Jag heter Göran Demnert och är numera heltidsproffs. Endast sponsrad av Pensionsmyndigheten. Kort sagt är jag pensionär. Men möjligen bara på utsidan. Har bloggat sedan 2006, så många tusen funderingar har det blivit.

Började cykla vintern 2013 och har sedan dess cyklat Vätternrundan åtta gånger. Hittills. Har även cyklat till Paris sex gånger med Team Rynkeby Stockholm.

Förutom cykling har jag på ålderns höst fastnat för triathlon. I september 2022 ska jag göra min sjunde start i en halv Ironmandistans. Numera i age group 70-75


fredag, mars 17, 2017

Nu kanske jag har hittat glädjen igen

Har varit några tunga månader nu då jag har letat efter den där riktiga träningsglädjen. Du vet då man bara vill skrika jippie, när det är dags att köra ett pass. Har inte riktigt känt den glädjen och motivationen på ett tag. Bara haft en jobbig känsla när jag gett mig på mina pass. Det enda som känts hyfsat kul har varit spinning och trainerträning.

Den sista tiden har det faktiskt förändrats. Kanske vårkänslor, vem vet. Häromkvällen var jag ute på en kvällslöprunda. Kändes förvånansvärt bra och jag kände till och med ett litet glädjeskutt i själen.

Igår kväll innan middagen fick jag för mig att köra ett pass på trainern. Bara lite sådär liksom. Hade planerat en vilodag, men träningslusten tog över. Zwift har ett fint 30-minuterspass på den s.k sweetspotnivån. Perfekt om man inte vill nöta en timme eller mer.

Är man sponsad med POC-glajjor måste de användas i alla lägen.
T.ex för att skydda ögonen för motvinden från fläkten som
blåser på högsta hastighet.


617 watt är ju inte skitdåligt. Det är 6,05w/kg för mig det. Fast det finns en hake. En liten bara. Jag orkade bara hålla det i 10 sekunder. Men i diagramet ser det ju bra ut. Om jag tränar duktigt kanske jag kan hålla 617 w i 30 sekunder om några veckor.

Får faktiskt vara glad om jag orkar hålla 2 w/kg någon längre stund. Starkare än så är jag inte. Finns lite att jobba på kan man säga. Och det är ju det jag gör. Hoppas det sen märks ute i verkligheten också om några veckor.

I morse tog jag ett stort steg. Första rejäla simpasset sedan den 11/1. Herregud, 9 veckor utan simträning, det funkar ju inte. Har inte haft någon träningskompis och inte heller har jag kört någon simkurs. Och lat är jag, så det har inte blivit någon simträning. Om man bortser från mitt överraskande guld på 44 meter medley förstås. Har du missat det? Aj aj aj, finns att läsa om HÄR.

Men så blev jag lite överraskande inbjuden av två f.d Rynkebytjejer, Elin och Stina, som kör simträning två gånger i veckan att hänga med dom. Klart man hänger på då. Visserligen snuskigt tidigt, kl 0630 hänger vi på låset till simhallen.

Men helt perfekt att plötsligt få några träningskompisar även på simningen. Lättare att ta sig samman och träna då. Nu ska sägas att de är ofantligt mycket bättre simmare än vad jag är. Och bättre cyklister. Och löpare. De har ju till och med kört Ironman i Kalmar.

För övrigt körde jag, Stina och Elin Ironman 70.3 i Pula i september 2016. Bara Elin tog sig hela vägen i mål då. Varken jag eller Stina klarade cut offen på simningen.

Har du glömt det eländet så finns en berättelse HÄR. Jag har inte glömt, och kommer aldrig att glömma den obeskrivliga besvikelsen som jag kände då.

Men nu är det nya tag som gäller. Vi tre, jag Elin och Stina ska köra Ironman 70.3 i Zell-am-See i slutet av augusti i år. Då kommer det att gå perfekt för alla tre.


Team Rynkeby Swimteam.
Stina körde Rynkeby 2014, 2015 och 2016. Elin körde 2015 och 2016.
 Sofie körde 2014. Mr Ego 2015, 2016 och nu 2017.

En sak till måste bara nämnas. Både Elin och Sofie har blivit uttagna till Team Skoda. Cykling snackar vi om nu. Det är fan i mig inte lätt att bli antagen där inte. Tuffa krav, de ska visst sno runt Pölen på lite drygt 8 timmar. Det snyter man inte ur näsan hur som helst inte.

Det är den typen av tjejer jag tränar med. Joråsåattliksom.....

Idag blev det 45 minuter simning. Kändes förvånansvärt bra. Klämde 25:or så det stog härliga till. Fast bara en 50:a. Det låser sig liksom när jag kommer till kanten efter 25 meter. Måste jobba lite på psyket där, det är det enda som hindrar att dunka handen i väggen och vända om. Men det G-Å-R inte. Vet inte varför, för orka två vändor på raken det gör jag ju, det är psyket som spökar, något annat kan det ju inte vara.

Provade även efter ett tag att bröstsimma, men herrejävlar vad segt det kändes. Som att simma i sirap, så jag bara måste få till crawlet för att simma effektivt. Måste.

Tänker så här. Om jag klarar att crawla 1900 meter istället för att bröstsimma så kommer jag trots allt inte att spara särskilt många minuter, däremot kommer jag sannolikt att spara benen rätt rejält. Och det är ju dom jag sedan ska cykla 9 mil med och sedan lubba ett halvt marathon. Klart det är superviktigt att spara benen i simningen.

Idag körde jag bara längd efter längd. Med vila mellan varje såklart. Nästa gång ska jag köra efter ett program med rejäl teknikträning.

Två simpass i veckan med de här tjejerna kommer att göra susen för min simform, det är jag säker på.