Det bästa av allt, det var mitt absolut bästa VR orkesmässigt sett. 87% av hela rejset låg jag i pulszon 2. Har aldrig hänt förr. Tror minsann jag är rätt vältränad i år. Tack Stina Jönson. (min PT sedan februari)
Precis som de senaste tre vändorna cyklade jag med Team Rynkeby-GodMorgon Stockholm. Min första VR cyklade jag ensam på tiden 15:10.
Nu blir det många bilder för att berätta min historia om min femte Vätternrunda.
Stockholm -> Motala
Som vanligt åkte vi buss med StockholmsBuss och som vanligt delade vi den med Täbyteamet. Vi lastade cyklarna i en släpkärra efter bussen och så rullade vi iväg på fredagen kl 19:00.
Mattias hade kul samtal med vår chaufför Anders.
Tina tränade lite ducklipstricks.
Någon ägnade tiden att fota. Jimmy och de flesta andra
var klokare och sov/vilade inför nattens äventyr.
Vår chaufför Anders är möjligen en Vätternrundawannabe,
i bussens utrymme har han en hopvikbar cykel.
Väl framme i Motala blev det mingel, uthämtning av startkit, intag av mat och allmän laddning. Många var kloka och satt kvar i bussen och vilade.
Lilla jag, Tina och Mattias har precis hämtat ut våra starkit.
Vi finansierade vårt kommande matinmundigande med att
göra reklam för Colgate tandkräm.
(info bara för dig: jag fick inte förnyat reklamkontrakt)
Exakt kl 24:00 var det återsamling vid bussen för att göra oss i ordning för starten kl 01:36.
Man får inte vara blyg, omklädning ute i det fria
Så rullade vi iväg till starten. Vi hade som vanligt många förstagångare vars puls nu slog lite fortare än andras. Kommer ihåg min första runda, jag var så nervös så jag trodde pacemakern skulle ploppa ur kroppen.
In i startboxen, jag hade fått förtroendet att vara teamets race captain så jag gick runt och highfivade alla.
I vårt team kör vi alltid med ett draglag på 4-6 personer som drar resten av klungan som ligger i fasta positioner. Draglaget byter vi ut lite då och då. Med många nybörjare/oerfarna anser vi det säkrast att cykla på det viset.
Dagen till ära ville vi låta lite proffsigare så vi kallade draglaget Motorn istället. Vi ställde upp så här:
Uppställningen behöver lite förklaring. Vi började med fyra erfarna cyklister i motorn när vi körde i mörkret. Vi tyckte det var säkrast. När det blev ljusare ökade vi motorn till sex cyklister.
Draglagschef i teamet är Tina, hon ligger alltid i draglaget. Inte många tjejer är en starkare cyklist än hon.
Vi blev dock bara 23 som kom till start vilket innebar att jag låg ensam längst bak. Det är rätt mysigt.
En lugn och glad RC. Så här lugn har jag nog aldrig
varit i startboxen tidigare
Sådärja, där tog de bort repet och vi rullade iväg.
Motala -> Ödeshög
Inte mycket att orda om. Vi rullade på i ett snällt Rynkebytempo. Min uppgift var som sagt att ligga sist och agera grindvakt. Fick jobba lite. Många kände sig manade att lägga sig bredvid mig, men det ville inte jag. Många kände också en oerhörd längtan att utmana ödet genom att försöka cykla förbi oss på insidan. Ingen lyckades, för när det hände tog jag till brösttonerna och då förstod de ganska fort att det tänkte lite fel.
På vägen till första depåstoppet gjorde vi små mikrostopp så alla kunde dricka och få i sig lite energi. Många törs inte dricka när vi cyklar.
Depå Ödeshög.
Så här snabbt har teamtet aldrig cyklat.
Ödeshög -> Jönköping
Hände inget särskilt. Kallare än vi trott. Många började frysa. Backarna kring Gränna och genom Kaxholmen klämde vi helt smärtfritt. Fick till och med ett Strava-PR i Kaxholmsbacken.
Lång kö till majorna i Jönköping
Depå Jönköping. Hit tappade vi lite fart
Lite drygt en halvtimmes stopp tog vi här så alla kunde få upp värmen igen.
Jönköping -> Hjo
Som vanligt segt i ben och kropp när man stannat så länge som vi gjorde. Men det är ändå välbehövligt att vila lite då och då, särskilt för de mindre erfarna i teamet.
Med ett kort s.k. mikrostopp var 60:e minut nådde vi till slut Hjo. Fick fortsatt jobba lite som grindvakt och hålla ordning på frontsvansen som stundtals var imponerande lång. I samband med att en lucka uppstod vid något tillfälle passade två engelsmän på att integrera sig i vår klunga.
Jag cyklade upp och bad de lugna ner sig lite och låta vår klunga vara intakt. De förstod och gjorde som jag bad om.
Märkligt att backarna efter Jönköping numera inte känns särskilt märkvärdiga. Sannolikt av två skäl. Jag är bättre tränad och vi tar backarna som man ska, lugnt och fint utan att spränga pulsen.
Snabbt stopp i Hjo för toabesök och vattenpåfyllnad. Hysteriskt långa köer till toamajorna.
Precis när vi skulle rulla iväg upptäcker jag att min bakbroms sitter helt lös. Snabbt iväg till mecktältet och ber de skruva fast det igen. Gick smärtfritt men tog ändå någonstans mellan 5-10 minuter. Där rök en rekordtid på rundan visade det sig vid analysen efteråt.
