Igår kväll blev det ett mycket diciplinerat pass på trainern hemma. Nummer sju av etthundrdatjugofem pass. Fast såklart inte alla på trainern. Herregud, då dör man ju av tristess.
Men med god musik i öronen så funkar det någon timme på trainern några gånger i veckan. Den som vill bli fin får lida pin, som min mamma sa när det var jobbigt.
Satsade på ett färdigt Tacx-program i datorn typ backintervaller. Jobbigt, höll på att ge upp, men då tog jag fram mitt mantra "bara lite till, bara lite till, bara lite till". Och vips så var det klart.
Kolla här, det här behöver jag väl inte skämmas för, eller hur? Nästan i klass med spinningpassen med Team Rynkeby. Faktum är att jag kan nog inte skrämma upp pulsen så värst många slag till när jag spinner, om man säger så.
Det som jag trots allt är lite fundersam över är höjdskillnaden. Min Garmin satt på styret hela tiden, men lik förbaskat for jag uppenbarligen till högre höjder trots att takhöjden i trainerutrymmet inte är högre är 2,10 eller så.
I morse rullade jag, trots kroppens våldsamma protester, ur sängen och pallrade mig iväg till gymmet och körde pass nummer åtta. Ett rätt tuff variant, ett slags pulsbaserat styrkepass.
Som sagt, den som vill bli fin får lida pin. Nu ska jag ta mig en välförtjänt kopp nybryggt kaffe.