Men nä, det funkar ju inte. Tur att rutten idag bara är 11 mil. Nu ska vi till Liege.
Det som är så ini----vete skönt är att min kropp håller ännu så länge. Inga krämpor, inga skador, ingenting sånt. Träningsvärk i låren när jag vaknar? Visst, med det går över bara jag lufsat ner till frukosten.
Känslan att ha en kropp som håller är superskönt, det visar att vinterns träning inte varit bortkastad. Visar också att gubbar kan, även om det går lite långsammare med vissa saker, typ backjävlar med 13 % lutning. Bara för att lunchdepån ligger på toppen av ett berg. Och för att ruttgruppen tyckte det verkade kul med lite klättring. De hade inte frågat mig, Återkommere till den backen lite senare.
Jamen vi tar väl det från början.
Frulle 06:30. Varför ändra på något som funkar?
Dagens frulle. Lite lite, men jag var inte jättehungrig.
Du kan ju rutinerna nu, så då vet du att vi teamar upp kl 07:50 för att rulla kl 08:00. Så även idag.
Osis. Efter bara 50 meter får Cecilia punka på bakdäcket. Cykelmeck Tomas fixar på två röda. Sekunder alltså.
Här får man inte cykla på väg, här är det cykelbanecykling som gäller. Gissa hur kul det är i fem mil. Yepp, astråkigt.
Vi kör mest med ett led såklart och det går kalasfint. Jag ligger sist i min klunga precis som vanligt.
Efter ca 4 mil dyker förmiddagsdepån upp vid en trevlig kanal men lite båtar att kolla på. Tog en bild också, det måste man. Som motiv valde jag två supercoola tjejer. Och mig själv förstås. Det måste liksom bli en slags balans i bilden.
Du vet ju vem gubben är. Bredvid står Anna, och bredvid henne Isabell
Då skickar jag massa blommor till henne på Messenger, men hon tycker det är bättre jag gör mitt jobb än att skicka blommor. Jag vet ändå inte vilka blommor hon gillar, säger hon. Men Anna är snäll. Egentligen. Ganska ofta. Nästan jämt.
Isabell är betydligt snällare, det ser man på hennes leende också. Hon jobbar förresten på det där företaget som sponsar vårt team bl.a med glasögon och en och annan keps. Mina POC-brillor är faktiskt de bästa jag haft någonsin. Så det så, sponsor eller inte.
Efter fikastoppet i depån trampade vi vidare på våra cykelbanor med en och annan kortare snutt på riktig väg.
Alla vägar är icke enkla.
Pga vägbygge fick vi cykla en bit på strandvallen.
Dags för lunch. "den ligger jättefint på en liten höjd" fick vi veta vid avfärden. Så vi cyklade glatt vidare mot en härlig lunch.
Plötsligt dyker den upp. Vägen upp till den "lilla höjden". Tjenare, 13 % i stort sett hela vägen upp, 700 meter säger någon.
Hejdå Klungan, "-jag dyker upp vid lunchen när jag är klar med den här backjäveln", säger jag i radion till Tina som är draglagschef i klungan.
Jag tuggar på men till sist går det bara inte längre. Luften tog slut i lungorna. 'Okey, ingen big deal, hänger över styret nån halvminut, och sedan upp igen. Liiiite knepigt att klicka i båda skorna i en uppförsluta på 13 %. Men det gick.
Körde ett tag till, och samma sak igen. Kort vila, och så upp igen. Äntligen når jag toppen, eller nästan toppen. Lite svårt att andas men vid gott mod.
Vid en liten vägkorsning står två gorillor och vinkar fortsätt framåt den vägen. Jag ser jättetydligt att gorillorna ger mig tydlig information att depån ligger lite längre fram.
Så jag hojar på. Men va fan, var ligger den där depån, hur långt bort är den? Vet inte hur långt jag cyklar innan jag liksom fattar att det här är tokfel.
Stannar och frågar en man vid en busshållplats "-have you seen a bunch of yellow cyclist?".
"- no", muttrar mannen tämligen ointresserad.
Försöker skapa kontakt med gruppen via radion, "-mayday, mayday, var är ni?". Inget svar. HALLÅÅÅÅ, vem fan som helst, SVARA.
Ingen svarar.