Trots att backigt avsnitt håller vi ett bra tempo
Hjo -> Karlsborg
Vi tuggade på, teamet körde fantastiskt fint. Jämn och fin fart, inga luckor uppstog. Rena semestern att ligga längst bak och bara glida med.
Alla i teamet fortfarande i god kondition, även om en och annan börjar visa trötthetstecken.
10 minuter stopp i depån. Passar på att ta min traditionella "hur-många-får-plats-i-en-Görankram".
12 st. Finns utrymme för fler. Måste jag köra även
2019 för att få det slutgiltiga rekordet?
Lite märkligt, men hit har vi faktiskt ökat
farten utan att vi märkt det
Karlsborg -> Hammarsundet
Upp på hojarna igen och iväg. Nu börjar tröttheten synas på fler håll i klungan. Det jag märker mest från min position längst bak är att vi börjar slarva vid omkörningar.
Tidigare under loppet tycker jag vi gjort föredömliga omkörning med gott om utrymme och inte svängt in precis framfär den omkörda utan väntat med det ett bra stycke.
Några går nu in alldeles för tidigt, vilket då medför att den omkörda liksom sugs med och det blir lite problem då och då. Om någon som läser det här och känner igen sig, ber jag verkligen om ursäkt.
Vid en s.k mikrostopp skäller jag lite på teamet att de slarvar vid omkörningarna. Det får vi inte göra.
Trots detta så fick jag här någonstans en härlig lyckokänsla som strömmade genom kroppen. Jag låg sist, vi cyklade i en mycket svagt nedåtlutande backe. Vi dundrade på i nästan 50 km/tim i två absolut spikraka led. Vi lämnade ett skogsområde och ett helt fantastiskt landskap öppnade upp sig som bakgrund.
Det var då lyckokänslan kom när jag tänkte att för bara några månader sedan var gänget framför mig som speedade små kycklingar som cyklade lite huller om buller och där många aldrig hade cyklat i klunga. Nu bombade vi fram som ett nästan fullärt team i 50 knyck. Visserligen i en nedförsluta,men ändå. Det var en så vacker syn så du kan inte ana. Det gjorde mig lycklig just då.
Vad är det som händer?
Vi har ökat farten ännu ett litet snäpp
Hammarsundet -> Motala
Sista skuttet. Det tråkigaste och farligaste avsnittet. Fattar fortfarande inte hur de tänker med avspärrningarna när vi kommer ut på motorvägen. Fullständigt livsfarliga koner och andra grejer. Även i år blev det fullständigt onödiga krascher därupp pga det.
Vi kämpar dock på, några börjar bli rejält slitna och vi sänker farten. Alla ska med. Vi startar som ett team och ska avsluta som ett team.
Jag själv är inte trött, snarare uttråkad. Vill bara få det avklarat.
Så kommer vi till sist till slutmålet Motala. Vi landade på en sluttid 11:51 och med ett rullsnitt på 29,9. Det är vi jättenöjda med. Vi hade ingen tid att uppnå, vi skulle cykla i vårt tempo och med gott om tid för raster. Alla ska med, det är så vi jobbar i Team Rynkeby Stockholm.
Team Rynkeby-GodMorgon Stockholm 2018
Som jag skrev i början, det här var mitt bästa VR. Känner mig så stolt att få vara en del av det här viktiga projektet som Rynkeby står för, att samla in pengar till Barncancerfonden samtidigt som man gör något som är så kul, att cykla landsvägscykling.
Här frotterar jag mig lite civilt vid hemresan med några civilklädda teamisar.
Lilla jag, teamets träningsansvarige
Tina, vår egen Spinningfröken tillika draglagschef
Satu, teamets kapten
Patrik, teamets vice kapten hann inte fram i tid till fotograferingen.
Jag kände mig pigg och stark hela loppet, pigg och glad hela resan hem, men när jag väl kom hem och jag landade i soffan kom reaktionen. Blev som genom ett trollslag fullständigt utslagen, helt bombad i huvudet och orkade knappt föra ett vettigt samtal med min fru. Då hade jag varit vaken i 37 timmar.
Gick och la mig men vaknade med ett skrik en timme senare. Båda benen totalkrampade och det gjorde så ont så tårarna ramm. Det släppte lite vartefter och sen somnade jag om och krampen kom inte tillbaka.
Till sist måste jag ju bara kommentera tävlingen i tävlingen. Finns en tjej i Rynkebys Täbyteam som också råkar heta Tina. Hon och jag har sedan 2015 haft en tävling vem som cyklar runt Vättern snabbast.
Jag vann 2015, kommer inte ihåg 2016 och 2017. Det kan vara så, alltså eventuellt och kanske, vara så att Tina lite turligt fick en snabbare tid än mig de åren. Vet inte säkert, vår hund råkade äta upp just de åren i historieboken.
Men i år visade jag var skåpet ska stå. Jag spöade denna Tina med över 1,5 timme. Till hennes försvar kan jag på ett kamratligt och sportmannamässigt sätt erkänna att hon hade jättejätteont i en arm, plus en cykel som strulade big time.
Men en tävling är ändå en tävling, jag återtog titeln 2018, det är vad som kommer att stå i historieböckerna.
Nu har teamet kört alla lopp vi tänkt, vi har så gott som tränat färdigt, bara två pass återstår innan vi startar det vi tränat för i hela 9 månader, cyklingen till Paris med start 30:e juni. Det kommer bli så jäkla häftigt och kul, det är jag helt säker på.