Jag - Göran Demnert - äger och driver StockholmsBuss AB sedan maj -89 och SällskapsResor AB sedan feb -05. Har bloggat sedan 2006. Många funderingar har det blivit.

Började cykla vintern 2014. Har sedan dess cyklat Vätternrundan 2014, 2015, 2016 och 2017. Mälaren Runt 2014, 2015 och 2016. Har också cyklat ett antal mindre motionslopp.

Har även cyklat från Malmö till Paris 2015, 2016 och 2017 med Team Rynkeby och ska göra det även 2018.

Gjorde min första Halva Ironman i Pula, Kroatien i september 2016. Gick åt h-e, men var kul ändå. Ett nytt försök i Zell-am-See i augusti 2017. Gick åt fanders en gång till. Nytt försök i Ruegen i september 2018. Man ska aldrig ge upp en dröm.

lördag, januari 31, 2015

Man blir ju alldeles skrynklig

Det här med träning och spinning, det kan ju vara rätt jobbigt. Man blir ju stundom alldeles skrynklig av ansträngning. Och svettig. Man, eller i alla fall jag, ser inte vacker ut, bara plågad. Alla andra i salen är hela tiden jättesnygga och superfräscha i mina ögon. Men inte jag, jag ser bara plågad ut.

Ja alltså, utom en till då. Inga namn, men hon körde så inih...ete hårt idag, så när det var 10 minuter kvar av passet kroknade hon helt och var tvungen att kliva av cykeln och lägga sig på golvet med benen i högläge. Det kallar jag att köra ända in i kaklet. Respekt Lillian, respekt.


Dagens pass var som du förstår ohyggligt jobbig. Hade föresatt mig att just idag skulle jag trampa lite utanför min s.k comfort zone. Ställde in pulsmätaren på min nya maxpuls sedan jag fick ny medicin för några veckor sedan.

I spinningsalen finns en stor väggtavla med "hastighetsmätare", dvs man ser sin puls, och alla andras också för den delen, och pulsen i % av maxpulsen man ställde in. Rätt fascinerande.

De sista 20 minuterna, då vi skulle spurta för att sedan klättra uppför en 12 minuter lång uppförsbacke, för att sedan avsluta med några intervallserier, så låg jag konstant melllan 95-100% av min maxpuls. Inte undra på att man blir alldeles skrynklig.

Mycket mer än så kan jag faktiskt inte begära av mig själv, så jag åkte hem supersupernöjd med min insats idag.

Det var så tufft idag så min egen pulsklocka inte orkade hänga med utan gav upp när det började köra ihop sig. Jag var starkare än min egen pulsklocka. Joråsåatt liksom.


En sak till. Vet inte om du följt min blogg, men i höstas när vi började med spinning skrev jag att det var ett extremt trist sätt att träna på. Man är väl inte sämre karl än att man kan ändra sig. Nu är det lite halvkul, när jag förstått, och märkt, att det ger så uppenbara resultat.

Ännu roligare är det att vi i Team Rynkeby Stockholm har förmånen att ha två spinningsledare, Monster-Lars kör de pulsbaserade passen och Disco-Göran kör de wattbaserade. Båda passen lika kul (!) och ger en skön blandning av olika träningssätt på spinningcykeln.

Hoppas bara att mina beskrivningar av vår/min träning inte skrämmer bort några i teamet. Det var trots allt lite tunt i salen idag. Kanske skidspåren lockade mer. Bra träning det också har jag hört.