Jag - Göran Demnert - äger och driver StockholmsBuss AB sedan maj -89 och SällskapsResor AB sedan feb -05. Har bloggat sedan 2006. Många funderingar har det blivit.

Började cykla vintern 2014. Har sedan dess cyklat Vätternrundan 2014, 2015, 2016, 2017 och 2018. Mälaren Runt 2014, 2015 och 2016. Har också cyklat ett antal mindre motionslopp.

Har även cyklat från Malmö till Paris 2015, 2016, 2017 och 2018 med Team Rynkeby och ska göra det även 2019.

Gjorde min första Halva Ironman i Pula, Kroatien i september 2016. Gick åt h-e, men var kul ändå. Ett nytt försök i Zell-am-See i augusti 2017. Gick åt fanders en gång till. Nytt försök i Ruegen i september 2018. Äntligen lyckades jag komma i mål.

torsdag, augusti 16, 2018

Årets stora A-race närmar sig med expressfart. Läskigt.

Det är nära nu. Bara fyra veckor kvar till årets stora mål, Ironman 70.3 i Ruegen. Känns läskigt.

Även om jag stundtals känner mig helt oförberedd och otränad så vet jag ju att jag nog nu är i mitt livs form.

Helt säker på att om jag skulle möta mig själv som 30- eller 40-åring så skulle jag spöa skiten ur mig själv som yngre.

Sedan flera år har jag kämpat med cykling, löpning och simning. Cyklingen är ju absolut roligast, ingen tvekan om det. Träningskombon för alla grenar visade sig vara knepigt att få ihop själv.

Det var verkligen ett lyckodrag att anlita en coach, som jag gjorde i februari, som dessutom har som specialitet inom uthållighetsidrotter typ triahlon. Varje söndag dimper det ner ett program för kommande vecka. Vi träffas lite då och då på gymmet och kör styrka och rörlighet.

Min PT heter Stina Jönsson, hon har ingen websida så jag kan inte göra reklam, men hon är sååå jäkla bra.

Nu ska jag fotoberätta om gårdagens träning, Try Tri vid Sjöhistoriska museet i Stockholm. Ett av flera tillfällen för triträning inför Stockholm Triahlon som går av stapeln den 26/8.

Har jag berättat att min PT sa att jag skall köra den som generalrep inför Ruegen? Så jag anmälde mig till den olympiska sträckan. Simning 1500 meter i Riddarfjärdens guppiga vatten, 4 mil cykling och så avsluta med 1 mil löpning.

Min Rynkebykompis Tina ska även hon köra den olympiska sträckan så vi tränar lite ihop.

Har jag föresten berättat att jag ska köra ännu ett varv med Team Rynkeby Stockholm? Det blir mitt femte år. Helt galet, men det är så oemotståndligt kul, så det går inte att låta bli.

I år verkar det tuffare än någonsin att få en plats i Stockholmsteamet. Jättemånga sökanden vet jag, men sök du också, kanske är det just du som behövs. HÄR hittar du ansökningssidan.

Även i år har jag fått förtroendet att vara teamets träningsansvarige. Det är verkligen ett superkul uppdrag att få hela teamet i bästa form inför cyklingen till Paris kommande sommar.

Även Tina ska köra ett år till, hennes tredje. Hon är teamets Spinningfröken och ska ge oss vad vi tål under vintern med spinningprogrammet Giro 4.


Skönheten och Odjuret.
Du får själv avgöra vem som är vem.

Nåväl, samling vid 18-tiden och lite genomgång. Visade sig att cyklingdelen blev inställd pga massa jobb och stök på gräsområdet utanför museet där vi normalt brukar hålla till.

Så det blev Aquatlon istället. Plus en superfräsig cykling efteråt med ett och annat PR. Så här gick kvällen till.

Började med att Sofia skulle ta en bild på mig. Plötsligt blir jag omgiven av två vackra kvinnor som också ville vara med på bild.


Omgiven av Emma och Tina. Emma är Tinas kompis.
Som du ser blev jag ytterst förvånad att någon 
ville vara med på samma bild som jag.

