Jag heter Göran Demnert och är numera heltidsproffs. Endast sponsrad av Pensionsmyndigheten. Kort sagt är jag pensionär. Men möjligen bara på utsidan. Har bloggat sedan 2006, så många tusen funderingar har det blivit.

Började cykla vintern 2013 och har sedan dess cyklat Vätternrundan åtta gånger. Hittills. Har även cyklat till Paris sex gånger med Team Rynkeby Stockholm.

Förutom cykling har jag på ålderns höst fastnat för triathlon. I september 2022 ska jag göra min sjunde start i en halv Ironmandistans. Numera i age group 70-75


måndag, januari 30, 2017

Konsumtion Is The Shit


Du kommer nog inte ihåg mitt förra inlägg. Kan jag ju knappast begära så trist som det var. Det där lite gnälliga inlägget, som jag avslutade ungefär så här:

Du ser, det här blev ju ett skittråkigt inlägg. Bara elände och klagan på min otillräcklighet. Men jag vet hur jag ska muntra upp mig. Konsumtion. Återkommer i ärendet.

Nu återkommer jag. Det är den tiden på året verkar det som. Konsumtionstiden. På Fejan kom det HÄR två år gamla inlägget upp idag.

Nämen lite rock´n´roll-attityd piggar ju alltid upp.

Funderade febrilt vad jag skulle kunna bli glad av och plötsligt kom jag på att jag nog inte belönade mig själv efter att ha cyklat till Paris i somras. Ungefär som träningsprogramet Zwift på datorn, när man uppnått vissa nivåer blir man virtuellt belönad med ny tröjfärg, bättre cykel, bättre hjul och lite sånt. Jag har nu fört över den tanken till min verklighet.

Efter cyklingen till Paris 2015 belönade jag mig själv med att köpa nya bättre hjul, det blev Fulcrum 3. Mycket nöjd.

Men som sagt, kommer inte ihåg om jag köpte mig något efters 2016 år cykling, så jag tog det säkra före det osäkra och tryckte hem en kul grej.

Alltså, det KAN ha varit så att belöningen redan är uttagen, men eftersom jag som sagt inte känner mig helt säker så gjorde jag det där härliga knapptrycket. 

Hustrun däremot, hon är 100 % säker på att belöningen redan är utkvitterad, men eftersom hon inte kan bevisa, eller ens visa, att så är fallet, vill jag hellre fria än fälla.

Tänk så mycket glädje ett enkelt tryck på en knapp kan ge

Så då föll valet efter noggranna undersökningar på en Stages wattmätare. Beräknas anlända till min hoj inom några dagar. Det blir kul. Inte för att jag blir en snabbare cyklist, sannolikt inte ens bättre, men eftersom jag är född i Jungfruns tecken, och såna vill ha ordning och reda, så blir det här ännu en kul information att analysera vad det lider.

I lördags hojade jag på riktigt. Tog min sedvanliga runda runt Edsviken som är en förbaskat bra träningsrunda. Inte många platta avsnitt, så man kan om man vill, köra skiten ur sig på lite drygt en timme.


Inga jättestora backar, men tillräckligt för att man
nästan döden dör på topparna om man tar i.

Nu körde jag med Postcykeln, den där tunga rackaren, dessutom bestyckad med dubb både fram och bak, och det känns i benen, det gör det.

Gammelhojen uppe på servicenivå. Rynkebyhojen
sitter på trainern. Men Postcykeln är alltid redo.

Efter cyklingen snörde jag på mig löpardojorna och gav mig ut och sprang lite. Visserligen bara 1,5 km, men den typen av träning är viktig inför vad som komma skall. Kommer att bli fler gånger av såna pass. Och längre såklart. Ingen lek att först simma 1900 meter, sen cykla 9 mil och sen direkt därpå springa 22 km, ett halvt marathon.

Ibland undrar jag om jag trots allt tagit mig vatten över huvudet. Eller om jag bara är knäpp. Men då kollar jag i spegeln bara och får det korrekta svaret.

Lite självboost är aldrig fel

Efter träning ska man få i sig proteiner och lite annat jox. Fick ett smakprov av den här proteinbaren, som jag inte sett förut. Syndigt god, så god så jag kommer nog inte att köpa några, då äter jag dom som godis.


Men kaffe dricker jag nog lite för mycket av är jag rädd. Måste begränsa mig lite där känner jag.



Ett av skälet till att minska ner är att effekten av de koffeinförstärkta energibomberna minskar ju mer man dricker kaffe i vardagen. Det kan faktiskt vara skillnaden mellan att klara ett lopp utan att totalbonka, vilket jag gjort några gånger och det är inte kul. Inte kul alls.

Helgen avslutades som brukligt är med ett träningspass med Team Rynkeby. Den här gången med ett skivstångspass. Jäddrans jobbigt men tyvärr hade jag en sån där dag då jag var rätt energilös och oengagerad. Så jag körde passet väldigt mesigt vilket gav mig ohyggligt dåligt samvete när jag kom hem. Men sånt får man tugga i sig lite då och då. Bara att bita ihop och gå all in på nästa pass istället.

Årets team, som jag har äran att vara träningsansvarig för, är helt sanslöst träningsvillig. Vi är 36 cyklister och vi brukar vara mellan 28-30 st på i stort sett vartenda gemensamma träningspass. De flesta kör dessutom egna pass också. Fantastiskt. Klart man blir inspirerad. Fast inte i går, kan man säga.

Vill bara poängtera att det inte är jag som håller i våra träningspass, i alla fall inte under innesäsongen, vi har proffsiga och utbildade ledare, både på spinningen och styrkepassen.

Surgubben dokumenterade istället för att köra biceps. Fegt va?

Så här orättvist och korkat har jag tränat de senase 30 dagarna. Det jag är sämst på har jag tränat minst. Så j---a korkat. För enkelhetens skull registrerar jag all cykelträning, alltså både spinning, trainer och riktig utecykling som just cykling. Precis som all form av löpning, intervaller, distans, löpband som just löpning.


Ifall du vill köra ett hårt och bra pass i välgörenhetens tecken kan du väl teckna upp dig på ett eller flera pass på något av Team Rynkeby Stockholms Spin of Hope-pass den 25:e mars. Eller ännu hellre, boka en "egen" cykel med jobbet och/eller dina cykelkompisar.

Vi kör hos SATS Gärdet, och hos SATS Stureplan. Så hjälp oss i Team Rynkeby Stockholm att hjälpa.