Jag körde med Team Mellanmjölk som den här gången bestod av 15 cyklister från olika Rynkebyteam och årgångar. Plus några ickerynkebyare.
Team Mellanmjölk bildades för några år sedan av mig, och två tjejer, Tina A och Lena G. Första racet vi gjorde var Roslagshösten och vi var en gigantisk klunga på fyra personer, för vi hade lyckats ragga in Gunnar till vårt team.
Vi var alla tre nybörjare och namnet Team Mellanmjölk kom från att vi ville cykla lite snabbare än Fredrikshofs lugna grupp, men inte lika fort som mellangruppen. Vi snittade 27 över 13 mil om jag minns rätt.
Efter det har det bara gått bättre, och vi har blivit fler i klungan, i år körde vi Halvvättern för tredje gången och rullsnittet har nästa alla gånger legat på 30 och lite till. Totaltiden brukar ligga runt 5:45 för vi har ingen brådska i depåerna.
Som vanligt hade vi även i år aviserat ett rullsnitt 28-30. Kände mig en aning nervös, för i år har jag inte cyklat längre sträckor i klunga med högre snitt än 28.
Laddad och redo.
Starten blev uppskjuten 10 minuter pga broöppning
Den glade mannen som vinkar glatt är Jonas Södergren,
kapten för Team Rynkeby Stockholm 2016 och 2017.
Vi har cyklat till Paris tillsammans tre gånger. Fin kille.
Starten gick, vi rullade på bra. Som vanligt alldeles för tufft i början. De är ivriga de där kidsen i teamet.
Första milen, då vi skulle ta det lugnt för att värma upp, gick i 30,4. Nog blev vi varma, andra milen 34,4.
Rätt mycket pust och stånk i klungan, så som självutnämnd kapten beordrade jag en liten fartsänkning. Funkade en liten stund, sen bar det av igen. Som sagt, de är ivriga de där kidsen.
Känner här en positiv känsla i kroppen, det här går ju kalasbra, inga problem alls med hastigheten.
Plötsligt säger Kjelle, som ligger bakom mig, att min kassett liksom vinglar. Vi stannar i depån innan Ombergsbacken och jag rullar in till mecktältet för att kolla varför.
Visar sig att bodyn på bakhjulet blivit paj vilket de inte kunde fixa där,men de lovade att jag kunde genomföra loppet ändå utan risk för totalhaveri.
Fri fart uppför Ombergsbacken och återsamling vid Stocklycke, dvs en bit bortom backen. Oj, så många cyklister. Inget minne att det varit så många ute samtidigt tidigare år. Det var trångt och det var bökigt på de mindre och krokiga vägarna. Många körde, lite försiktigt uttryckt, inte särskilt moget. Många körde rent livsfarligt för att komma förbi folk som samtidigt körde om andra.
Jag var en hårsmån från att dras med i en krasch. En kille på MTB skulle dra om mig när jag låg som tredje led i en omkörning. Han körde precis på kanten till ett dike och plötsligt hör jag hur det brakar till och han kraschar bara någon decimeter bakom mitt hjul. Lyckligtvis hann jag se att han reste sig på en gång.
Vi återsamlingen bestämde vi att vi kör med ett draglag på fyra pers och resterande i fasta positioner bakom. I efterhand ett inte helt bra beslut, men då tyckte vi det var bra.
Vi rullade på men draglaget bestod av teamets starkingar och då vet vi alla vad som händer. Det går fortare än vad gruppen tål, det blir luckor, det blir fria farter och uppsamlingar. Ryckigt och ojämnt. Allt annat än kul.
Sen började värmen att märkas. Jag har svårt med värme, uppåt 30 grader, ja då börjar det hända saker i min kropp av inte det positiva slaget. Blir orkeslös, hela innanmätet i min kropp blir som gelé vilket hänger ihop med de mediciner jag äter. Hjälper inte att hälla vatten utanpå kroppen.
Så kom vi till depå Rök efter 10 mil. Nu känner jag av värmen rejält och jag börjar bli orolig att jag inte ska klara hela racet. Men bara fem mil kvar, det tror jag att jag fixar.
Depåstopp i Rök.
