Jag - Göran Demnert - äger och driver StockholmsBuss AB sedan maj -89 och SällskapsResor AB sedan feb -05. Har bloggat sedan 2006. Många funderingar har det blivit.

Började cykla vintern 2014. Har sedan dess cyklat Vätternrundan 2014, 2015, 2016 och 2017. Mälaren Runt 2014, 2015 och 2016. Har också cyklat ett antal mindre motionslopp.

Har även cyklat från Malmö till Paris 2015, 2016 och 2017 med Team Rynkeby och ska göra det även 2018.

Gjorde min första Halva Ironman i Pula, Kroatien i september 2016. Gick åt h-e, men var kul ändå. Ett nytt försök i Zell-am-See i augusti 2017. Gick åt fanders en gång till. Nytt försök i Ruegen i september 2018. Man ska aldrig ge upp en dröm.

söndag, mars 26, 2017

Premiärfest

Premiären avklarad. Utecykling med likasinnade alltså. En icke officiell Hofvetcykling med några som inte kunde vänta till Hofvets officiella säsongpremiär.


Några från Fredrikshof Nacka/Värmdösektion blev mina
premiärkompisar.

Jag hade tänkt mig en lugnt och fin premiärcykling och alla andra i gruppen höll med. Här skulle det bli prattempo och en behaglig säsongstart.

Så här skrev jag i en Facebooktråd när den lugna och fina söndagsturen planerades:

Det där med lugnt tempo vet man ju hur det blir. Alla kommer att sprätta iväg som ystra kalvar i ett rasande tempo för alla har egentligen skött sin vinterträning perfekt. Men alla tror att formen är usel.

Så rätt jag fick. Eller i alla fall nästan rätt. Inget överdrivet tempo men ändå en aaaaning utanför min komfortzon. Du vet när det stundtals går bara en anings aning för fort och man känner att man måste kämpa hela tiden för att hänga med, medan några andra bara drar iväg utan några som helst problem.

En sak slutar aldrig att förvåna mig. Den oerhörda skillnaden med att sitta på en spinninghoj eller en trainer. När man kommer ut i verkligheten är det en helt annan idrottsgren.

Plötsligt är det inget jämnt trampande, det är tempoökningar och temposänkningar var och varannan sekund, det är vingligt, det är gupp, det är svängar, det är backar uppför, det är backar nerför och hela kroppen måste jobba med nya intryck och koordinera varenda rörelse som man inte behöver på en helt stillastående cykel. Plötsligt får muskler som man inte trodde fanns jobba rejält.

Att cykla ute första gången på säsongen är helt enkelt skitjobbigt. Särskilt i en klunga där man själv inte alltid bestämmer tempot.

Men lik förbaskat är det så jäddrans kul. Härligt att ligga på rulle och bara sugas med. En fantastisk känsla.

I dag körde vi en s.k. gränsöverskridande träning. Herr Trattkantarell från Team Rynkeby Stockholm och Fru Gultopp från Team Täby i samma klunga. Båda har vi cyklat till Paris två gånger i varsitt team och i år gör vi det för tredje gången.

Trattkantarellen till vänster och Gultoppen till höger.

En sak som jag knappt törs nämna. Det blev inget fika efteråt. Rätt och slätt en stor skandal. Alla hade jättebråttom hem för städing, fotboll och annat oväsentligt. Så här får en premiär inte gå till. Å andra sidan var det ju en inofficeill premiär, så det kan ju vara en smula förmildrande.

Så några testresultat från mina synnerligen opartiska, men nästan vetenskapliga tester från dagens runda.

Årets sponsglajjor Half Blade från POC blev succé. Satt perfekt på nästippen. Immade igen lite när vi stannade, men det försvann som en avlöning så fort vi rullade igen. Perfekt synfält åt alla håll och kanter. Hade man fått önska något, så skulle det vara att de var fotokromatiska, men man kan ju inte få allt.

Nya Rynkebybyxorna med ny padding satt skönt och gav inte minsta irritation.

Min nästan nya sadel,den med ett avlångt hål, skapade en fin harmoni mot min rumpa.

Nya wattmätaren från Stages var kul, men värdena fladdrade ju väldigt mycket. Kanske en inställningssak, men kul att se hur mycket man tar i.

Körde för första gången på 28-däck. Kan man säga succé så gör jag det. Möjligen inbillning, men min spontana känsla var att de rullade lätt och tog bort massor av vibrationer och småstötar. Kommer nog aldrig att sätta på 25:or igen.

Igår lördag sprang jag Stockholm Tunnel Run. Straffet för det var väl lite väl sega ben på cyklingen idag. Vi, ja vi var ju några stycken, sprang ca 7,6 km i en tunnel under Stockholm. Ett kul evenemang att ha deltagit i.

Rätt backigt och på slutet var det en 14 %-ig stigning. Värre än Aborrbacken på Lidingöloppet. Men ingenting mot Mur de Huy som snittar 19 % och är ett 1100 meter långt helvete. Smaka på den du, ni Rynkebyare, om ni läser det här.

 Fighting face efter halva loppet.

När jag skriver det här är det tre timmar kvar till Team Rynkeky Stockholms sista jobbigta fyspass inomhus. Vettefan hur jag ska orka genomföra det passet med mina nu rätt möra och klena ben. 

Och i morgon bitta är det ett simpass med mina simpisar Elin och Stina. Puuhhh, det är jobbigt att ligga på topp, men på tisdag blir det en vilodag. Orkar inte mer nu, har kört något pass varje dag de senaste 9 dagarna. Inte helt bra faktiskt.