Jag heter Göran Demnert och är numera heltidsproffs. Endast sponsrad av Pensionsmyndigheten. Kort sagt är jag pensionär. Men möjligen bara på utsidan. Har bloggat sedan 2006, så många tusen funderingar har det blivit.

Började cykla vintern 2013 och har sedan dess cyklat Vätternrundan åtta gånger. Hittills. Har även cyklat till Paris sex gånger med Team Rynkeby Stockholm.

Förutom cykling har jag på ålderns höst fastnat för triathlon. I september 2022 ska jag göra min sjunde start i en halv Ironmandistans. Numera i age group 70-75


söndag, november 15, 2015

Teater, mekkurs, en drömcykel och så lite träning på det

En hel vecka sen jag skrev något på bloggen. Händer mycket på en vecka. Mest träning och jobb förstås.

Igår var det en sammankomst med KulturRallyt, kulturföreningen u,p.a. Du vet den där exclusiva föreningen med bara två medlemmar. Där inträdeskravet är att vara gift med mig. Lång kö för att bli medlem.

I går besökte vi Stadsteatern och såg föreställningen Cabaret.


En bra föreställning med Sara Dawn Finer i huvudrollen. Var lite trött under första akten och fick kämpa hårt för att inte nicka till. Efter fikapausen i mitten så gick andra akten kalasbra. Var uppmärksam under hela den akten.

Men två saker har alltid förbryllat mig.

A/ Varför visar skådisar sällan glädje när de står längst fram och tackar för applåderna. De ser helt igenom uttråkade ut. Varför är de inte glada över publikens entustiastiska ovationer?

B/ Varför springer de så töntigt ut och in TRE (3) gånger för att mottaga publikens entusiastiska ovationer? Varför gör de det, de är ju till synes inte ens glada.

Hursomhelst, idag söndag var det dags för en cykelmekkurs hos Mäster Anders, Anders Johansson i Fredrikshofs Nacka/Värmdösektion.

Mäster Anders visar hur man tar loss kassetten.

Ruskigt givande. Och trevligt. Visserligen gick jag samma kurs för ett år sedan, men du vet, två år i varje klass oavsett om det är simning eller cykelmekk.

Efter lite teori var det dags för fikapaus.

Vi var sex elever idag. Alla kom inte med på bild.
(Extra viktigt att inte av misstag skriva ihop två ord här)

Sen blev det praktiska övningar med våra egna hojar. Passade på att uppgradera min hoj.


Nytt vevparti.

Om jag kommer att cykla snabbare med nytt vevparti? Inte ett dugg. Men lite coolare med Ultegra.

Nya bromsar.

Om jag kommer att bromsa bättre med Ultegra? Jajamensan.

Ny bakväxel och ny kassett 11/32.

Om jag kommer att växla bättre med en Ultegraväxel? En aning. Kanske. Om jag kommer att cykla snabbare? Definitivt inte. Kommer jag får det lite lättare i jobbiga backar med 11/32-kassett? Hoppas det.

Hjulen bytte jag till Fulcrum 3 redan i somras. Det blev däremot en stor skillnad. Mycket bättre rull än originalhjulen. Så egentligen är det bara ramen och styret kvar från den urspungliga cykeln. Till och med sadeln är utbytt.

Hursomhelst, ska jag låta Bianchin stå och istället satsa på den här?

Lätt som en fjäder. Cykeln alltså, inte jag.


Aerodynamiskt så det förslår.

Funderade om jag skulle köpa, men jag tycker nog prislappen var lite för hög. 120000:-. Etthundratjugotusen enligt prislistan.

Men jag fick hålla i den i alla fall. En typisk "vill-ha"-produkt. Bara för att den var så läcker. Som ett konstverk.

Söndagen avslutades med ett styrkepass med Team Rynkeby Stockholm. Ett vidrigt jobbigt pass. Cirkelträning med nio stationer. Tre varv, men 60 sekunders vila mellan varven. Helt slut. Hela kroppen darrade på vägen hem. 

Men allvarligt. Världen där ute går åt helvete, och jag fnissar barnsligt förtjust över att lyfta en fjäderlätt cykel för 120 tusen. Kanske jag borde ha dåligt samvete. 

Men det har jag inte. Mitt liv fortsätter som vanligt trots allt. Lilla jag kan ingenting göra åt galenskapen ute i världen. Men jag gör det jag kan för att hjälpa. Jag bidrar med mitt arbete i Team Rynkeby. Ett nog så viktigt åtagande.

Jag fortsätter att skriva på min blogg och kanske kanske kanske kan jag få någon enstaka bloggläsare att le lite i en globalt sett knasig och vettlös värld. Hoppas att det är så.