Kl 1900 gick starten. Alla i vattnet. Ser du killen som vill ha uppmärksamhet allra längst upp i bild? Han som viftar och har sig och vill ha uppmärksamhet från fotografen. Det är jag.

Fotografen är min dotter Sofia. Hon är en superduktig simmare och lika duktig simcoach. Vet, lite reklam här, men vaddå, det är ändå min dotter, då får man oblygt göra så. Kolla in hennes websida vettja, Aqtivate.



Sen gick startsignalen och alla kastade sig iväg, Blev lite stökigt.


Jag drogs med i hetsen och tvärdog såklart efter 100 meter. Bra lärdom. Men efter lite lugnare simtag återhämtade jag mig och gasade på lite. Gick rätt bra, hade många många efter mig, Det kändes lika förvånande som kul.

Efteråt frågade jag Sofia hur min simning såg ut.

Enligt mig en fulländad teknik, med absolut perfekt balans, rotation
och navigeringsteknik. Kort sagt en talang utan dess like.
Lite förvånad att jag inte simmade i en landslagsdräkt faktiskt.
Så kände jag mig i vattnet.

 "-absolut fruktansvärt dåligt", svarade hon. "-men det braiga är att du har en mycket stor potential att förbättra dig". Så säger en bra simcoach, eller hur?

"-du gjorde absolut ingenting av vad du lärt dig under det senaste halvåret". "- men det positiva är att du trots allt simmade fortare än många andra, det var bra".

Aquatlon består av simning, sedan direkt löpning, oftast med våtdräkten på, sedan plums i plurret igen för simning och till sist löpning igen.

Våtdräktslöpning var en jobbig historia. Visserligen bara 2,5 km men ack så besvärligt med en våtdräkt som trycker lite här och där på kroppen.


Här ser den uppmärksamme att i vattnet, i höjd med min haka
simmar ännu några deltagare. Som sagt, trots usel teknik
hade jag många bakom mig den här gången.


Hade ansiktshuvan inte blåst av i den här överljudsfarten
 hade jag absolut blivit förväxlad med Läderlappen.


Tina ser pigg och glad ut även om hon sa att hon var in i döden trött.
Hennes kompis Emma ser också både glad och pigg ut.


Även Mårten, som efteråt hängde med på en cykelrunda, 
såg både glad och pigg ut han också.
Inte undra på, han har samma PT som jag.

Efter löpningen, och med ett hysteriskt bultande hjärta, ner i plurret igen och simma igen. Nu gick det både lite bättre och snyggare enligt dotter Sofia. Det kändes ju upplyftande.

Efter en stund märkte jag att en tjej höll på att simma om mig med bröstsim. Nämen-va-fan-så-kan-vi-inte-ha-det, tänkte jag och vevade på lite snabbare. Och ser man på. Gubben simmade ifrån henne.


Bevisbild A. 
Här har jag just avslutat andra simningen.
Bakom är tjejen som höll på att simma förbi mig. Hon lyckades som du ser inte.
Skrattar lite = rätt kul trots allt.

Avstog att springa andra varvet. Alla de som låg bakom mig efter första simningen verkade ha lubbat förbi mig. Hade ingen lust att komma i mål när solen gått ner och alla andra gått hem.

Blev alltså ingen cykling. Knasigt tänkte både jag och Tina, vi gillar ju cykling. Så vi bestämde att vi tar ett varv runt Gärdet, samma som vi i Rynkeby kört under våren. Mårten ville också cykla så vi tre gav oss iväg. Om du inte visste det så är Tina en sjuhelvetes stark och snabb cyklist. På meritlistan finns en SM-bronsmedalj i lvg-cykling.

"-nu ligger jag först och nu jäklar släpper du inte mitt hjul" sa hon till mig när vi rullade iväg. Nähä, tjenare du, tänkte jag.

