 och 2017 med Team Rynkeby och ska göra det även 2018.

Gjorde min första Halva Ironman i Pula, Kroatien i september 2016. Gick åt h-e, men var kul ändå. Ett nytt försök i Zell-am-See i augusti 2017. Gick åt fanders en gång till. Nytt försök i Ruegen i september 2018. Man ska aldrig ge upp en dröm.

fredag, november 03, 2017

Jag hatälskar fredagar

Veckans sista vardag, fredagen, kan man tycka mycket om. Eller illa om.

Fredagsmys kallas den ju. Själva soffmyset är väl inte rikigt myset, det består väl mest av att känna en slags frihet, och att göra något man tycker är kul, oavsett vad.

Min fredagar har nu de senaste två veckorna utvecklats till en slags pina. Kroppen liksom skriker av både trötthet och sömnbrist.

På onsdagskvällarna kör vi ett superjobbigt spinningpass med Rynkebyteamet. 90 minuters plåga mellan kl 2000-2130. Har inte varvat ner och kommit i säng förrän strax före midnatt.

Så upp som vanligt folk till jobbet på torsdagsmorgonen.

Torsdagskvällar består numera av simträning kl 2045-2200. Ingen lek det heller. Stundtals rejält jobbigt att kruta på i 25 meter. Låter ju inte långt, men där och då under en maxintervall känns det som man ska simma till världens ände. Känns som bassängen aldrig tar slut, vilket andningen gör.

Igår var vi inte fler än 3 st plus simfröken. Helt perfekt, fick massor av uppmärksamhet och tips. De andra två är ju nästan proffs och behöver bara lite småtips av fröken lite då och då.

Lilla jag, simfröken Karin, Thomas och dotter Sofia

Simpasset är inte bara fysiskt jobbigt, även hjärnan går på högvarv för att hålla ordning på allt jag måste tänka på i simningen. Ingenting sitter ännu som man säger i ryggraden.

Du vet, armdragen, händernas position, rotation, andning, huvudposition, bensprattlet och gud vet vad. Många grejer är det.

Samma här, inte nervarvad och i säng förrän strax före midnatt. Och sen upp pigg och glad på fredagsmorgonen. Jodu, tjenare. Blir snarare att jag får rulla ur sängen med träningsvärken bultande i hela kroppen och tre ton grus i ögonen. Man är inte ung längre, det märks tydligt just då.

Men jag är väldigt säker på att jag trots det har en bättre fysik än ganska många yngre medmänniskor. Dessutom har jag överj****igt kul också.

Det är en ynnest att få träna, umgås och ha kul tillsammans med tjejer och killar som är bortåt 20-30 år yngre. För mig är det oerhört inspirerande.

Alltså, såklart kan man kan ha kul utan att träna, men jag tränar för min egen skull, jag gör det högst frivilligt. Ingen tvingar mig, ingen har ens bett mig om det. Jag mår bra av det, och det är huvudsaken.

För mig är även ett svårt mål, typ att klara en Ironman 70.3, en viktig ingrediens för att motivera min träning. Det liksom piggar upp och hjälper till.

Du har kanske sett den här filmen på Fejan. Den gör mig nästan tårögd. Precis exakt så vill jag känna och göra när jag når den åldern. Fasen va coolt om man kunde bli världsmästare då.

Ifall jag glömmer nämna det om 30 år, den medaljen ska ligga överst på kistan.

Nämen om man skulle ta och ge sig ut på en liten löprunda innan middagen. Jo, så för det nog bli.

Ha en trevlig helg!