Men jag börjar faktiskt med en liten rörande detalj från i torsdags. Den här lilla hästen med tillhörande lapp satt på mitt cykelstyre när jag skulle hämta ut cykeln.
Visade sig att det var Agnes, en tjej i coreteam, som satt såna här grejer på några cyklar. Alla med fina och personliga texter. Jag blev både glad och faktiskt väldigt rörd. Tack Agnes.
Men vi backar till torsdagen. Vetetusan hur jag ska komma ihåg vad som hände, dagarna har en förmåga att flyta ihop. Det ända vi gör är det klassiska uttyckssättet. Bike - eat- sleep. Repeat.
Torsdag. Liege – Charleville
En dag som av många i teamet sett fram mot. Att få
testa sina krafter mot den mytomspunna backen Mur de Huy.
Samma backe som Tour de France hade som målgång två dagar
innan vi i Team Rynkeby körde den 2015.
I rapporteringen i tv av Robert Vacci sa han att den backen
är onödigt brant. Onödigt brant alltså.
Jag har gjort mina försök 2015 och 2016. 2017 lämnade jag WO
pga magsjuka. I år hade jag i princip redan gett upp innan vi ens började cykla
uppför.
Ett taggat gäng beredda att ge sig i kast med Muren.
Mycket riktigt, efter bara en liten bit kände jag att det
inte skulle gå den här gången heller. Så jag beslutade att gå uppför. Varför
pressa sig som en galning när vi hade 15 mil kvar och 1700 höjdmetrar att
klämma innan dagen var slut.
Äh, va fasen, Mur de Huy kan dra åt fanders.
Värdelös backe. Svängen du ser i bakgrunden
håller 25 % i innerkurvan. Resterande del av
backen ca 16 %.
håller 25 % i innerkurvan. Resterande del av
backen ca 16 %.
Många, nog de flesta i teamet klarade såklart backen utan
att gå. Tina blev så förbannad på sig själv för att hon körde taktiskt fel och inte nöjd med sin insats när hon kom upp, så
hon rullade ner igen och gjorde ett nytt försök. Den gången blev hon nöjd.
På sätt och vis känner jag mig stolt att mina kamrater
trodde på min styrka att jag skulle fixa backen, men jag blev ändå rätt
betänksam vad de tror om mig. En begravningsbil stog uppställd vid backens
topp. Hmm.
Efter en stund körde vi vidare. Kändes lite tungt i benen,
för trots allt körde jag uppför backen en liten bit så låren brann av smärta.
Men efter bara några mil kändes det som Ringhals hade
placerat ett kärnkraftverk i vardera av mina ben. En otroligt härlig känsla att
bara kunna trycka på. Vi körde flera långa, några äckligt långa stigningar på
allt mellan 7-10%. Inga problem alls.
Dags för lunch och depåstopp.
Herrklubben passade på att ha årsmöte.
Eva, chef för vårt fantastiska coreteam
Me and Manni.
Min pappa lärde mig att inte ange en
kvinnas ålder. Så då gör jag inte det. Men Manni är
äldst bland tjejerna. Jag bland killarna.
Ja, sen blev det som vanligt, vi cyklade vidare, tog en eftermiddagsfika i eftermiddagsdepå och landade så småningom på hotellet.
Måste nog säga att det här var nog en av mina absolut häftigaste cykeldagar. Trots massa backar. Superläcker cykling i fantastisk miljö.
En after bike på hotellet.
Som vanligt stressigt att hinna med en after bike, tvätta sina kläder, duscha, äta middag och skriva bloggrapport. Än så länge har jag inte kunna lägga huvudet på kudden förrän efter midnatt.
Cyklarna måste ju också tas om hand. Och ställas in i avsett rum.
Ibland får man leta lite efter sin egen cykel
Skrev ju att tordagens cykling var bland det häftigaste jag gjort. Det gäller inte längre. Häftigaste cyklingen var idag.
Har aldrig cyklat så många tvåsiffriga backar på en och samma dag. Tvåsiffriga är alltså backens lutningsprocent.
Det var allt från några procent till 10 - 11 - 12 å herregud så brant, 13, äh lägg av, vad är det här, 14, WHAT? - 15 - 16 SEXTON PROCENT. SEXTON !?!?!
Men gubben Göran fixade de alla denna dag. Helt galet. Kärnkraftverken i benen från igår gick på full effekt även idag.
Så himla kul och en häftig känsla att ingenting är omöjligt, come on backjävel, nu tar jag dig.
Eftersom det var mycket uppför så blev det även såklart urhäftiga nerförskörningar också.
Och depåstopp såklart. Härligt med depåer efter ungefär var 5:e mil.
Strax innan lunchen började värmen komma. Riktigt äckligt varmt. 30 grader i skuggan vid depån. Jag ska ju inte klara den värmen, det vet jag ju, men hit kom jag i alla fall.
På med min kylväst och så bar det iväg igen. Tempen steg till riktigt äckliga 35 grader, men jag klarade tempen galant pga kylvästen. En fantastisk produkt som verkligen räddat min cykling i år. 35 grader är galet varmt, slet oerhört hårt på många som fick kämpa big time.
Nu blev det rätt mycket platt cykling men fler backar dök upp några mil innan vårt mål Chantilly.
Den här ramsan låg och loopade lite i skallen: You dont stop when your tired, you stop when its done.
Niklas och Tina i draglaget. Här jag jag just mutat dom att
hålla ett tempo som skulle få även mig mål. De lovade, men
de tänje lite på löftet. Tycker jag nog jag fick jobba mer
än värdet på mutan.
Som teamets träningsansvarige kände jag mig nu extra stolt. Så många i teamet som jag såg kliva långt långt utanför sina komfortzoner denna brutalt jobbiga cykeldag. Några tog sig så långt utanför zonen att jag blev orolig att de inte skulle hitta tillbaka. Men det gjorde alla. Fantastiskt att både få se och uppleva.
Det här är Lovisa.
En av de som jag beskrev alldelses nyss.
Vid hotellet som vanligt after bike. Passade på att ta en massa bilder, mest på tjejerna faktiskt, men även boysen så inte genusbalansen blir helt fel.
Leo, Kenth, Johan N, Johan P
Även på denna after bike flödade kärleken. Anne och Tom pussades.
Men ingen anledning till oro, de är ett par på riktigt.
Anne cyklade och Tom var med i coreteam.
Magnus, Peter, Ylva, Sandra
Mr Ego
Nina, jag, Emilia, Cecilia
Henrietta, Mr Linslus, Marcus
Gissa vem och Jennie
Du vet han, Tina, Isabell, Anna
Ursäkta alla tidigare kaptener, det här är världens
bästa Team Rynkeby-kapten, Satu Andersson.
Hoppsan, fler än tänkt som hamnade på bilden.
Sandra, Henrietta, Elin fotobombade lite
Jag. Leo, Marcus, Urban, Jimmy (Den Lille Hjulsabbaren)
Niklas.
Vid middagen fick jag ett pris, en liten godisask med skitäckligt salamigodis. Tack Patrik som är den som införskaffat det. I Finland. Jättemycket tack. Verkligen. Tyvärr "glömde" jag den på hotellet.
Jag fick priset med en väldigt fin och vacker motivering som jag blev glad av. Men eftersom jag ofta skojar med andra människor så får jag såklart dubbelt tillbaka, så det blev en rätt rolig motivering med mina tillkortakommanden inbakade. Och väldigt många positiva saker också.
Det verkar som jag trots allt är en hyggligt snäll och god människa ibland. Tack snälla kapten Satu för din fina motivering, jag blev verkligen glad att höra det.
Sen har det nu blivit officiellt. Ylva blir ordförande i min nyinstiftande fan club, När jag såg hennes dyrkande blick på mig på lastbilens sida var saken klar. Hon är klippt och skuren för jobbet.
Jag frågade direkt, och hon accepterade rollen. Hennes paroll blir, Only the sky is the limit. Fast hon vet inte att det är hennes paroll än. Får ta det vid ett senare tillfälle.
Vi avslutade med dans där Nina och Tina var dansintruktörer.
Vår lastbils lastgavel funkade fint som scen.
Nu dags att krypa ner i sängen i det stekheta hotellrummet. I morgon är det teamets sista dag tillsammans. En kort incykling till Paris, ca 7 mil, en cykling genom stan bara med oss själva. Målet är Eiffeltornet och photo moments och därefter samling för samtliga Rynkebyteam,dvs ca 1600 cyklister, i en park,
Därefter gemensam avslutningsmiddag och sen är det över. På söndag morgon kommer allt kännas så oerhört tomt och separationsångesten tar fart. Då finns inte längre Team Stockholm-GodMorgon 2018 längre.
Stay tuned, självklart kommer jag att rapportera om incyklingen.