Jag heter Göran Demnert och är numera heltidsproffs. Endast sponsrad av Pensionsmyndigheten. Kort sagt är jag pensionär. Men möjligen bara på utsidan. Har bloggat sedan 2006, så många tusen funderingar har det blivit.

Började cykla vintern 2013 och har sedan dess cyklat Vätternrundan åtta gånger. Hittills. Har även cyklat till Paris sex gånger med Team Rynkeby Stockholm.

Förutom cykling har jag på ålderns höst fastnat för triathlon. I september 2022 ska jag göra min sjunde start i en halv Ironmandistans. Numera i age group 70-75


onsdag, januari 11, 2017

Jag är hög nu. Hög som ett hus.

Tror jag har knarkat ner mig. Jag knarkar endorfiner. Har just kommit hem från ett 90 minuters spinningpass med Team Rynkeby. Så nu är  jag nästan övertänd av endorfiner. En skön känsla faktiskt.



Häromkvällen var jag ute och och knarkade igen. Körde intervallöpningar. De springer jag på en kombinerad cykel- och gångväg.

Jag möter en cyklist som plötsligt stannar vid mig och säger "-tjenare Göran, va coolt att du är ute och springer igen".

Visade sig vara en kille som heter Jonas och som hejade på mig för några månader sedan ungefär på samma ställe, men då cyklade han bara vidare.

Jag skrev lite om det mötet på bloggen, bl.a att jag inte hade en aning vem det var. Några dagar senare får jag ett PM från den här killen som skrev att han läser min blogg och tycker det är kul att följa min bravader.

I går skulle jag enligt mitt träningschema köra ett simpass på kvällen. Jag ställde in det passet och körde en halvtimme på trainern istället. Men som kompensation så körde jag simpasset idag på lunchen istället. Man får inte fuska med träningsschemat, hur skulle det se ut?

Hursomhelst, i bassängen hamnade jag på samma bana som en kille som såg rätt så vältränad ut. Han simmade bara bröstsim. Efter varje längd ställde han sig vid kanten och pustade ut rejält.

När jag hade crawlat och ställde mig bredvid med betydligt mindre pust och stånk sa han:

-"Det är ju fan vad man tappar när man blir äldre, Jag fyllde 40 i höstas och jag orkar fan i mig ingenting längre."

"-Näe", sa jag lite lagom ödmjukt, "-man tappar ju rätt mycket med stigande ålder, det gäller att ligga i hela tiden, jag fyllde 65 i höstas", sa jag och kastade mig iväg för ytterligare en längd crawl.

"- åh, det var som fan" hörde jag den till synes vältränade killen svara innan jag dök ner under vattenytan. Jag tog det som en komplimang.

Men det där med crawl, de är ju lite knepigt, det är ju det. Nu fixar jag 25:or hur lätt som helst, men att vända runt direkt för en ny längd är sketasvårt. Måste vara en mental spärr.

NÄR, säger NÄR ska det släppa helt så jag också kan vända runt för att simma längd efter längd som alla andra verkar kunna? Det verkar ju helkul att kunna det.

Men jag ska inte klaga, det var ju inte jättelänge sedan jag knappt klarade en 25:a, så det går ju uppenbarligen framåt.

Måste träna, träna, träna. Träna simning mer. Mitt svåra är att simma lika på båda sidor, har betydligt svårare att andas på min högra sida. Alla har visserligen en bra och en dålig sida har jag hört, men min dåliga sida är FÖR dålig, så är det bara.

Borde lägga om min träning en smula, så här ser träningsfördelningen ut den senaste månaden. Man ser ju direkt vad jag tycker är roligast att träna. Under benämningen cykel ryms både utecykling, spinning och trainer.

Styrkepassen kan ju såklart minskas till förmån för simning eller löpning, men styrkepassen går främst ut på core- och benträning även om också överkroppen får en del.

Men det blir en senare fråga, i kväll blev det som sagt spinning. Ruggiga grejer. Vidrigt jobbiga och tunga intervaller.

Men nu kommer det skumma. När jag börjad köra med Rynkeby hösten 2014 hade jag aldrig suttit på en spinningcykel tidigare. Tyckte träningsformen kändes fånig och tråkig.

Numera har jag blivit så pass skadad att jag tycker det är en riktigt kul träningsform. Tänk så det kan gå.

Så här har jag tränat den senaste månaden: