Jag - Göran Demnert - äger och driver StockholmsBuss AB sedan maj -89 och SällskapsResor AB sedan feb -05. Har bloggat sedan 2006. Många funderingar har det blivit.

Började cykla vintern 2014. Har sedan dess cyklat Vätternrundan 2014, 2015, 2016 och 2017. Mälaren Runt 2014, 2015 och 2016. Har också cyklat ett antal mindre motionslopp.

Har även cyklat från Malmö till Paris 2015, 2016 och 2017 med Team Rynkeby och ska göra det även 2018.

Gjorde min första Halva Ironman i Pula, Kroatien i september 2016. Gick åt h-e, men var kul ändå. Ett nytt försök i Zell-am-See i augusti 2017. Gick åt fanders en gång till. Nytt försök i Ruegen i september 2018. Man ska aldrig ge upp en dröm.

torsdag, februari 12, 2015

Nu är jag så där het igen. Rent av glödhet

I tisdags var det en händelsesrik dag minsann.
A/
Vätternrundan kom ut med tidningen Cykla. Ett jubileumsnummer inför rundans 50-årsjubileum. På framsidan står ".... med det bästa från Vätternrundans 50 år".

Och....tada, pukor och trumpeter..., på ett helt uppslag så dyker en viss farbror med gula glasögon upp. Jojagtackar, "det bästa från rundans 50 år". Eller det kanske inte är mig de menar, jag har kanske inte läst hela tidningen än.


Dessutom är allt som står i artikeln inte sant. Jag tränar inte fem dagar i veckan, jag tränar sex dagar i veckan. Jag har ökat tempot sedan intervjun gjordes. Rätt ska vara rätt.

B/
På kvällen hade vi ett Teammöte med Rynkeby. Vi fick massor av information och utan att avslöja för mycket så har bara vårt team på några månader hittills samlat in över otroliga 1 miljon kronor till Barncancerfonden. Över EN MILJON. Bara från oss ca 50 pers i Stockholmsteamet.

Det är inget annat än helt fantastiskt. Så snälla, ge ett bidrag du också. Tryck bara på den röda knappen ute i högerspalten och följ den enkla instruktionen. Du kan också vara med och göra skillnad.

Även jag fick en stund i rampljuset under mötet.

Foto: Lars Johnsson

Jag berättade i stora drag hur det kommit sig att jag nu är mitt uppe i mitt största idrottsliga äventyr, att hoja ända till Paris dit det enligt det sunda förnuftet är så långt så det är rent korkat att ens försöka. Men helt omöjligt att motstå en sån utmaning. Helt omöjligt.

Min redovisning kändes bra ända tills jag lite snabbt tänkte berättade om min stroke för fyra år sedan. Visade en bild på skylten till strokeavdelningen och plötsligt utan förvarning blev det alldeles tjockt i halsen och jag fick svårt att prata en liten stund. Jobbiga minnen anföll mig minst sagt lite oväntat och olägligt.

Men det gick snabbt över och jag blev istället lite kommersiell och delade ut en praktisk liten gåva i utbyte mot att de ringer StockholmsBuss när deras företag eller förening behöver hyra buss. Inte till någon annan.

C/
Som ett stort tack för värdefull medverkan tackade Stockholms stad genom att ge mig en P-bot för att jag parkerade 9,5 meter från ett övergångsställe istället för lagstadgade 10 meter.

Tusen spänn kostade den där halvmetern. Rövare och banditer, det är vad de är. Men mötet var bra.