Jag - Göran Demnert - äger och driver StockholmsBuss AB sedan maj -89 och SällskapsResor AB sedan feb -05. Har bloggat sedan 2006. Många funderingar har det blivit.

Började cykla vintern 2014. Har sedan dess cyklat Vätternrundan 2014, 2015, 2016, 2017 och 2018. Mälaren Runt 2014, 2015 och 2016. Har också cyklat ett antal mindre motionslopp.

Har även cyklat från Malmö till Paris 2015, 2016, 2017 och 2018 med Team Rynkeby och ska göra det även 2019.

Gjorde min första Halva Ironman i Pula, Kroatien i september 2016. Gick åt h-e, men var kul ändå. Ett nytt försök i Zell-am-See i augusti 2017. Gick åt fanders en gång till. Nytt försök i Ruegen i september 2018. Äntligen lyckades jag komma i mål.

måndag, april 30, 2018

Göran på triathlonläger. Dag 3. Sa Calobra.

Idag var det dags att utmana den legendariska backen Sa Calobra. 9,5 km och med en snittlutning på 7 %. Brantaste partierna ligger runt 13 % har jag hört. Och såg på min Garmin.



Idag var vi bara åtta glada cyklister som skulle ta oss an utmaningen. Några, bla jag, för första gången.

Avresa med buss kl 09:30 för att slippa en lång och mödosam cykling för att komma till själva utmaningen.


 Vår spanske matador, f´låt busschaufför, lastar våra 
cyklar i bussens släpkärra.

 Efter ca en timmes bussfärd blir vi avsläppta. Om du inte vet konstruktionen av den här backen så är det så att den börjar med ca 2,5 km klättring med gissningsvis ca 5-7 % lutning i snitt.

Sedan bär det utför i nästan 1 mil. Det går fort, det är skithäftigt. Bara serpentinvägar/svängar. Men om man är farträdd är nerresan ett elände.

Till slut var alla nere och laddade för tillbakacyklingen. Det finns nämligen ingen annan väg därifrån utom att cykla tillbaka uppför hela berget.


Mr Ego laddad upp över öronen. 
In med en energigel och sen var jag ready for take off.

 Jag stack iväg först. Kändes helt okey och kände att det här ska nog funka hela vägen.

Blev inte riktigt så. Vet inte hur långt jag hade kommit men låren började skrika och bära sig åt och ville stanna till lite. Jag är ju inte den som är den utan jag gjorde som benen ville.


Jobbigt och lite varmt. Men jag hade i alla fall kommit en bra
bit på väg.

Stannade max 1 minut och sen "påt igen". Herrejesus vad jag saknade bakväxelkassetten 11-32 och inte den som satt på cykeln, 11-28. Väger man 100 kg är en extra växel guld värd. Men inget att gråta för, det var som det var.

Kämpade vidare och det blev jobbigare och jobbigare. Inte för pulsen, den låg så fint i zon 2, men mina kycklingben fick kämpa så det nästan rök om dom.

Fick stanna till ytterligare några gånger, och varje gång skakade benen när jag klev av cykeln för att mjölksyran kokade i låren.

I två branta serpentinsvängar gav jag upp, funkar bara inte att trampa, då promenerade jag lite nonchalant och världsvant runt svängarna. Sen upp igen och trampade på. Det är ju trots allt en liten extra utmaning att börja cykla igen i en 10 %-ig lutning. Men det funkade och därmed "kvittade" jag den korta promenaden mot svårigheten att starta igen. Helt klart en fair deal.

Hursomhelst så bestämde jag ännu en gång att cykling är en jävla skitsport och jag ska omedelbart vid hemkomst sluta med den fåniga sporten. Cykla till Paris med Rynkeby i sommar tänker jag definitivt inte göra.

Till slut och äntligen nådde jag toppen och kunde pusta ut. Glad och lycklig men ändå väldigt besviken på mig själv. Jag hade som mål att trampa hela vägen, men det funkade bara inte.

Men som Marika, en av resans arrangörer, sa till mig under eftermiddagens genomgång, jag försökte i alla fall. Det inte alla som ens gör det. Så hänvisade hon till både min ålder och vikt och jämförde det med de andra i gruppen som studsade uppför backen utan synbara problem. Då kände jag mig lite bättre till mods för hon har ju helt rätt. Måste sluta jämföra mig med andra.

Väl uppe intogs en fika och lite vila. Väldigt väldigt gott kan jag säga.



Därefter fortsatte vi hemåt via ytterligare några stigningar. Med därpå följande underbara utförslöpor.

I någon av stigningarna på slutet på hemvägen. Som synes hänger
jag med fint, så helt värdo på cykling är jag väl inte.
(Foto:Rickard Schuber)

Vi hade även idag ett riktigt härligt Halleluja moment i form av en sanslös härlig utförslöpa med bara någon pytteprocent lutning neråt. Där gick det undan och  där och då bestämde jag mig för att cykling trots allt är en jäkligt rolig sport som jag absolut vill hålla på med. Klart jag ska cykla till Paris med Rynkeby i sommar. Har jag gjort det tre gånger är ju den fjärde den roligaste. Helt klart. Gud vad kul det ska bli.

När vi väl kommit ner på platt mark körde vi på små fina vackra vägar mot hotellet.

Ser jag verkligen så där stor ut i verkligheten?
Eller är de andra ovanligt små?
(Foto: Åsa Schwieler)


Dagens grymma Sa Calobragäng.
(Foto:Rickard Schuber)

Dagen avslutades med en pappa-dotter-middag. Det var Sofia som ville äta middag med bara mig idag. Det kändes stort. Vi valde båda två varsin pizza Hawai, måste ha varit Alcudias godaste.


 Måste såklart avsluta med dagens åldersrapport. Har inte blivit yngre idag, men ändå snäppet bättre än igår faktiskt.

Igår var min konditionsålder "bara" 20 år och bland de 10 % bästa bland männen i min åldersklass. Idag bedömdes jag vara en UTMÄRKT 20-åring och bland de FEM % högsta i min kategori. Joråsåattliksom.

Det stora problemet är att mina ben är som en 90-årings. I alla fall när det ska till att klättras i berg. Vad sägs om att försöka banta bort 30 kilo och sen lägga på mig 5 kg benmuskler, då jäklar ska du få se på grejer.



 Mer än så hände väl inte idag tror jag.

Hörs i morrn.