Jag heter Göran Demnert och är numera heltidsproffs. Endast sponsrad av Pensionsmyndigheten. Kort sagt är jag pensionär. Men möjligen bara på utsidan. Har bloggat sedan 2006, så många tusen funderingar har det blivit.

Började cykla vintern 2013 och har sedan dess cyklat Vätternrundan åtta gånger. Hittills. Har även cyklat till Paris sex gånger med Team Rynkeby Stockholm.

Förutom cykling har jag på ålderns höst fastnat för triathlon. I september 2022 ska jag göra min sjunde start i en halv Ironmandistans. Numera i age group 70-75


söndag, augusti 26, 2018

Idag blev jag en äkta triathlet

Jag tycker nog att jag idag tog steget från att vara en triathlonwannabe till att bli en äkta triathlet.




Idag söndag har jag nämligen kört Stockholm Triathlon, olympiska distansen. För dig som inte vet, först 1500 meter simning i Riddarfjärden, sedan 4 mil cykling varav åtta gånger uppför och nerför Västerbron och sedan avsluta med en mil löpning.

Två gånger tidigare har jag kört loppets supersprint, men det är så korta sträckor så jag vill inte kalla mig triahtlet efter dem.

All respekt för dem som gör det, men för mig är supersprint inte tillräckligt lång.

Men som vanligt, vi tar det från början. Med bilder såklart. Jättemånga på mig såklart. Fotograf idag var dotter tillika medarbetare Sofia.

Min start var kl 09. Ville vara på plats i god tid, så jag var där kl 07:20. Rätt tomt i trafiken genom stan. Tyvärr regnade det, men vädertjänsten lovade schysst väder till starten. De höll vad de lovade.




Simningen

Nervös som attan. Simning är min svagaste gren, ligger läskigt nära cut off-tider, även om det inte var någon sådan idag.

Lugn och glad på ytan, men lite kaos inombords innan starten.


Vid starten fick jag extra pepp av min coach Stina och min 
dotter Sofia.


Plums i baljan. Valde att hoppa i bland de sista.
Kanske dumt, men så blev det.


För några veckor sedan fick jag svidande kritik från dotter Sofia
för min usla navigeringsteknik. Amenasså, kolla här då,
idag föredömligt diskret kikande framåt med så lågt huvud som möjligt.


Väldigt svajigt när jag kliver upp efter en simning.
Ingen hjälpande hand från funktionären.

Var både nöjd och lite missnöjd med min simning. Kändes bra och det kändes som jag simmade hyggligt fort, men tiden avslöjade att det inte var det. Men ändå rätt okey för mig.

Cyklingen
Så in i T1 för att svida om till cykeluniform. Av med simmisen, på med rätt dojor, hatten och för säkerhets skull även handskarna. In med en energibomb också.

Så raskt iväg springandes till cykelstarten. Tid i T1 blev 7:29 enligt min Garmin.


Vet, lite töntigt med en ramväska på en så här kort etapp,
men jag ville ha energigrejer lätt tillgängligt.

En knixix bana med många 90-graderssvängar och två 180-gradare. Banan var 1 mil lång så det blev fyra varv vilket ger en rätt kul höjdkurvebild. Det är Västerbron som man klämmer åtta gångar.




Även här känner jag mig både nöjd och missnöjd med min insats. Hade nog kunnat trycka på mer, men samtidigt var jag livrädd att spränga benen inför löpningen. Så jag tog det lite lugnare än kanske nödvändigt.

Rätt kul, blev igenkänd både här och där. När jag skulle börja cykla ropar en funktionär "- är det du som är Göran?" "-ja", svarar jag ärligt. "-Göran från Facebook, jag brukar läsa dina kåserier, lycka till med loppet".

Sånt är kul. Hörde även flera gången, KÄMPA GÖRAN, lite här och var från människor jag inte såg, eller ens ibland inte kände igen.

Några jag kände igen var Emilia och Cecilia från Team Rynkeby. De tjoade, tjimmade och hejade så det stog härliga till vid varje varv. Underbart och väldigt peppande.


Här kommer Mr Ego störtande in mot växlingen till löpning.

Löpningen

Men allt roligt har ju ändå sitt slut. Dags att växla till löpning. Även det en svag gren. Känns inte som jag är byggd för löpning. Men jag försöker överbevisa den saken i alla fall. Som humlorna som inte ska kunna flyga men gör det ändå.

Snabbt byte till löpning. Lite enklare.
Tid i T2 blev 4:58


 Så iväg på fyra 2,5-kmrundor i Gamla Stan. Rätt mycket folk efter banan som hejade lite till och från. Bäst och mest högljudda var bästa hejarklacken Team Rynkebys Emilia och Cecilia som nu hade bytt plats till löparbanan.


Många turister vid Stadshuset undrade nog vad som pågick.


Här är nog från slutet av löpningen. High fives från
coach Stina och kompis Karin.
Lite trött så jag orkade inte ens le.


Den här bilden har du redan sett. Visst är det en obeskrivligt
härlig känsla att ha klarat en utmaning som man tycker är svår.


Som vanligt en härligt lång och varm kram
av dotter Sofia efter målgången.
Jag tror hon är lite stolt över farsgubben faktiskt.


 Direkt efter målgång ville coach Stina veta hur det kändes,
var det kändes och hur jag mår. Allt för att kunna sätta ihop
nästa veckas träningsprogram. Så härligt med en coach som
verkligen bryr sig och dessutom tar sig tid för att komma
och titta.

Min sluttid blev 3:30. Inte supervasst, men för mig är det en världsrekordtid, så jag känner mig trots allt superjättenöjd. Det var jättekul, men stundtals jobbigt såklart. Finns förbättringspotential, ganska mycket faktiskt.

Jag har tränat mycket i några år nu, men bara rejält strukturerat från februari då jag bestämde mig för att anlita Stina som coach. Det ångrar jag inte.

Så lite cred till min kompis Tina, som vågade kasta sig ut och anta min utmaning att köra det här loppet. Hon har aldrig kört eller tränat för tritathlon tidigare. Men hon klarade rejset galant 40 minuter snabbare än mig.

Två tvättäkta triathleter.

En annan Rynkebykomis Leif, var ännu vassare, han spöade både mig och Tina. Men han försvann så han kom inte med på fotot Så han får ett eget foto istället.


Avslutningsvis några tankar om arrangemanget. Efter de senaste årens topparrangeman, men då var det ju samtidigt en världscuptävling, så kändes det i år som ett budgetarrangemang. Allt funkade bra, men ändå budgetmässigt. Inga blå mattor att springa på, inget att äta efter målgång, bara en halv banan och en pytteliten Kexchoklad.

Även medaljen var liten precis som de funktionärer som delade ut både medaljer och banan/kexchoklad. Småskolebarn. Inget fel i det, men det verkade svårt att få ihop funktionärer, så det var väl därför.

Men det känns lite konstigt när en 10-åring, en knapp tvärhand hög, säger "bra jobbat" samtidigt som han hänger medaljen runt min hals., Visserligen står jag dubbelvikt så han når, men det var ändå lite gulligt. Inte ofta man hör "bra jobbat" av en 10-åring.

Här är den, medaljen som uppgraderade mig till en äkta triahtlet.

Nu är det kväll, jag är trött som tusan, orkar inte korrläsa det jag skrivit. Finns säkert flera fel, men jag hoppas du har överseende med det.

PS, jättetack för allt pepp jag fått på Fejan och Insta, de värmer jättemycket och gör det mycket roligare att fortsätta med det jag gör.

Next stop Ruegen. Stay tuned.