Ringer vår kapten Satu. Hon svarar inte. Ringer draglagschef Tina. Hon svarar inte. Plötsligt ringer hon mig och frågar "-var är du Göran, har det hänt något". "-ja det har hänt något, ni är försvunna".
Sen dyker en räddningspatrull i bil upp. I den sitter Agnes och en av de där två gorillorna som visade mig vägen. Depån var där de stog. De påstår att de tydligt vinkade in mig där, de till och med skrek åt mig. Inte hörde jag något inte. De laborerar med sanningen.
Känner du igen den här killen? Det är han som jag igår skrev om, Den Lille Hjulsabbaren. Det här var hans hämnd tror jag för att jag satte ut bilden på honom igår. Sannoligt hårt påhejad av sin chef Christer, som är VD på Acando, ett bolag som är en av teamets Platinasponsor.
Gorilla 1, Jimmy heter han.
Han ville på bilden visa hur en gorilla set ut.
Gorilla 2. Niclas heter han. Kapten Satus make.
Hursomhelst så hittade jag med patrullens hjälp till depån och möttes av ett slags jubel av de andra. De fick ju såklart av mig reda på gorillorna tjaskiga beteende, men här kommer ord stå mot ord.
Min lunch blev därmed en smula kortare än de övriga, men jag var ändå glad att jag återigen blev upptagen i gemenskapen.
Efter lunchen bara lite drygt en mil kvar till hotellet men segt som attan att cykla genom Liege trafik för att komma till vårt fina hotell. Men det gick bra, och vi hade en jättetrevlig after bike på hotellets innergård.
Kapten Satu tackade alla för en fin dag, och jag fick väl
som vanligt en pik om någon missad depå eller så¨.
Anne, Jennie,Isabell (hon som är så snäll) Jacob (sambo med Isabell)
Jonas. Han är så lång, exakt lika lång som jag, 196 cm,
så han fick tyvärr inte plats i bilden.
Leif ser glad ut, Ylva verkar kolla vad som bjuds
och Tina försöker se cool ut.
Me and Lovisa.
En riktigt tuff tjej. Hon trillade lite häromdagen
och fick ont i revbenen, men inte hindrar det henne från att cykla inte.
Dagens krigare
Innan middagen blev det till att bada i hotellets pool resp jacuzzi. Så najs det var att kunna crawla några längder.
Först i plurret var delar av klanen Bad Boyz som representerades av
mig och Patrik. Nina representerade en del av
klanen Bad Girlz.
Efter typ en halvtimme blev det jacuzzi och lite plötsligt satt jag där med fem tjejer i teamet. Kändes väldigt trevligt, men vart tog övriga i Bad Boyz vägen? Själv hade jag ingen brådska därifrån.
PS, känner du min fru behöver du väl inte nämna någonting om jacuzzibadet va?
Höll nästan på att glömma en grej. Den här killen, Kenth heter han, men kallas Kill Bill för han är så cool. En ganska mycket nybörjare på cykel men en riktig kämpe.
Han trillade också omkull lite häromdagen men fortsätter ändå cykla trots lite blåmärken här och där.
På grund av detta invaldes han idag att bli fullvärdig medlem i Bad Boyz.
Kenth Bill, alias Kill Bill
Vi avslutade dagen med gemensam middag.
Finmat på ett 5-stjärnigt hotell
betyder även låååååångsaaaaam servering.
Orkade inte vänta på efterrätten utan gick upp på rummet för att skriva den här dagsrapporten så du förstår ännu mer hur otroligt kul det är att vara en del av Team Rynkeby. Du har väl sökt till 2019 års team va?
Nu är klockan nästa midnatt igen, jag chansar på att det inte är alltför många stavfel. Orkar inte korrläsa idag heller.
Stay tuned, fortsättning följer. I morgon ska vi ge oss i kast med den mytomspunna backen/väggen Mur de Huy plus ytterligare ett helt gäng äckliga backar. Någon till och värre än Muren. Det kommer bli en tur på över 20 mil och en himla massa höjdmetrar.
Ställningen i matchen Muren vs Göran är dessvärre 3-0. Har inga större förhoppningar att vinna i morgon, kanske satsar jag lite fegt på oavgjort, halva backen och sedan promenera resten ända upp. Rätt trevligt att promenera i den backen.
G´natt, hörs i morrn igen va?