Jag heter Göran Demnert och är numera heltidsproffs. Endast sponsrad av Pensionsmyndigheten. Kort sagt är jag pensionär. Men möjligen bara på utsidan. Har bloggat sedan 2006, så många tusen funderingar har det blivit.

Började cykla vintern 2013 och har sedan dess cyklat Vätternrundan åtta gånger. Hittills. Har även cyklat till Paris sex gånger med Team Rynkeby Stockholm.

Förutom cykling har jag på ålderns höst fastnat för triathlon. I september 2022 ska jag göra min sjunde start i en halv Ironmandistans. Numera i age group 70-75


torsdag, maj 01, 2014

Några allmänna funderingar. Även utländska

När månaden mars var slut sa jag att jag gick för aprilsegern i tävlingen "Flest-träningstimmar-i-familjen-plus-några-andra".

Tja, vad ska man säga? Statistiken säger allt. Trots att jag lämnade fältet öppet genom att bege mig till Sicilien de sista dagarna i april.


Så lite om att fara utomlands med en pacemaker inopererad i kroppen. En sådan har en del nackdelar, men även en betydande fördel. 

Jag fick min PM i samband med stroken för tre år sedan. Då upptäckte man att mitt hjärta bara slog varannan gång när jag sov. Inte så bra i längden. Så in med en PM så var den saken ordnad.

En PM är som en kompis med hjärtat, när kompisen hjärtat inte orkar hänga med, så kliver PM in och stöttar och knuffar på. Ungefär så kan man förklara saken. Det är det jag menar med en betydande fördel.

Nackdelen är att man inte kan magnetröntga sig. Eller gå igenom den vanliga röntgenbågen vid passkontrollerna. Eller ha mobiltelefonen i vänster bröstficka. PM:en sitter nämligen ganska precis där.

Alla de här sakerna riskerar att ladda ur batteriet som sitter i PM. Vore inte kul. Nu frågar du dig säkert hur länge räcker då ett PM-batteri? Det räcker normalt uppåt 10-12 år, sedan får man operera in en ny PM.

Tillbaka till passkontrollerna. På vår resa till Sicilien fick vi ta tre olika flighter, och därmed genomgå tre olika kontroller. Vi som har PM får gå vid sidan om röntgenbågen, och sedan som värsta brottsling stå där med armarna rakt ut medan en passtjänsteman klämmer, känner och trycker överallt på kroppen. Sånt som Jonas Gardell hade uppskattat mer än mig.

Första kollen i Sverige var noggrannast, väldigt noggrant måste jag säga. Han till och med letade efter bulan där PM sitter för att vara säker på att jag inte ljög om den,

 I Milano var det lite hafsigare och i Neapel några snabba tryck under armarna, sedan bara "-prego Senor".

Och i Palermo blev min fru och jag hämtade med en liten Setrabuss som hotellet vi bor på äger.

Italiensk glass måste för övrigt vara världens bästa. Så otroligt smarrig så jag skulle lätt kunna avstå både lunch och middag för några rejäla glasstrutar. 

Nu har jag läst ut boken En man som heter Ove. En fantastisk kul, humoristisk och kärleksfull bok. Ibland känner jag mig som Ove. Det ska du ha väldigt klart för dig.