Lilla jag, Lena, Tina, Johanna
Vi bestämmer att farten ska sänkas lite, ner till 30-32 på platten, men förbereder att vi längre fram kan splitta upp oss i två klungor om fler tycker det går för fort. Och det gör det. 30-32 var bara en teoretisk hastighet visar det sig.
Efter några mil stannar sex av oss och bestämmer att vi måste sänka farten ytterligare lite.
Vi tar oss till depå Skänninge. Jag får nu stundtals kämpa rätt hårt för att hänga med, men Patrik, som vet vad som händer med mig i värme, ligger bredvid och peppar.
I depån kliver jag av cykeln, går skyndsamt till en skuggig plats och sätter mig på trottoarkanten och bryter delvis ihop. Inser att det kommer bli svårt att cykla ända in i mål även om det bara är 2,5 mil kvar. Det är nu 33 grader i luften.
Patrik vill hämta hjälp men jag vägrar, jag vill bara vila lite och sen släppa iväg de andra och köra resten själv i min egen takt. Men Patrik är envis och går och hämtar sjukvårdsfolk som vill ta mig till sjukvårdstältet. De leder mig som den värsta gamling jag är till tältet och jag blir tillsagd att lägga mig på en brits.
Så här får man ingen medalj
Jag envisas med att vilja fortsätta, men när jag sätter mig upp snurrar hela världen och till och med jag inser att det är Game Over för mig. Så jävla bittert. Fäller en liten diskret tår i min ensamhet, men känner ändå att jag tagit rätt beslut.
Stänger föredömligt av min Garmin som visar 12,5 mil och 29,5 i rullsnitt. Känner mig trots allt nöjd med det.
Fick skjuts med funktionärsbil till Motala där jag inväntar de andra. Föraren berättade att jag inte är den ende som brutit idag. De får köra i skytteltrafik nu för att hämta folk lite här och där.
Sitta i en bil med aircondition gör susen för min kropp.
I Motala gick jag till matdepån och åt vad som bjöds. Smakade rätt bra och höjde mitt humör avsevärt. Nu hade min kropp återfått normal temperatur och jag var fullt återställd igen.
Första delen av vårt team rullar i mål på ca 5:45 och med ett rullsnitt på 30 komma någonting, alltså ungefär med samma siffror som de senaste åren.
Några släppte förstagruppen någon mil innan mål och rullade i mål en stund senare och den sista kämpande klungan av vårt team ytterligaren några minuter senare.
Som självutnämnd kapten är jag naturligtvis inte nöjd med årets HV, vi hade kunnat göra bättre ifrån oss som team. Vi försökte i målområdet analysera varför det blev som det blev.
Team Mellanmjölk 2018 års edition
Vi kom fram till att vi tappade rytmen efter Ombergsbacken. Många cyklister på de smala vägarna gjorde det knepigt att hålla ihop klungan med tvåparkörning. Därav blev det istället fria farter och uppsamlingar lite då och då.
Värmen påverkade även några fler än bara mig, vilket gjorde att vi blev liksom ojämna styrkemässigt.
Men hursomhelst, Team Mellanmjölk gick i mål om än med decimerad skara. Alla fick medalj utom jag. Såklart att det river inombords, hade varit kul med en fjärde HV-medalj. Bara att bita ihop och på lördag satsa för en femte VR-medalj ihop med Team Rynkeby Stockholm.
Jag som 2014 som nybörjare bara skulle köra VR det året pga en utmaning jag fick. Nu blir det femte vändan. Tänk så det kan bli.
I går hade vi som vanligt onsdagsträning med rynkebygänget. Då tog vi en officiell lagbild. Dessvärre kunde 10 st inte vara med i går på fotograferingen.
Fotograf tillika teammedlem: Kenth Bill
Våra cyklar kallar vi numera för Cancerdräparna. Vill du också cykla på en sådan 2019, och dessutom vara med och göra skillnad för att utrota barncancer, ja då är det hög tid att söka till nästa års Team Rynkeby-GodMorgon. Jo. teamet heter så. Det gör du HÄR.
Det är ett otroligt roligt och häftigt projekt och ett riktigt äventyr att vara med i. Rent av beroendeframkallande. Det är därför jag är med i år för fjärde gången. Det är också därför jag har taggat mig, för de här äventyren har betytt en hel del även för mig personligen.