Nu gick det undan, men jag var aldrig längre från hennes bakhjul än två decimeter. Så kom vi till rundans lilla backe. Inte jättelång, inte jättebrant, men den suger rejält. Där brukade vi köra stenhårda backintervaller med Team Rynkeby.

När vi kom dit i skaplig fart ser jag hur Tina växlar upp, ställer sig upp och gör ett ryck. Kan du fatta, jag hänger med. Även jag ställer mig upp och trycker på så pacemakern nästan ploppar ur kroppen.

Jag släpper inte hennes hjul förrän kanske 25-30 meter innan slutet då jag inte orkar hålla hennes tempo längre. Resulterade i ett nytt PR för mig på det Stravasegmentet och en rejäl uppflyttning på Rynkebys leaderbord. 146 gånger jag jag kört den backen, men ingen gång snabbare än i går. Stort.

Mårten kämpade hårt han också, men lämnade större och större lucka i backen. Det var också kul. F´låt Mårten.


Det resulterade även att jag nu ligger 1:a på listan över gubbs och gumms i åldersklassen 65-69 år. Joråsåattliksom.

Sen var det dags att cykla hem. I Liljansskogen fick jag lite feeling och bestämde att jag skulle satsa allt på ännu ett PR på segmentet på raksträckan som går förbi backen upp mot Fiskartorpet. Trots relativt tung rycksäck med blöt våtdräkt, skor, diverse kläder och en vattenflaska.

Gick ändå rätt bra kan man säga. Spöade bronsmedaljören/träningskompis Tina och ligger nu på en hedrande silverplats bland årets Rynkebyare. Därmed är årets tävling på det här segmentet för Team 2018 avslutad.

Risken är nu överhängande att några inte gillar den här listan
och därför tar en liten utflykt hit för att dänga till min fina tid.
Men som sagt, försent, för nu är tävlingen avslutad.

Kom hem när mörkret fallit, en aning trött i både ben och kropp. Men man ska inte sova bort sin ungdom när man har ett viktigt race om bara fyra veckor.

Klockan på ringning 0530 för att ge sig ut på ett brickpass innan frukost. Cykling i lugnt tempo i en timme och sedan löpning lite tuffare tempo i 15 minuter.


Bilden får symbolisera lusten att cykla kl 06 med en trött kropp.
Just där och då ville jag stoppa ner hojen i den gröna soptunnan.


Brickpass = först cykling, sedan löpning


Till sist. Stort tack till min fina dotter Sofia som tog sig tid att i går kväll komma och titta, peppa och fotografera. Det är Sofia som fick mig att överhuvudtaget börja träna för ca 9 år sedan. Och se vad det har lett till. Fullständigt galna idrottsprojekt. 

Som att försöka mig på en Ironman 70.3.

Som att cykla runt Vättern fem gånger och runt Mälaren tre gånger,

Som att cykla till Paris fyra gånger.

Som otaliga gånger fått mig att gråta och bryta ihop av trötthet. 

Som otaliga gånger gett mig en glädje och lycka som är omöjlig att beskriva.

Som gett mig upplevelser som jag aldrig hade fått annars. Hur galet är inte det att cykla från Sverige till Paris fyra gånger. Och att dessutom vilja göra det en femte gång. Jag är inte ens ung längre, om bara tre veckor knäpper det till och siffran 6 efter 6:an blir en sjua.

Allt detta har gett tillfälle att träffa fantastiska människor jag aldrig annars hade träffat och som gett mig många fina vänner.

Att idrotta tillsammans med andra är en ynnest och höjer den så kallade livskvalitén.

Jag tränar ganska mycket, ibland två pass om dagen. Men alltid minst en, ofta två vilodagar varje vecka. Vila Is Da Shit. I alla fall för mig. 

Om du händelsevis vill följa mina dagliga förehavanden så finns jag på Instagram under namnet gorandemnert.

Har du orkat läsa ända hit har du bevisligen ett tjockt pannben, du borde söka till Team Rynkeby. Finns på många orter i Sverige. Ska vi ses i Paris den 6:e juli 2019?


Far och dotter